Prestigemöte på fredag

Hur mycket Hockeybajare jag än är så kan jag inte säga annat än att den här säsongen är till för att överleva.
Dels ekonomiskt, som vi ser ut att göra, dels sportsligt.

Även om träningsmatcher inte alltid säger så mycket så var sju torskar av åtta inför säsongen (varav tre mot division 1-lag) inte sådär så man liksom hoppade av framtidstro.
Min personliga målsättning har varit: varje poäng är en seger.

Och eftersom Hammarby har tagit 36 segrar på 33 matcher är jag rätt nöjd.
Just nu är det största kvalhotet undanröjt. För några omgångar i alla fall.

På fredag ska inte bara formstarka Bajen möta seriens bästa lag Malmö IF Redhawks (eller vad de heter. Ett tips: Ta tillbaka de himmelsblå tröjorna ni hade en gång i tiden, och namnet Malmö FF så tror jag att det finns hopp även för er)

Den mest prestigefulla kampen går nog ändå 18.10 på Hovet. Då möter Bamsingarna Hammarby Hockey Support 25-årsfirande Bajen Fans i hockey. Och enligt laguppställningen så är jag med i Bamsingarna...

När jag kollade på nämnda laguppställning så... ja, inget ont om mina kära lagkamrater eller mig själv, men torskar vi med mindre än 10-0 på de tio minuter matchen varar, ja då är jag nöjd.

Om jag nu får vara målvakt som jag bad om, så blir det en liten nätt comeback efter sisådär 21 år. Spelade nämligen några säsonger i det som då hette Skarpnäcks AIK (nu Skarpan Hockey).

För att nu tala om mig själv och mitt målvaktsspelande: Jag tillhör den generation (den sista kanske) som var och varannan dag spelade "landhockey" på skolgården. Det var innan de äckliga plastklubbornas tid. Vi använde riktiga hockeyklubbor (och skydd), egenhändigt spikade målburar och hade prestigemöten värre än stockholmsderbyna.

Jag stog oftast i mål och blev rätt bra på det. Och även om jag även lirade "riktig" hockey litegrand (oftast som målvakt) så var jag 17 bast innan jag för första gången testade riktiga målvaktsskridskor och benskydd (och hela kitet).
Så det tog liksom två månader (halva säsongen) innan jag kom in i spelet liksom. Varje år.

Så vi får väl se hur det går på fredag, med typ 10 minuters uppvärmning...

Om rätt inställning, en groda och en bok ni inte får missa

Första inlägget 2006 får handla om Anders Linderoths utryckliga mål att Hammarby ska vinna guld.
Det lär vara första gången Hammarby Fotboll uttrycker något liknande.
Det var på tiden!

Första steget mot framgång är att förbereda sig på framgången, typ.
Sen kan man ju snacka om att besvikelsen och fallet blir stort om det går åt helvete. Men vadå? Det finns inget ballare än att vara kaxig innan. Efteråt är det ju inget svårt.

Fotbollslandslaget har begåvats med ännu en grodhoppande ledare. Man kommer ju ihåg Åby Ericssons uttalande om att "här i Argentina är ju allt hur lugnt och fint som helst", typ. Det var 1978 och Argentina var knappast lugnt och fint just då.
Nu är det Roland Andersson som, om inte försvar så i alla fall likgiltighet, inför Saudiarabiens uråldriga morallagar.

Har just läst ut den kommande boken om Hammarby Hockeys 85 år, skriven av Carl Frängsmyr och Jim Sharp, två gossar som har följt hockeyn under många år och som är och varit engagerade i hockeysupportrarnas sida på svenskafans. Bland annat.
Boken är en krönika över Hammarby Hockeys framgångsrika historia, med upp- och nedgångar. Det är till exempel endast ett lag som spelat fler än Hammarbys 16 SM-finaler (Djurgården, 18), och bara tre lag som har fler SM-guld än Bajen (Dif, Brynäs och Göta).
Boken har ett stort statistikmaterial och en massa läckra och unika bilder och den är billigare än böcker av det här slaget brukar vara. (Priset är inte helt spikat men mellan 300 och 500 kommer det att ligga).

Som Hammarbyare är det en fröjd att läsa om åren det gått bra för laget, men också rätt hjärtskärande att följa det gradvisa utförsåkandet från att ha varit ett av europas absolut bästa lag, till att bli ett mittenlag i den näst högsta serien.

Boken är baserad på flera års forskning och mängder av intervjuer med spelare, ledare och andra människor runtikring laget.
Allt som boken inbringar kommer att gå till Hammarby Hockey.

Den som kallar sig Hammarbyare men av olika anledningar har valt bort Hovet som destination på vintern, bör åtminstone ha skam nog i kroppen att köpa denna när den dyker upp. Det är den värd. Jag har åtminstone hittills inte läst en bättre bok av det här slaget.