30 augusti 2006

”Marknaden” skillnaden mellan hockeyn och fotbollen

- En svensk fotbollstalang säljs utomlands. Moderklubben får 80 miljoner och kan bygga ett lag som kan konkurrera i sverigetoppen i flera år.
- En svensk hockeytalang säljs till NHL från en allsvensk klubb. Moderklubben får först inga pengar alls. De (småslantar under miljonen) går först till landets rikaste klubb för att först senare rinna vidare till moderklubben efter många om och men.

- En fotbollsspelare med kontrakt i den näst högsta serien säljs till allsvenskan. Klubben får allt mellan några hundra tusen och några miljoner vilket stärker klubbens budget. Kanske till och med räddar ekonomin för en säsong eller två.
- En hockeyspelare med kontrakt i den näst högsta serien säljs till elitserien. I bästa fall får klubben ett ”utbildningsbidrag” på några hundra tusen. I värsta fall inte ett öre eftersom det är i princip omöjligt att skriva kontrakt längre än ett år för lag i lägre serier.


Det finns många skäl varför fotbollen, trots mediokra internationella framgångar, passerat hockeyn som svensk nationalsport.
Man kan tala om underhållningsvärdet som minskat i hockeyn på grund av muskler och taktiskt tänkande, om spelförstörande inslag som inte beivras. Eller om ett seriesystem som fryser fast lagen på den nivån de befinner sig. Om serier som aldrig vill avgöras trots att de spelas i över 50 omgångar och som inom ett antal år mycket väl kan vara 70.

Globen-dopning
Visst går publiken fortfarande på hockey, ja publiksiffrorna verkar till och med öka. Men det tror jag mest beror på två saker; dels att den svenska högsta serien tillhör världstoppen i den relativt lilla sporten, dels något man kan kalla för ”Globen-dopning”.
Globendopning är när man bygger en ny fin arena och därmed lockar publik i ett halvdussin år. Ett nyhetens behag som Globen i Stockholm är ett bra exempel på. Denna effekt har setts i kaffehallar, kexchokladarenor och andra fina nybyggen.
Fotbollen har inte bara ökat sin popularitet, utan även med råge passerat hockeyn, både publikmässigt och intressemässigt.
Märk väl: detta utan några signifikativa framgångar internationellt, förutom då landslagets sporadiska mästerskapsdeltaganden, samt, vilket är viktigare, utan draghjälp av moderna arenor. I skrivande stund är det bara Sundsvall, Örebro och Elfsborg som har kommit så långt (och då handlar det bara i Elfsborgs fall om ett rent nybygge). Man kan ju tänka sig vad som händer då Hammarby och Djurgården får sina arenor och då göteborgsklubbarna flyttar in i något nytt. AIKs och Malmö Ffs fina publiksiffror lär heller inte sjunka när deras resp nya arenor står färdiga.

NHL bestämmer
Ett stort skäl till varför fotbollen exploderar globalt, medan hockeyn går sämre (jag vill inte säga lider sotdöden, men att NHL fick ändra regler bara för att rädda sporten säger en del) är de ekonomiska förutsättningarna.
Fotbollens makt utgår från gubbar i slips. De må vara en aning korrupta, de röker cigarr och bor i hotellens lyxsviter. MEN, de arbetar trots allt utifrån ett breddperspektiv. Ingen klubb får bli större än fotbollen (läs mäktigare än dem själva), ingen serie får ta över taktpinnen från Fifa och Uefa mfl.
Om vi kallar fotbollsförbunden för ”staten” så kan man säga att staten kontrollerar marknaden.
I hockey är det inte så. Hockeyförbunden står maktlösa mot NHL. NHL i sin tur är en organisation ägd av den nordamerikanska hockeyligans ägare.
NHL må betala monsterlöner till sina spelare, precis som engelska eller italienska ligaklubbar gör i fotboll. MEN, några övergångssummor har man inte lust att betala.
NHL är ett varumärke, ett koncept för hockeyunderhållning. Och på denna hockeyunderhållning ska det tjänas pengar.
Här är det alltså istället marknaden som står över ”staten”.

