Nu är det dags att visa klubbhjärtat!

I måndags kväll var det extra årsmöte i Hammarby Hockey.
På mötet gjordes en genomgång över föreningens ekonomi.
Visst har jag förstått att hockeyns ekonomi är ansträngd, men efter att ha fått reda på hur det står till skulle jag snarast vara glad och tacksam om ekonomin bara hade varit ”ansträngd”.

För det är värre.
Det är mycket värre.
Oerhört mycket värre.

Det första man kan tänka sig är att man inom föreningen varit för ”vidlyftiga”. Att man ”värvat för mycket” eller ”haft löner man inte klarar av”.
Så är det inte nu.
Hammarby har den i särklass billigaste truppen inom elithockeyn. Man har endast någon enstaka anställd förutom människorna runt och i laget.
Alla utgifter är nedskurna och slimmade.

Ändå är det inte ens säkert att Hammarby Hockey finns efter nyår.
Ja, du läste rätt. Det är inte ens säkert att det enda laget i svensk hockey som aldrig legat sämre än i näst högsta serien, existerar i januari 2007.

Hammarby får betala ockerpriser för att kunna spela sina matcher. Varje gång publiken understiger 650 så går klubben back (!).
Det är egentligen sjukt. Matchevenemangen är det viktigaste kassaflödet för en idrottsförening på elitnivå. Hammarby är förmodligen den enda klubben i Sverige i samtliga stora bollsporters tre högsta serier som INTE tjänar pengar när man spelar hemmamatch.

Jag har gått på över tusen Hammarbymatcher i mitt liv. Jag har genomlidit bandyfinaler, jag har jublat i Karlstad och Västanfors. Även Kanalplan och Gubbängen har fått sina besök.
Och, jag har fortsatt följt hockeylaget. Ja, till och med lagt det mesta krutet arbetsmässigt just på hockeyn. Detta för att exempelvis fotbollen har så många som hjälper till ändå.

”Kris” är ett ord som överanvänds så mycket att det tappat sin egenliga mening. Det är INTE kris när en bonde som söker fru inte finner någon. Däremot är det kris när en persons eller företeelses existens står på spel.

Det är kris i Hammarby Hockey.

Eftersom vi finns i Sveriges i särklass sämsta kommun för idrottsföreningar, så kan vi inte vänta oss någon hjälp därifrån. Vi måste gå till oss själva.

Det är dags att plocka fram det där klubbhjärtat nu. Och det finns två bra sätt att göra det på.
Det första är att gå med i Club 1080 som den gamle härlige liraren Bruno Ohlzon varit med att dra igång. Det är ett sponsorskap för företag som även privatpersoner kan hoppa på. Här kan du läsa mer.

Det andra är att gå på tre hockeymatcher under säsongen. En i december, en i januari och en i februari. Varför inte starta den 20 december då Bajen möter Södertälje SK? (Jag tror att det kan bli fler när du väl upptäckt Hovet)

Hammarbyare berömmer sig gärna över hur trogna man är, hur många man är, och hur bra stämning man skapar. Det är, som sagt, dags att visa att det talet inte bara är varmluft!

Jag lägger ogärna skuld på dem som inte går på hockeyn. Jag förstår varför man inte hinner eller har råd, eller ens lust att följa bandy, handboll, fotboll och alla andra sporter samtidigt och därför prioriterar bort vissa.
Men den här gången tänker jag inte följa mina regler.

Att den som ser sin brorsa ramla i vattnet, inte vågar eller vill hoppa i och rädda honom, kan jag kanske förstå. Men den som inte ens sträcker sig efter livbojen när brorsan drunknar - den har jag ingen sympati för.

Den personen kallar jag inte Hammarbyare!

Korsdrag i laguppställningarna

Hockeyallsvenskan har dragit igång och Hammarby har fått en bra start med 4-3-segern over Oskarshamn borta på övertid.

I onsdags, lagom till premiären, publicerade Svenska Dagbladet samtliga spelarövergångar. Listan var – om man sager – rätt lång.

För lång.

