15 september 2013

Hockeyns morfning fortsätter

Och så har svensk hockey tagit sig ytterligare ett snäpp närmare till att göra förvandlingen komplett.
Förvandlingen från en tävlingssport till en uppvisningssport.

Jag tror det var 1999 som jag första gången började gnälla på hur svensk hockey sköts. Eller, framför allt hur hockeyns seriesystem har fungerat. 
Under åren i början av 2000-talet var Hammarby relativt nära att på nytt få smaka elithockey. Det lyckades inte. Främst på grund av att klubben och laget inte var tillräckligt bra i avgörande lägen, men också på grund av ett seriesystem som inte premierar upp- och nedflyttningar utan hellre skyddar ekonomin hos dem som har.

(Ja, jag vet att det finns lag som lyckats etablera sig i högsta serien, men själva omsättningen av lag är ungefär hälften så stor som i Allsvenskan i fotboll och säkert mindre än en fjärdedel än italienska Serie A)

Under min långa gnällperiod så var min huvudpoäng att styrkan i europeisk serieidrott är att man både kan vinna och förlora, att nästan varje match betyder något eftersom det finns platser som betyder glädje (uppflyttning/guld) respektive sorg (nedflyttning). Slutspel och kval kan man visserligen ha, men blir man först ska man upp och hamnar man sist ska man åka ur!

I någon text beskrev jag hockeyns eliteserie med att ”två går till kval och resten till slutspel”
Nu har den medvedet överdrivna beskrivningen blivit verklighet! 

Menar de verkligen allvar? Ska man spela 55 omgångar för att avgöra vilka två lag som, om de inte klantar till det helt otroligt, kvalar sig kvar i Elitserien (förlåt, NHL, nej KHL, nej SHL ska det vara)?
Vem vid sina sinnens fulla bruk vill se 55 uppvisningsmatcher innan säsongen och dramatiken verkligen startar?

Eller är det så (som jag skrev någon annanstans) att man samtidigt som man amerikaniserat serien så har man även förändrat publiken?
Det kanske är så att den svenska hockeypubliken inte är intresserade av dramatik, vinster och förluster, utan bara av det fartfyllda, underhållande spelet?
Att man egentligen inte ens skulle behöva räkna målen? Att stämningen bland 7 000 åskådare i en varm hall, korv och popcorn, musik i högtalarna och ett snyggt mål då och då räcker för att tillfredsställa en?

Kort sagt: att man har lärt den svenska hockeypubliken att älska att se målarfärg torka?

Hammarby Hockey har rest sig ur askan, men befinner sig än så länge en bit ifrån den yppersta eliten. 
Jag tror att det kan ändra sig inom ett par år. Föreningen (Bajen Fans Hockey/Hammarby) har visat sig duktigt på att hela tiden gå framåt och bli bättre, så en allsvensk plats ganska snart känns realistisk.

Men - SHL?
Vill jag det? Vill alla Hammarbyare det?

Rent sportsligt så är det självklart så. Det är rent av drömmen. Åtminstone för mig.

Men - 55 omgångar. 27-28 hemmamatcher plus derbyn mot kanske två lag från regionen!
För att avgöra om det blir kvalspel...

Sveriges bästa fans har en oförtjänt trogen fotbollspublik. Även en hyfsat trogen bandypublik. Även handbollen när det väl kniper. Och jag tror att man kan få ihop en anständig hockeyskara.

Men i 55 omgångar som inte gäller något?
Aldrig i livet. Det. Kommer. Inte. Att. Gå.

Jag vägrar att tro att Hammarbyare någonsin nöjer sig med att se målarfärg torka.

27 januari 2013

Det här med säsongskorten

I och med Hammarbys flytt till den nya arenan så har det diskuterats flitigt om klubbens sätt att placera ut säsongskortsinnehavarna.
Jag vill egentligen inte älta vidare i ett ämne som det talats om så mycket. Dessutom är jag privilegierad nog att ha fått en plats på det populära, närmast mytomspunna, och alltför snålt tilltagsna läktarutrymmet som går under namnet "Sjungande sittplats". Hammarby har ju liksom (typ, nästan) erkänt att de skött säsongskorten lite klantigt. De som blivit förfördelade har fått säga sin mening.

Men ändå...

Hur tänkte dom, liksom?

Klubben har mentalt kunnat ställa sig in på en arenaflytt sedan Globen byggdes, och kunnat planera lite mer noggrannt i åtminstone fem år eller så.
Eller åtminstone fundera ut en strategi. En plan. Ett schema.

