Nu är det dags att visa klubbhjärtat!

I måndags kväll var det extra årsmöte i Hammarby Hockey.
På mötet gjordes en genomgång över föreningens ekonomi.
Visst har jag förstått att hockeyns ekonomi är ansträngd, men efter att ha fått reda på hur det står till skulle jag snarast vara glad och tacksam om ekonomin bara hade varit ”ansträngd”.

För det är värre.
Det är mycket värre.
Oerhört mycket värre.

Det första man kan tänka sig är att man inom föreningen varit för ”vidlyftiga”. Att man ”värvat för mycket” eller ”haft löner man inte klarar av”.
Så är det inte nu.
Hammarby har den i särklass billigaste truppen inom elithockeyn. Man har endast någon enstaka anställd förutom människorna runt och i laget.
Alla utgifter är nedskurna och slimmade.

Ändå är det inte ens säkert att Hammarby Hockey finns efter nyår.
Ja, du läste rätt. Det är inte ens säkert att det enda laget i svensk hockey som aldrig legat sämre än i näst högsta serien, existerar i januari 2007.

Hammarby får betala ockerpriser för att kunna spela sina matcher. Varje gång publiken understiger 650 så går klubben back (!).
Det är egentligen sjukt. Matchevenemangen är det viktigaste kassaflödet för en idrottsförening på elitnivå. Hammarby är förmodligen den enda klubben i Sverige i samtliga stora bollsporters tre högsta serier som INTE tjänar pengar när man spelar hemmamatch.

Jag har gått på över tusen Hammarbymatcher i mitt liv. Jag har genomlidit bandyfinaler, jag har jublat i Karlstad och Västanfors. Även Kanalplan och Gubbängen har fått sina besök.
Och, jag har fortsatt följt hockeylaget. Ja, till och med lagt det mesta krutet arbetsmässigt just på hockeyn. Detta för att exempelvis fotbollen har så många som hjälper till ändå.

”Kris” är ett ord som överanvänds så mycket att det tappat sin egenliga mening. Det är INTE kris när en bonde som söker fru inte finner någon. Däremot är det kris när en persons eller företeelses existens står på spel.

Det är kris i Hammarby Hockey.

Eftersom vi finns i Sveriges i särklass sämsta kommun för idrottsföreningar, så kan vi inte vänta oss någon hjälp därifrån. Vi måste gå till oss själva.

Det är dags att plocka fram det där klubbhjärtat nu. Och det finns två bra sätt att göra det på.
Det första är att gå med i Club 1080 som den gamle härlige liraren Bruno Ohlzon varit med att dra igång. Det är ett sponsorskap för företag som även privatpersoner kan hoppa på. Här kan du läsa mer.

Det andra är att gå på tre hockeymatcher under säsongen. En i december, en i januari och en i februari. Varför inte starta den 20 december då Bajen möter Södertälje SK? (Jag tror att det kan bli fler när du väl upptäckt Hovet)

Hammarbyare berömmer sig gärna över hur trogna man är, hur många man är, och hur bra stämning man skapar. Det är, som sagt, dags att visa att det talet inte bara är varmluft!

Jag lägger ogärna skuld på dem som inte går på hockeyn. Jag förstår varför man inte hinner eller har råd, eller ens lust att följa bandy, handboll, fotboll och alla andra sporter samtidigt och därför prioriterar bort vissa.
Men den här gången tänker jag inte följa mina regler.

Att den som ser sin brorsa ramla i vattnet, inte vågar eller vill hoppa i och rädda honom, kan jag kanske förstå. Men den som inte ens sträcker sig efter livbojen när brorsan drunknar - den har jag ingen sympati för.

Den personen kallar jag inte Hammarbyare!