För hur kan kan man bygga klubbkänsla och intresse för sitt hockeylag när mer än hälften av spelarna byts ut från år till år.
Inom Hammarby är vi rätt vana, men nu gäller det nästan alla klubbar.

Enligt listan så värvade AIK 8 nya spelare och tappade nio
Almtuna 14 in 10 ut
Arboga 14 in, 11 ut
Björklöven 3 in, 6 ut
Bofors 11 in, 10 ut
Hammarby 16 in, 16 ut
Huddinge 8 in, 7 ut
Leksand 17 in, 23 ut
Nybro 13 in, 14 ut
Nyköping 13 in, 11 ut
Oskarshamn 9 ut, 7 in
Rögle 10 in, 11 ut
Sundsvall 12 in, 10 ut
Södertälje 17 in, 21 ut
Västerås 11 in, 10 ut
Växjö 11 in, 10 ut.

Det finns säkert både randiga och rutiga orsaker till detta spelarflöde. I Hammarbys fall så handlar det till stor del om att hela föreningen har börjat om. Anschutz är borta, aktiebolaget nedlagt och all hockey är nu inom Hammarby Hockey. Åtminstone sex av de 16 nykomlingarna kommer direkt från juniorlaget.

Att elitserielagen Leksand och Södertälje byter ut sina lag fullständigt är tråkigt. Det är egentligen bara Björklöven som har anständiga siffror. Någonstans mellan Löven och Huddinge borde vara det normala, tycker jag.

Myten är död påstår dom

Alltså den myten som sager att hammarbysupportrar aldrig ställer till med ofog.
Men ingen har ju påstått att bajare aldrig slåss, eller bär sig för taskigt åt. För det gör dom ju. Kanske inte lika ofta som vissa andra grupperingar, men ändå. Det händer med jämna mellanrum.
Det är ingen myt och har aldrig varit någon myt att bajare alltid är snälla.

En myt som inte finns kan heller inte försvinna.

Men det kanske är den andra myten de menar. Den myten som inte heller är en myt utan snarare en slags sanning. Det är den de vill dödförklara.
Den s k myten som djurgårdare och aikare avundsjukt bligar efter. Den som sager att “det är något speciellt med Bajen”. Den som ligger bakom hammarbyarens speciella känsla för sitt lag.

- Den som säger att Nacka är en hjälte för oss, medan Sven “Dala” Dahlqvist och kaminen Gösta “Knivsta” Sandberg är hjältar för andra.
- Den som ligger bakom det att stämningen kring Nytorget är annan än den runt Karlaplan eller Solna Centrum.
- Den som gör att publiken historiskt har hållt sig till ramsor om det egna laget till över 90% och inte runt 40 procent.
- Den som gör så att publiken sjunger “Always look on the bright side of life” istället för att invadera plan vid förlust i 99 fall av 100.
- Den som får nästan alla av samhällets utstötta, alkisar och narkomaner, att hålla på laget – vilket I sin tur ligger till grund för öknamn från andra lags supportrar. (Brajen etc...)
- Den som har fått supportrarna genom fotbollshistorien att kräva offensivt spel då andra tror att ett femårigt försök med 4-3-3 är en gåva till fotbollen från ett torn vid Lidingövägen.
- Den som gör att klubben får allt fler supportrar trots guld i lagsporter, och inte tack vare dem.

Detta är ingen myt som just avlivats. Det har aldrig varit en myt. Detta är en lika stor sanning nu som innan den 28 augusti.

”Marknaden” skillnaden mellan hockeyn och fotbollen

- En svensk fotbollstalang säljs utomlands. Moderklubben får 80 miljoner och kan bygga ett lag som kan konkurrera i sverigetoppen i flera år.
- En svensk hockeytalang säljs till NHL från en allsvensk klubb. Moderklubben får först inga pengar alls. De (småslantar under miljonen) går först till landets rikaste klubb för att först senare rinna vidare till moderklubben efter många om och men.