Jag talar helt i egen sak nu, för jag har fått en rätt risig plats jämfört med den jag hade tidigare. Detta trots att jag köpte säsongskort det året årskortsinnehavarna skulle få "förtur", och att jag betalade 500 spänn får att ånyo få "förtur". Problemet var att jag antagligen inte köpte förturen tillräckligt snabbt.
Av alla bud på hur man skulle få en bra plats på arenan, så var det snabbhet i att hosta upp en femhundring, som var avgörande. Det, eller att känna någon som gjort det.

Jag tycker det är bra att man har haft chansen att sätta ihop kompisgäng som får sitta tillsammans. Men jag är mycket tveksam över vissa kompisgängs storlek. Är det rätt att låsa 25 eller 50 platser till en grupp där bara vissa egentligen har förtur?

Men -  25 eller 50 personer är inte ett kompisgäng. Det är en delegation. Det är en Facebookgrupp...

Som sagt, jag vill egentligen inte klaga. Det ordnar sig. Man hittar säkert en bättre plats till andra säsongen, när man dessutom lärt sig hur arenan känns och var man tror att man trivs bäst.

Jag är bara lite, lite besviken över att 17 säsongers inköp av överprissatta årskort betydde
Precis
Exakt
Ingenting!

18 juni 2010

Hockeyns självmord - 10 år efteråt

Nu har det gått drygt tio år sedan jag började tjafsa om vad jag tyckte var fel med svensk hockeys uppbyggnad.
Jag skrev en rad inlägg på Hammarbys sida som gick igenom många aspekter på vad jag tyckte och tycker är hockeyns kris.

En kort sammanfattning av hockeyns kris skulle kunna vara: för liten elitserie, för många matcher, för stängt seriesystem.


Mycket tyder på att jag har fel kan tyckas. Hockeyn är jättepopulär och har bra publiksiffror. Till och med i Stockholm har hockeyn vaknat till liv, tack vare Djurgårdens kraftsamling bland fansen.

Jag tror dock att framgången till stor del beror på att hockeyn varit framsynt nog att modernisera evenemangen. Man har nästan överallt byggt nya fina arenor där det är rena njutningen att kolla på hockey. Eller så har man snyggat de gamla. Det verkar som om kommunerna på många håll i landet faktiskt värdesätter att orten har ett idrottslag i högsta serien.
Med fina bekväma anläggningar är det lättare att locka marginalåskådare. De som, liksom generellt i USA, går på en match för att ha en trevlig kväll. Farten och fläkten i spelet, de bekväma platserna och det utbud av dricka och snacks räcker som lockbete. Att matchen ingår i en serie matcher vars antal är i paritet med antalet stjärnor i en medelstor galax, spelar inte så stor roll. Vinna eller förlora är bara intressant i nuet. Det är kul när laget vinner, men det är kul att gå på hockcye när laget förlorar också. För det kommer fler matcher, och det är bara en match på 25, 30 eller 35 som verkligen betyder liv eller död. Vissa säsonger finns inte såna matcher över huvud taget.

Min tes var att ett öppet seriesystem (där en vinnare av en serie går upp och en förlorare åker ur - kombinerat med play off, kval och allt annat som finns nu) skulle ge fler lag chansen att på allvar ta upp kampen om en plats i Elitserien. Att ge fler orter, små som stora, chansen att bygga upp ett lag och ett hockeyintresse av elitklass.

På dessa tio år har ett enda lag lyckats etablera sig för första gången i elitserien: Linköping.
Sedan är det ett par lag som har kommit tillbaka och lyckats etablera sig: Skellefteå och Timrå.
Några lag har fått smaka på elitspel, men har hattat upp och ner: Södertälje, Leksand, AIK, Malmö och Rögle.
Mora är svåra att kategorisera. De är ett klassiskt lag som fick göra några säsonger i den högsta ligan.

Det här låter kanske som en bra omsättning av lag på tio år.
I själva verket hade hockeyn kunnat utöka sin "marknad" betydligt med ett öppnare seriesystem.

