Om man nån gång ska ta efter NHL så är det nu!

Svensk hockey har problem.
Och då menar jag inte ett landslag som gör fiasko.
Och inte ekonomiska och sportsliga orättvisor mellan eliten och övriga hockeysverige.
Och inte att den högsta serien är lika långdragen och intressant att se som landhöjningen.

Nej, det finns mer.
Nämligen att det grishockeyn tycks vara inskriven i en osynlig konstitution.
Klubban i armhålan är Gud, och böket i sarghörnet är hans profet.

Denna konstitution har som högsta mål att befrämja det defensiva och destruktiva spelet.
Interference går i 19 fall av 20 under namnet screening. Hakningar, slag och fasthållningar tycks tillhöra spelet, medan hårda tacklingar ofta beivras (!).

Ett lag som driver upp det fysiska spelet (läs hakningarna, fasthållningarna etc.) får en stor fördel. För domaren kan ju inte döma ut 200 utvisningsminuter varje match. Så ett gnetigt försvarande lag får (framför allt i slutskedet) göra vad de vill för att freda kassen.

Nej, hockeysverige. Nu har ni tagit över popcorn, cheerleaders, viploger, biograffåtöljer, nationalsång, fåniga entréer och så vidare, från NHL. Nu är det dags att plocka över ishockeyn också!

Gör om! Gör rätt!
Avgå någon!

Spelarna handelsvaror

Det verkar som om fotbollen håller på att skjuta sig i foten, precis som hockeyn tidigare gjorde.
Klubbarna vill inte låna ut sina spelare till landslagen utan att få pröjs.
Det bryter mot EU-regler hävdas det.

I fortsättningen lär de nationella förbunden få det svårt att ta ut de bästa spelarna, åtminstone till matcher utanför mästerskapen.
Precis den situationen rådde inom den svenska hockeyn för några år sen. Giriga (eller fattiga) elitklubbar ville ha pengar för sina landslagsspelarna, så förbundet tog ut b-lag efter b-lag till alla knäppa turneringar.

Att Tre Kronor förresten spelar en massa onödiga landskamper (som minskar intresset för det tidigare folkkära landslaget) är varken hockeyförbundets eller elitserieföreningens fel.
Hockeyförbundet är fattigt då det internationella förbundet tar hand om slantarna från de stora turneringarna. I fotbollen regnar det in pengar då laget kvalificerar sig till stora mästerskap, så icke i hockey.

Att köparna av stjärnspelare (läs: NHL) pröjsar kaffepengar till svenska klubbar bidrar också mycket till den usla ekonomin inom svensk hockey. Det handlar ju knappast om några 80 millar då en Zlatanliknande hockeyspelare åker över Atlanten...

Fler lag i fotbollsallsvenskan

I fotbollens högsta serie finns såvitt jag vet ingen maffialiknande förening som stoppar upp all utveckling, tar alla pengarna, och vill stänga dörren neråt i seriesystemet.
Dessutom har man arbetat rätt hårt i många år för att publiken ska hitta sporten. Och det har lyckats.

Hockeyn har hittills gjort ungefär tvärtom. Det krävs stadgeändringar i maffiaklubben för att utöka antalet lag. Det känns verkligen förtroendegivande.
I fotbollen funderar man på 16 lag. Det är mycket bra. Ett steg mot att bli en riktig liga i stället för att jönsa kvar med en fjantserie a la elitserien i hockey med några få lag.

14 lag i elitserien?

Nu är det snack om att utvidga elitserien till 14 lag. Det är inte en dag för tidigt.
Snarare fem år för sent.
Om det nu kommer hända så får man hoppas att man inte skickar fler lag till slutspel. 67% är redan det dubbelt så många som det borde vara, om man vill ha någon sportslighet. Men 57 % är ju lite bättre i alla fall.

Att grishockeyn bör städas upp är självklart. Det räcker med att tillämpa de regler som finns.
I senaste matchen var det en Oskarshamnspelare som blev mäkta upprörd när han först ställde sig i vägen, sedan hakade sin motståndare i armhålan, och då fick plikta med två minuters utvisning. Ja, det var verkligen en skandal ...not.

Stämningen är tillbaka!

Inför den här säsongen så kändes det ganska hopplöst.
Inga pengar och nästan bara torskar i träningsmatcherna trodde jag skulle borga för en liten, stum publik som lider sig igenom en mörkersäsong.

Men, istället är laget roligare att se än på många år. Och även om slagstyrkan rent spelmässigt är något svagare så kompenseras det delvis av ett snabbare spel, bättre powerplay och ett otroligt jävlaranamma.

Detta har tänt publiken. Hammarbys supportergrupper, med namn i olika bokstavskombinationer, håller igång på ett sätt som bara synts på derbyna mot AIK de senaste åren. Det känns som man är på Hovet för att ha kul. Klubbens ekonomi verkar ha ”skänkt” supportrarna ett underdogperspektiv som lockar fram kämparglädjen hos fansen, såväl som hos spelarna.

Målvakten Daniel Larsson har hyllats många gånger den senaste tiden. Jag måste få lyfta fram Samuel Beckstrand (bilden) som är en härligt frejdig back med fart på grillerna, som ständigt vågar ta initiativ.

Bra skrivet

Idag snackas det om att Söderstadion kan bli Djurgårdens hemmaplan i Royal League.
Om Hammarby kan få ut något av det, så varför inte?
Vet inte om Bajen sköter kioskerna i så fall, eller om det är andra pengar som kan rinna in.
I vilket fall så är det bra.