- En fotbollsspelare med kontrakt i den näst högsta serien säljs till allsvenskan. Klubben får allt mellan några hundra tusen och några miljoner vilket stärker klubbens budget. Kanske till och med räddar ekonomin för en säsong eller två.
- En hockeyspelare med kontrakt i den näst högsta serien säljs till elitserien. I bästa fall får klubben ett ”utbildningsbidrag” på några hundra tusen. I värsta fall inte ett öre eftersom det är i princip omöjligt att skriva kontrakt längre än ett år för lag i lägre serier.

Det finns många skäl varför fotbollen, trots mediokra internationella framgångar, passerat hockeyn som svensk nationalsport.
Man kan tala om underhållningsvärdet som minskat i hockeyn på grund av muskler och taktiskt tänkande, om spelförstörande inslag som inte beivras. Eller om ett seriesystem som fryser fast lagen på den nivån de befinner sig. Om serier som aldrig vill avgöras trots att de spelas i över 50 omgångar och som inom ett antal år mycket väl kan vara 70.

Globen-dopning
Visst går publiken fortfarande på hockey, ja publiksiffrorna verkar till och med öka. Men det tror jag mest beror på två saker; dels att den svenska högsta serien tillhör världstoppen i den relativt lilla sporten, dels något man kan kalla för ”Globen-dopning”.
Globendopning är när man bygger en ny fin arena och därmed lockar publik i ett halvdussin år. Ett nyhetens behag som Globen i Stockholm är ett bra exempel på. Denna effekt har setts i kaffehallar, kexchokladarenor och andra fina nybyggen.
Fotbollen har inte bara ökat sin popularitet, utan även med råge passerat hockeyn, både publikmässigt och intressemässigt.
Märk väl: detta utan några signifikativa framgångar internationellt, förutom då landslagets sporadiska mästerskapsdeltaganden, samt, vilket är viktigare, utan draghjälp av moderna arenor. I skrivande stund är det bara Sundsvall, Örebro och Elfsborg som har kommit så långt (och då handlar det bara i Elfsborgs fall om ett rent nybygge). Man kan ju tänka sig vad som händer då Hammarby och Djurgården får sina arenor och då göteborgsklubbarna flyttar in i något nytt. AIKs och Malmö Ffs fina publiksiffror lär heller inte sjunka när deras resp nya arenor står färdiga.

NHL bestämmer
Ett stort skäl till varför fotbollen exploderar globalt, medan hockeyn går sämre (jag vill inte säga lider sotdöden, men att NHL fick ändra regler bara för att rädda sporten säger en del) är de ekonomiska förutsättningarna.
Fotbollens makt utgår från gubbar i slips. De må vara en aning korrupta, de röker cigarr och bor i hotellens lyxsviter. MEN, de arbetar trots allt utifrån ett breddperspektiv. Ingen klubb får bli större än fotbollen (läs mäktigare än dem själva), ingen serie får ta över taktpinnen från Fifa och Uefa mfl.
Om vi kallar fotbollsförbunden för ”staten” så kan man säga att staten kontrollerar marknaden.
I hockey är det inte så. Hockeyförbunden står maktlösa mot NHL. NHL i sin tur är en organisation ägd av den nordamerikanska hockeyligans ägare.
NHL må betala monsterlöner till sina spelare, precis som engelska eller italienska ligaklubbar gör i fotboll. MEN, några övergångssummor har man inte lust att betala.
NHL är ett varumärke, ett koncept för hockeyunderhållning. Och på denna hockeyunderhållning ska det tjänas pengar.
Här är det alltså istället marknaden som står över ”staten”.

Giriga klubbar
Den viktigaste följden av detta system är naturligtvis att de klubbar som utvecklat underhållningsindustrins produktenheter får löjligt lågt betalt. Vad det betyder för de europeiska hockeyligornas inkomstflöde är lätt att räkna ut.

Jag tror personligen att de mångmiljonbelopp som svensk hockey nu missar varje år är en starkt bidragande orsak till elitklubbarnas paniska egoistiska girighet. Dessa elitklubbar har gaddat ihop sig i en förening som i praktiken tagit makten från det svenska hockeyförbundet. Man ser till att i princip alla pengar utifrån (tv-rättigheter t ex) hamnar i just deras fickor. Man gör allt för att göra elitserien till en så stängd serie som över huvud taget är möjligt. Man utökar antalet spelade matcher till det oändliga. Och – man är lika snål när man tar spelar underifrån som NHL är när de tar spelare från dem.