Med min idé om en 16-lagsserie där lag kan gå upp direkt (och åka ur direkt) liksom genom kval skulle flera av följande lag sannolikt ha blivit elitserielag:
- Oskarshamn
- Bofors
- Boden
- Västerås (igen)
- Växjö
- Almtuna

Andra lag som varit och nosat på topplacerinar, och där det skulle ha lönat sig att göra den sista ansträngningen att satsa mot eliten:
- Tranås
- Troja/Ljungby
- Tingsryd
- Sundsvall
- Borås

Och så lägger jag till tre lag som definitivt skulle ha varit elitseriekandidater, men där hockeyns seriesystem varit bidragande till att ekonomin helt eller delvis har kollapsat:
- Hammarby
- Björklöven
- Nyköping


Man kan tycka att allt det här bara är en bitter lag-lös Bajare som grinar över ett konkursbo och hittar någon yttre faktor att skylla på.
Till mitt försvar vill jag säga att jag har tyckt så här hela vägen, även när det såg som ljusast ut och då elitserien såg ut att bli ett faktum.
Dessutom fanns det många skäl till varför det gick med just Hammarby (det har jag också tagit upp exempelvis här på bloggen). Den omstart som nu pågår med Bajen Fans Hockey är till stora delar sund.
Den dagen vårt nya lag ligger på gränsen till eliten, är det med en helt ny förening, utan en massa gamla surdegar. En klubb med bara positiva vibbar.
Låt vara att vi är på väg upp i samma seriesystemsträsk med en ovillig kommun, med en ekonomi som inte är möjlig att få ihop, med spelare som värvas utan betalning osv osv.
Men den dagen, den sorgen...

30 mars 2010

...och Bajen kan fortfarande inte vinna?

Lögner blir inte sanna även fast man upprepar dem gång efter gång.

Lögnen om att ”Hammarby kan inte vinna” har väl sin bakgrund i att Hammarby-fotbollen (som om det var den enda sporten som existerar) inte lyckades ta sitt första SM-guld förrän 2001, över 80 efter föreningen började spela fotboll.
Herrfotboll.
Utomhus, alltså.

Att Hammarby Bandy inte kunnat vinna SM, har däremot varit sant fram tills för en dryg vecka sen. Så nu kan alla Hammarbyiter lägga det första SM-tecknet i bandy till samlingen av 7 herr- och damfotbollsguld ute och inne, 8 SM-guld i hockey, 1 i rugby, 31 SM-tecken i friidrott, 3 i handboll, 44 SM-guld i rodd, 51 i cykel, 15 i boxning, 18 i tyngdlyftning, 3 SM-guld i brottning, 5 i bowling, 5 SM i bordtennis samt 8 SM-tecken på olika former av skidor.

---

Bajen Fans gick programenligt upp ytterligare en division i hockeyns seriesystemträsk.
Nästa säsong handlar det om en ny form av division 3. En lite äktare division 3 som motsvarar division 5 och inte den division 3-serie som motsvarar division 6 som laget spelade i i år.

Jag tror att Bajen Fans kommer att gå igenom den här serien också, om än med större besvär. Däremot kommer det att bli betydligt svårare att gå från tvåan till ettan.

---

För några veckor sedan kunde man höra Hammarbysupportrar som var glada om laget klarar sig kvar i Superettan. De tongångarna har förändrats efter de inledande träningsmatcherna och värvningen av Petter Furuseth. Ingen tror väl på en enkel serieseger, då Assyriska räknas som favoriter. Men kamp om en allsvensk plats räknar nog de flesta med.
Liksom jag.

---

Att handbollen fortfarande har en chans att nå semifinal är mycket starkt. Synd att laget tappat så många spelare, och dessutom haft oflyt med skador. En bandy/handbollsdubbel skulle inte sitta fel.

---

Skrev en lång drapa om bestraffningar för läktarincidenter men då strulade bloggen och ville inte spara. Det kanske kommer nåt senare...

02 november 2009

Bästa medelmåttorna vinner

En nedflyttning är alltid ett dråpslag. Men – det är ett väldigt utdraget dråpslag.
Risken för att Hammarby skulle åka ut fanns ganska länge, men det var inte förrän Trelleborg fick straff i den näst sista matchen som det plötsligt blev en realitet.
Nu hade det i och för sig inte räckt att vinna de två sista matcherna för att klara kvalplatsen så det egentliga avgörandet skedde på Råsunda då en handssituation inte resulterade i straff.

Jag tycker årets resultat stärker min tes att skillnaden för ett mittenlag att vinna serien och att åka ut sitter i huvudet. En realistisk placering för Bajen borde ha varit 7 till 10. Men under den andra halvan av serien fanns inget självförtroende alls, mer än några minuter här och där.
Hur många tusen alibipassningar snett bakåt passades i år?

Jag är inte den som kräver avgångar till höger och vänster när det går emot. Det är möjligt att Hammarby har varit misskött under många år. Det har jag ingen aning om. Däremot vet jag att människor har en förmåga att glömma världen utanför klubbstugan och att det står några på den andra planhalvan också.
I Allsvenskan finns det nämligen 13 andra klubbar med klubbledningar, ideellt arbetande, supportrar och spelare som gör allt för att vinna matcher.
Den här säsongen lyckades de lite bättre.