Jag kan nästan tänka mig att gå dit en gång bara för att få den unika möjligheten att jämföra stämningen. Är Bajens publik överlägsen? Eller är det bara för att Söderstadion är en gryta som det blir sånt tryck?

Jag tycker att det finns en väsentlig skillnad på Bajen- och Djurgårdspubliken. Visserligen efter bara ett besök på Stadion, mot Kalmar, men ändå.
Klacken sjöng, det lät mycket när det blev mål och så. Men det saknades något, nämligen passion.
Söderstadion kan vara sömnig i början av en match, men förr eller senare kommer känslan av liv och död fram, att just denna match är den sista innan Jorden går under. Varenda passning skapar ett sus, varenda domarbedömning ett vrål. På Stadion var det mer - avmätt på nåt sätt.
Whatever, i vinter får vi kanske chansen att jämföra, som sagt.

I övrigt: läs Etunabajares krönika. Mycket bra läsning!

Härlig söndag

Ibland är det inte helt fel att vara Bajare.

Först fixade fotbollslaget några vintermatcher mot norrmän och danskar efter den första bortasegern över Malmö sen... julen sju, typ. Sen tog hockeylaget revansch för stortorsken i Malmö i fredags genom att slå Rögle med 2-1.
Bägge matcherna var riktiga rysare en lång stund i slutet.

Handbollen verkar ha fått en reaktion ifrån superinledningen i serien/cupvinnarcupen, men jag är övertygad om att de snabbt kommer tillbaka. De är i toppen för att stanna, och ekonomin hoppas jag ordnas upp snart.

Nu hoppas jag bara att fotbolls-, bandy- och handbollsbajarna och alla som följer alla idrotter, upptäcker hockeyn också.
Det handlar om överlevnad.
Hockeyn har 8 SM-guld, 8-SM-silver och 8-SM-brons, samt två seriesegrar då SM inte avgjordes. I praktiken alltså 10 guld.
Sammanlagt har vi 17 seriesegrar i den högsta serien!

En sån sektion får inte dö.

Onsdag 26 oktober på Hovet: Hammarby-Oskarshamn.

Dålig dag på jobbet?

Ibland när det otänkbara händer, att ens favoritlag förlorar, används ibland som förklaring att ”grabbarna hade en dålig dag på jobbet”.

Många bortförklaringar kan jag stå ut med, och till och med uttala själv. Det var en taskig domare, det var otur, dålig lottning, besvärlig bussresa, solen i ryggen. Ja, det mesta är okej.

Utom just att det var en dålig dag på jobbet!

För här har vi ett gäng proffs (i många Bajenfall halvproffs) som har ungefär 340 arbetsdagar eller fler om året. Långa räckor av dagar då träningen är jobbet. En träning som ska leda fram till framgång vid 25-50 tillfällen per år.
I snitt förbereder sig idrottsmännen i sex dagar för att prestera på topp på kvällen den sjunde dagen.
Då är det jävligt magsurt att komma dragandes med ”dålig dag på jobbet” just de där 2-3 timmarna den sjunde dan.

Okej att man gräver potatisland på frisparksövningarna på Årsta, eller har spagettiben i powerplayspelet mellan röd och gul femma på Hovet. Då kan man snacka om ”dålig dag”. Inte annars.

”Ja du, Christer Fugelsang, Sveriges första astronaut. Nu har du förberett dig varenda dag i 20 år på rymdcenter i Ryssland och USA, vad har du för förklaring att du kraschade månlandaren i perfekta förhållandet på din första rymdresa?
- Tjadu, jag hade nog bara en dålig dag på jobbet...”

F.ö. krävs det nog fyra Röglefemmor som har en dålig dag på jobbet i morgon...

Bloggpremiär

Ja, så var det dags att kasta sig ut i bloggträsket.

Och vad är bättre än att sätta igång efter en succématch som den nere i Malmö?
Jag hoppas verkligen att vår nye supermålis Daniel Larsson var småskadad, eller hade försovit sig, eller inte hade lust, eller hade blivit biten av en sur iller, eller något.
För att släppa in matchotränade Klint mot det värsta motståndet i serien, är snudd på sadism.
Clintan kan, i sina bästa stunder, spika igen målet. Man kommer gärna ihåg kvalmatchen häromåret mot Skellefteå borta. Men knappast efter 6,5 matchers båsöppnande.

Nu är jag mycket orolig över hockeyn.
Först och främst är det ekonomin. Bajen behöver ett snitt på 1 000 plus 4 000 på derbymatcherna för att fixa budget. Och det är ändå en budget som förutsätter en stor portion ekonomisk improvisation för att fungera.
Med publiksiffror som den mot Arboga krävs mer än ”ekonomisk improvisation” för att rädda Hammarby. Snarare ekonomisk svartkonst och en sedelpress i källaren...
Just nu är det heller inte läge att gå ut i en tiggarkampanj, eftersom handbollen är mitt uppe i sin räddningsaktion (som jag hoppas alla stödjer). Jag är ganska säker på att handbollen är fixad inom några få veckor.

Det andra jag är orolig för är det sportsliga resultatet. Visserligen var jag inför säsongen glad för varenda poäng som vi skulle kunna ta. Men nu, när det verkar klart att Hammarby är bättre än minst tre lag, så är risken överhängande att laget fastnar i mittenregionen.
För utan ett antal streck lååångt nere i tabellen så kan de sista 15-20 matcherna vara i stort sett meningslösa. Hur stor är då chansen att få upp publiksnittet till budget?

Nä, fyfan. Låt laget skrälla mot Rögle så att vi åtminstone har lite kontakt med kvalstrecket!