En annan ekonomisk realitet som hockeyn lever under, och som fotbollen INTE lever under, är att hockeyförbundet inte får några större pengar för stora mästerskap (annat än när man arrangerar dem själva). Enda inkomsten är i princip idiotturneringar som Sweden Hockey Games och alla träningsmatcher som ingen är intresserad av.
Fotbollens högdjur i Fifa ser i alla fall till att sprida slantar så att fotbollsförbundet mår bra och kan stötta svensk fotboll på olika sätt.

Även fotbollen i farozonen
Nu ska inte fotbollen somna om och tro att allt kommer att vara bra i evighet. I många år har de europeiska storklubbarna försökt att skaffa sig den position som NHL har gentemot övriga hockeyvärlden. Champions League var motmedlet mot en ”europaliga”.
Fler attacker kommer ständigt. De s k G14-klubbarna försöker hela tiden att öka sin makt. Nu senast genom att kräva ersättning för landslagsspelare.
Det är bara en tidsfråga innan ”Förenade SuperKlubbar” på allvar försöker ta över från Uefa och Fifa. Det kan, mycket väl, i längden bli som i hockeyn: att marknaden tar över makten från ”staten”.

De 14 klubbarna jag definitivt aldrig kommer att hålla på är:
Ajax, Arsenal, Barcelona, Bayer Leverkusen, Bayern München, Borussia Dortmund, Inter, Juventus, Liverpool, Lyon, Manchester United. Marseille, Milan, Paris St Germain, Porto, PSV Eindhoven, Real Madrid, Valencia.

Några osorterade tankar efter derbyt

1. Vad har bokstavskombinationer för rätt att ta over mitt lag?
Första tanken när jag var på väg hem igår var vilken rätt de här tonåriga pillermissbrukande bokstavskombinationerna, KGB, ADHD eller vad fan de nu heter, har att sänka den klubb som jag (och tusentals andra) lägger ner en massa tid, pengar och engagemang på att följa.
Det som varit så skönt med att vara Bajare är att vi alltid varit de “goda”. De derbyn som varit lugnast har oftast varit dem som Hammarby förlorat. Kanske för att hammarbyarna på nåt sätt kunnat ta förluster med jämnmod.
Det handlar inte om losermentalitet, utan en förvissning om att kärleken till Hammarby är så mycket större än tre poäng i en enskild match. Visst är det surt att torska, men det kommer fler matcher, tillräckligt många för att ta guldet ändå.
De huvförsedda bokstavskombinationerna skulle behöva lära sig vad en seger egentligen är. Att en Bengal i håret på en medsupporter inte är en seger. Att ”försvara sina färger” är retorik som tillhör medeltiden. Och så vidare...

2. Bajen har inget vidare flyt med avbrutna matcher
I början av 80-talet spelade Hammarby ut Djurgården efter noter och ledde med 2-0 då domaren bröt matchen efter 43 minuter p g a kraftiga skyfall. Omspelet slutade 2-1 till Dif. För ett par år sen avbröt domaren INTE matchen mot AIK, som efter ett långt uppehåll kunde kvittera till 1-1. Igår avbröt domaren inte matchen i första halvlek då det möjligtvis fanns möjlighet till omspel (antar jag). Däremot när matchen var avgjord spelmässigt sätt.

3. Dags för utländska domare
Än en gang pallade inte domaren för trycket i en tät match på Söderstadion. Det måste bli ett slut på rättsskipare som kommer till Söder med inställningen att “stå emot Hammarbys hemmapublik”. Man FÅR inte blunda för en hands som syns klart 60 meter från straffområdet, för att resten av halvleken konsekvent låta 50-50-situationer gå till bortalagets favor. Jag tror att bokstavskombinationerna skulle ha svårt att stoppa matchen om det hade stått 1-2 på resultattavlan (vilket var ett mer spelmässigt motiverat resultat).
Det finns nästan ingen svensk domare som klarar heta derbyn, det synes mig vara bevisat nu. Inte ens den kanske baste, Peter Fröjdfelt. Han har har en tendens att släppa allt till den gräns att det blir rena boxningsmatcherna i de andra halvlekarna. Nej, in med en Collinatyp som publiken kan ha respekt för.