Giriga klubbar
Den viktigaste följden av detta system är naturligtvis att de klubbar som utvecklat underhållningsindustrins produktenheter får löjligt lågt betalt. Vad det betyder för de europeiska hockeyligornas inkomstflöde är lätt att räkna ut.

Jag tror personligen att de mångmiljonbelopp som svensk hockey nu missar varje år är en starkt bidragande orsak till elitklubbarnas paniska egoistiska girighet. Dessa elitklubbar har gaddat ihop sig i en förening som i praktiken tagit makten från det svenska hockeyförbundet. Man ser till att i princip alla pengar utifrån (tv-rättigheter t ex) hamnar i just deras fickor. Man gör allt för att göra elitserien till en så stängd serie som över huvud taget är möjligt. Man utökar antalet spelade matcher till det oändliga. Och – man är lika snål när man tar spelar underifrån som NHL är när de tar spelare från dem.

En annan ekonomisk realitet som hockeyn lever under, och som fotbollen INTE lever under, är att hockeyförbundet inte får några större pengar för stora mästerskap (annat än när man arrangerar dem själva). Enda inkomsten är i princip idiotturneringar som Sweden Hockey Games och alla träningsmatcher som ingen är intresserad av.
Fotbollens högdjur i Fifa ser i alla fall till att sprida slantar så att fotbollsförbundet mår bra och kan stötta svensk fotboll på olika sätt.

Även fotbollen i farozonen
Nu ska inte fotbollen somna om och tro att allt kommer att vara bra i evighet. I många år har de europeiska storklubbarna försökt att skaffa sig den position som NHL har gentemot övriga hockeyvärlden. Champions League var motmedlet mot en ”europaliga”.
Fler attacker kommer ständigt. De s k G14-klubbarna försöker hela tiden att öka sin makt. Nu senast genom att kräva ersättning för landslagsspelare.
Det är bara en tidsfråga innan ”Förenade SuperKlubbar” på allvar försöker ta över från Uefa och Fifa. Det kan, mycket väl, i längden bli som i hockeyn: att marknaden tar över makten från ”staten”.

De 14 klubbarna jag definitivt aldrig kommer att hålla på är:
Ajax, Arsenal, Barcelona, Bayer Leverkusen, Bayern München, Borussia Dortmund, Inter, Juventus, Liverpool, Lyon, Manchester United. Marseille, Milan, Paris St Germain, Porto, PSV Eindhoven, Real Madrid, Valencia.

29 augusti 2006

Några osorterade tankar efter derbyt

1. Vad har bokstavskombinationer för rätt att ta over mitt lag?
Första tanken när jag var på väg hem igår var vilken rätt de här tonåriga pillermissbrukande bokstavskombinationerna, KGB, ADHD eller vad fan de nu heter, har att sänka den klubb som jag (och tusentals andra) lägger ner en massa tid, pengar och engagemang på att följa.
Det som varit så skönt med att vara Bajare är att vi alltid varit de “goda”. De derbyn som varit lugnast har oftast varit dem som Hammarby förlorat. Kanske för att hammarbyarna på nåt sätt kunnat ta förluster med jämnmod.
Det handlar inte om losermentalitet, utan en förvissning om att kärleken till Hammarby är så mycket större än tre poäng i en enskild match. Visst är det surt att torska, men det kommer fler matcher, tillräckligt många för att ta guldet ändå.
De huvförsedda bokstavskombinationerna skulle behöva lära sig vad en seger egentligen är. Att en Bengal i håret på en medsupporter inte är en seger. Att ”försvara sina färger” är retorik som tillhör medeltiden. Och så vidare...

2. Bajen har inget vidare flyt med avbrutna matcher
I början av 80-talet spelade Hammarby ut Djurgården efter noter och ledde med 2-0 då domaren bröt matchen efter 43 minuter p g a kraftiga skyfall. Omspelet slutade 2-1 till Dif. För ett par år sen avbröt domaren INTE matchen mot AIK, som efter ett långt uppehåll kunde kvittera till 1-1. Igår avbröt domaren inte matchen i första halvlek då det möjligtvis fanns möjlighet till omspel (antar jag). Däremot när matchen var avgjord spelmässigt sätt.

3. Dags för utländska domare
Än en gang pallade inte domaren för trycket i en tät match på Söderstadion. Det måste bli ett slut på rättsskipare som kommer till Söder med inställningen att “stå emot Hammarbys hemmapublik”. Man FÅR inte blunda för en hands som syns klart 60 meter från straffområdet, för att resten av halvleken konsekvent låta 50-50-situationer gå till bortalagets favor. Jag tror att bokstavskombinationerna skulle ha svårt att stoppa matchen om det hade stått 1-2 på resultattavlan (vilket var ett mer spelmässigt motiverat resultat).
Det finns nästan ingen svensk domare som klarar heta derbyn, det synes mig vara bevisat nu. Inte ens den kanske baste, Peter Fröjdfelt. Han har har en tendens att släppa allt till den gräns att det blir rena boxningsmatcherna i de andra halvlekarna. Nej, in med en Collinatyp som publiken kan ha respekt för.

4. Gillar inte den trendiga self-bashingen
Förr i tiden, när man var typ liten, så kunde man alltid skylla förluster på domaren eller att Bajen EGENTLIGEN var bäst men hade en massa otur. Nu för tiden tycks det vara tvärtom. “Analytikern” gör som tv-, radio- och tidningsexperterna, dvs tittar på slutresultatet och motiverar därefter varför det vinnande laget var så mycket bättre.
Så vad blir då konsekvensen av gårdagens match: jo, Bajen var värdelösa och Djurgården jättebra. Det här självplågandet (att vid förlust så är laget värdelöst) går så långt att bokstavskombinationerna tar det som anledning till att börja bråka! (Enligt dem var det tydligen Peturs mfl fel att matchen fick avbrytas)
Själv föredrar jag att gå halva vägen. Hammarby spelade rätt bra förutom några rejäla tabbar i backlinjen. Djurgården var bättre men hade dessutom “djurgårdsflyt”, dvs alla bollar mot mål gick in. Och som grädde på moset: domaren var kass, missade en klar straff då matchen stod och vägde, och tappade den till stora delar efteråt.

5. Söderstadion inte säkert
Bland det första som dyker upp i debatten (redan i den direktsända radion Igår) är att Söderstadion minsann inte är säker nog. Vad har de fått det ifrån? Är det omöjligt att smuggla in bananer, mynt och fyrverkerier på Råsunda? Förr i tiden regnade det glasflaskor, men det har man ju fått bort. Och någon planinvasion har det ju inte varit, varken på Sös eller Råsunda.
Och vill man sätta upp stängsel så får vi väl påminna dem om Hillsborough, alltså skälet till varför det inte är stängsel på arenorna (de flesta arenorna åtminstone).
Jag tror att det handlar om den extremt förtätade stämningen på Söderstadion som lätt går överstyr. Arenan är helt enkelt “för bra” för att vara säker.
Det mesta talar dock för att det blir Råsunda i fortsättningen. Naturligtvis med inkastade bananer, mynt och fyrverkeripjäser, dessutom med mer- eller mindre misslyckade planinvasionsförsök. Alltså ingen märkbar skillnad…
Vill man verkligen stoppa huliganerna så får man väl början med rektal visitering och scanner a la flygplats.

6. Banantraditionens återkomst
Sedan får man väl “tacka” en viss kvällstidning att den trista traditionen att slänga bananer på Djurgårdare nu är större än någonsin. Innan derbyt 2004 var denna tradition i starkt avtagande. Några enstaka frukter langades in. Men efter det rosa bladets krigsrubriker regnar det återigen tiotals bananer från “fans” som mer är ute för att provocera kvällspressen än motståndarlaget.

7. Proportionalitet
Till slut: Trots krigsrubriker så är det väldigt lite som har hänt. Sju personer inne på plan, lite bengaler på fel ställe och en inställd match. Man får sätta det i sin rätta proportion.
Det handlar INTE om terrorbombningar och flyktingströmmar. Inte om bortsprängda kroppsdelar och blodiga barn.
Visst är problemet stort för svensk fotboll, och visst vill jag få bort firmorna från idrotten (dock utan hjälp av amerikanska terroristlagar). Men därvid får det vara nog.
Trots detta var jag betydligt mer rädd att gå på fotbollsderbyn på 70- och 80-talen än vad jag är nu...