4. Gillar inte den trendiga self-bashingen
Förr i tiden, när man var typ liten, så kunde man alltid skylla förluster på domaren eller att Bajen EGENTLIGEN var bäst men hade en massa otur. Nu för tiden tycks det vara tvärtom. “Analytikern” gör som tv-, radio- och tidningsexperterna, dvs tittar på slutresultatet och motiverar därefter varför det vinnande laget var så mycket bättre.
Så vad blir då konsekvensen av gårdagens match: jo, Bajen var värdelösa och Djurgården jättebra. Det här självplågandet (att vid förlust så är laget värdelöst) går så långt att bokstavskombinationerna tar det som anledning till att börja bråka! (Enligt dem var det tydligen Peturs mfl fel att matchen fick avbrytas)
Själv föredrar jag att gå halva vägen. Hammarby spelade rätt bra förutom några rejäla tabbar i backlinjen. Djurgården var bättre men hade dessutom “djurgårdsflyt”, dvs alla bollar mot mål gick in. Och som grädde på moset: domaren var kass, missade en klar straff då matchen stod och vägde, och tappade den till stora delar efteråt.

5. Söderstadion inte säkert
Bland det första som dyker upp i debatten (redan i den direktsända radion Igår) är att Söderstadion minsann inte är säker nog. Vad har de fått det ifrån? Är det omöjligt att smuggla in bananer, mynt och fyrverkerier på Råsunda? Förr i tiden regnade det glasflaskor, men det har man ju fått bort. Och någon planinvasion har det ju inte varit, varken på Sös eller Råsunda.
Och vill man sätta upp stängsel så får vi väl påminna dem om Hillsborough, alltså skälet till varför det inte är stängsel på arenorna (de flesta arenorna åtminstone).
Jag tror att det handlar om den extremt förtätade stämningen på Söderstadion som lätt går överstyr. Arenan är helt enkelt “för bra” för att vara säker.
Det mesta talar dock för att det blir Råsunda i fortsättningen. Naturligtvis med inkastade bananer, mynt och fyrverkeripjäser, dessutom med mer- eller mindre misslyckade planinvasionsförsök. Alltså ingen märkbar skillnad…
Vill man verkligen stoppa huliganerna så får man väl början med rektal visitering och scanner a la flygplats.

6. Banantraditionens återkomst
Sedan får man väl “tacka” en viss kvällstidning att den trista traditionen att slänga bananer på Djurgårdare nu är större än någonsin. Innan derbyt 2004 var denna tradition i starkt avtagande. Några enstaka frukter langades in. Men efter det rosa bladets krigsrubriker regnar det återigen tiotals bananer från “fans” som mer är ute för att provocera kvällspressen än motståndarlaget.

7. Proportionalitet
Till slut: Trots krigsrubriker så är det väldigt lite som har hänt. Sju personer inne på plan, lite bengaler på fel ställe och en inställd match. Man får sätta det i sin rätta proportion.
Det handlar INTE om terrorbombningar och flyktingströmmar. Inte om bortsprängda kroppsdelar och blodiga barn.
Visst är problemet stort för svensk fotboll, och visst vill jag få bort firmorna från idrotten (dock utan hjälp av amerikanska terroristlagar). Men därvid får det vara nog.
Trots detta var jag betydligt mer rädd att gå på fotbollsderbyn på 70- och 80-talen än vad jag är nu...

Om ni nu vill ha ett svenskt NHL, gå då hela vägen!

Jag har tjafsat om svensk hockeys NHL-ifiering länge nu.
Man har utökat antalet omgångar med nästan 40 procent, dubblerat antal lag som går till slutspel. Tagit bort risken att åka ut direkt (För omväxlings skull ser bägge elitlagen ut att åka ut via kval, men det tillhör undantagen).
Att man sedan ändrat om själva inramningen åt NHL-håll, med nationalsång, cheerleaders, musik istället för klackar och så vidare, är ytterligare en sak.

Det svensk hockey importerat från NHL är dess dåliga sidor. En underhållningsindustri där själva idrotten kommer i tredje hand, på sin höjd. En lång rad evenemang som bara människor som inte har något bättre för sig, kan roas av.

NHLs goda sidor har man dock helt förkastat. Det är dags för att plocka över dessa saker också (om man nu så gärna vill avliva idrotten ishockey i Sverige).

1. Använd NHL-tolkningarna av regelboken! Svensk hockey lämpar sig bäst i stian. Det är, som någon sa på ett ungefär, två spelare som tekar och resten kramas vid sargen.
2. Slå ihop hela elitskiktet till en serie, 12 elitserielag och 16 allsvenska lag.
3. Självklart ska de sämsta lagen ha första tjing till de unga talangerna.
4. Varumärket SHL (eller vad det blir) ska ägas av SHL och samtliga souvenirer ska säljas gemensamt. Därefter delar man på pengarna - från Frölunda ner till Arboga.
5. Utöka serien när något lag i division 1 känner sig manat.

Jag menar, ska vi ha ett svenskt NHL, så ska det fanimej vara ett komplett NHL, och inte ett som endast kombinerar NHLs saknad av dramatik med storklubbarnas girighet.

Dags för ett inlägg igen

Femte bandyfinalen på sju år.

Inte heller till detta år har Hammarby lyckats lära sig att spela finalmatch.
I en final handlar det inte om bandy. Det handlar om att göra fler mål än motståndaren under 90 minuter, på vilket sätt som helst.
Visserligen är det en bra start om man spelar bra, men det är inte så viktigt.
Första gången mötte vi ett Sandviken som var bättre. Andra gången var vi bättre men Västerås hade en övernaturlig målvakt. Tredje gången var Sandviken bättre på att göra mål, inte på att spela bandy. Fjärde gången blev vi paralyserade när Edsbyns långabollarpåbengt-taktik fungerade till ungefär 110 procent.

Femte gången, i dag, spelade Hammarby som om de gick på neråttjack. Första timmen var den spelmässigt sämsta sedan någon match i division 1 för tio år sedan. 15-20 korta passningar gick fel - ostressade. Två mål gavs bort.
Sista halvtimmen var mycket bättre. Hade Rosas mål godkänts så hade det funnits en liten chans.

Jaja, när guldet väl kommer så lär det bli desto roligare...

Fotbollen åkte ur Royal League efter fotbollshistoriens sämsta straffläggning utfört av ett lag. Å andra sidan var det starkt att komma igen efter 0-2 i Köpenhamn.

Handbollen har seglat upp som andrahandsfavorit. Det kan möjligen bli final, men jag tror att laget är lite som bandylaget 2000, inte riktigt klart för att vinna guld. 2012 sitter man väl här efter den femte finaltorsken...

Hockeyn börjar kvalspela i morgon. Det är inte fullt lika nervöst som 1998 då bara ett lag av sex gick till näst högsta serien. Då var det Vallentuna, Haninge, Väsby, Järfälla och Östervåla som var motståndare.
Nu är det tre av fem som spelar i allsvenskan nästa säsong. Å andra sidan är motståndarna lite tyngre: Huddinge, Mariestad, Piteå och Arboga.

Prestigemöte på fredag

Hur mycket Hockeybajare jag än är så kan jag inte säga annat än att den här säsongen är till för att överleva.
Dels ekonomiskt, som vi ser ut att göra, dels sportsligt.

Även om träningsmatcher inte alltid säger så mycket så var sju torskar av åtta inför säsongen (varav tre mot division 1-lag) inte sådär så man liksom hoppade av framtidstro.
Min personliga målsättning har varit: varje poäng är en seger.

Och eftersom Hammarby har tagit 36 segrar på 33 matcher är jag rätt nöjd.
Just nu är det största kvalhotet undanröjt. För några omgångar i alla fall.

På fredag ska inte bara formstarka Bajen möta seriens bästa lag Malmö IF Redhawks (eller vad de heter. Ett tips: Ta tillbaka de himmelsblå tröjorna ni hade en gång i tiden, och namnet Malmö FF så tror jag att det finns hopp även för er)

Den mest prestigefulla kampen går nog ändå 18.10 på Hovet. Då möter Bamsingarna Hammarby Hockey Support 25-årsfirande Bajen Fans i hockey. Och enligt laguppställningen så är jag med i Bamsingarna...

När jag kollade på nämnda laguppställning så... ja, inget ont om mina kära lagkamrater eller mig själv, men torskar vi med mindre än 10-0 på de tio minuter matchen varar, ja då är jag nöjd.

Om jag nu får vara målvakt som jag bad om, så blir det en liten nätt comeback efter sisådär 21 år. Spelade nämligen några säsonger i det som då hette Skarpnäcks AIK (nu Skarpan Hockey).

För att nu tala om mig själv och mitt målvaktsspelande: Jag tillhör den generation (den sista kanske) som var och varannan dag spelade "landhockey" på skolgården. Det var innan de äckliga plastklubbornas tid. Vi använde riktiga hockeyklubbor (och skydd), egenhändigt spikade målburar och hade prestigemöten värre än stockholmsderbyna.

Jag stog oftast i mål och blev rätt bra på det. Och även om jag även lirade "riktig" hockey litegrand (oftast som målvakt) så var jag 17 bast innan jag för första gången testade riktiga målvaktsskridskor och benskydd (och hela kitet).
Så det tog liksom två månader (halva säsongen) innan jag kom in i spelet liksom. Varje år.

Så vi får väl se hur det går på fredag, med typ 10 minuters uppvärmning...

Om rätt inställning, en groda och en bok ni inte får missa

Första inlägget 2006 får handla om Anders Linderoths utryckliga mål att Hammarby ska vinna guld.
Det lär vara första gången Hammarby Fotboll uttrycker något liknande.
Det var på tiden!

Första steget mot framgång är att förbereda sig på framgången, typ.
Sen kan man ju snacka om att besvikelsen och fallet blir stort om det går åt helvete. Men vadå? Det finns inget ballare än att vara kaxig innan. Efteråt är det ju inget svårt.

Fotbollslandslaget har begåvats med ännu en grodhoppande ledare. Man kommer ju ihåg Åby Ericssons uttalande om att "här i Argentina är ju allt hur lugnt och fint som helst", typ. Det var 1978 och Argentina var knappast lugnt och fint just då.
Nu är det Roland Andersson som, om inte försvar så i alla fall likgiltighet, inför Saudiarabiens uråldriga morallagar.

Har just läst ut den kommande boken om Hammarby Hockeys 85 år, skriven av Carl Frängsmyr och Jim Sharp, två gossar som har följt hockeyn under många år och som är och varit engagerade i hockeysupportrarnas sida på svenskafans. Bland annat.
Boken är en krönika över Hammarby Hockeys framgångsrika historia, med upp- och nedgångar. Det är till exempel endast ett lag som spelat fler än Hammarbys 16 SM-finaler (Djurgården, 18), och bara tre lag som har fler SM-guld än Bajen (Dif, Brynäs och Göta).
Boken har ett stort statistikmaterial och en massa läckra och unika bilder och den är billigare än böcker av det här slaget brukar vara. (Priset är inte helt spikat men mellan 300 och 500 kommer det att ligga).

Som Hammarbyare är det en fröjd att läsa om åren det gått bra för laget, men också rätt hjärtskärande att följa det gradvisa utförsåkandet från att ha varit ett av europas absolut bästa lag, till att bli ett mittenlag i den näst högsta serien.

Boken är baserad på flera års forskning och mängder av intervjuer med spelare, ledare och andra människor runtikring laget.
Allt som boken inbringar kommer att gå till Hammarby Hockey.

Den som kallar sig Hammarbyare men av olika anledningar har valt bort Hovet som destination på vintern, bör åtminstone ha skam nog i kroppen att köpa denna när den dyker upp. Det är den värd. Jag har åtminstone hittills inte läst en bättre bok av det här slaget.