Du kan springa 100 meter på nio sekunder. Det blir ändå ingen OS-medalj om tre jamaicaner springer på åtta.

Det som slår mig att Allsvenskan ska vinnas med de bästa medelmåttorna.
Man ska ha spelare av hög svensk klass, men som ändå är lite för dåliga för att bli uppköpta.
Om spelaren är bättre så måste det vara en som gjort klart alla proffssvängar, som Henrik Larsson, Anders Svensson, Alvaro Santos och Markus Allbäck.

Hammarbys fall beror bevisligen inte på att vi har haft taskiga klubbledningar som inte lyckats få tag i bra spelare. Tvärtom, de har inte lyckats pricka in the golden medelmåttorna.

03 maj 2009

Fyra förslag till Hammarby fotboll


Tre förslag till nya Söderstadion
1. Kolla in bilden här uppe. Den togs under uppvärmningen inför en match i gamla hockeystadion i Prag. Siffran 515 står för hur många som löst entré just nu. Den tickar igång när kassorna öppnas och räknar upp vartefter folkskarorna väller in.
En sån räknare vill jag ha till nya SöS

2. Att bygga något nytt nu för tiden utan att tänka 100 &-igt miljömässigt är ren idioti. Naturligtvis ska nya Söderstadion utnyttja den senaste teknologin när det gäller uppvärmning, el osv. Jag vill se läktartaket täckt av solceller och små vindsnurror. Det betalar sig.

3. I arenan ska det naturligtvis finnas ett Hammarbymuseum. Dags att samla 120 års framgångar under ett tak. Kanske blir det då möjligt att vaska fram de åtta hockeybucklorna.

Ett lite sent förslag om spelarutveckling
Hade jag inte varit så lat så hade jag för flera månader sen krävt att Hammarby Fotboll ska göra ett studiebesök hos Barcelona och stjäla så många idéer som möjligt. Nu har det stått överallt om ungdomsfotboll så nu är jag lite sen. Men vafan.
Hur kommer det sig att Sverige inte kan producera lika många topplirare som exempelvis Spanien. Att Spanien har fler invånare och sommar året runt är två svaga, på gränsen till skrattretande, bortförklaringar. Jag kan gå med på att San Marino eller Åland faktiskt har för få invånare för att kunna skapa ett stort antal världsspelare, men Sverige kan inte skylla på det.
Och angående klimatet: Kan man inte lära sig spela fotboll inomhus? Eller på konstgräs?

Så, gör nu som jag säger!
Lyssna, lär, lyd!

25 mars 2009

Välkomna till kvalet i kvalserien, AIK

Så har AIK då troligtvis spelat bort sig från en elitserieplats i årets kvalserie.

Visst har laget på många sätt varit en frisk fläkt i allsvenskan, med publiksiffror som imponerar.
I takt med framgångarna har talet om Elitserien blivit allt starkare, och det har så här ett år efter konkursen, känts lite surt för en Hammarbyare. Det var ju vi som skulle ha legat där uppe.

Men det är inte utan att man känner ett uns avmätt skadeglädje över att AIK får känna lite av ett favoritskap som utmynnar i ett platt fall i kvalserien.

Jämförelsen med Hammarbys kvalande 02/03 och 03/04 och AIK:s nu haltar dock. Hammarby vann både grundserien allsvenskan norra och superallsvenskan 2002/2003 och kom tvåa i bägge serierna året efter åt, tätt efter Skellefteå respektive Mora. AIK kom visserligen tvåa i årets serie, men var aldrig i närheten av att ta förstaplatsen före ett avstannande, på en skridsko spelande Leksand.

Men ändå, AIK sågs som en elitseriekandidat. I stället är det de darka horsarna Växjö och Västerås som har en liten chans fortfarande.

AIK var favoriter, men precis som Bajen så har man inte lyft sig ett extra snäpp till Kvalserien. Lite oturlig start, precis som Bajen, har gjort att man har hamnat hopplöst efter.
Klubben borde ha lärt sig av sig själva. Åren 2002-2004 var man ju faktiskt med i kvalserien också och kom till och med före Hammarby i tabellen (!).

02/03 var AIK sexa i superallsvenskan, men lyckades ta sig till kvalet via play off, en överprestation bara det. Och det fortsatte i kvalserien. Man slog Bajen, tog 12 poäng, tio efter uppflyttande Brynäs. Hammarby kom näst sist med 8 poäng.
Året efter hände samma sak. AIK kom med ett nödrop till superallsvenskan där man slutade femma. Play off ledde till en kvalserie där man sänkte Bajen igen. Näst sist med 10 poäng, 7 efter uppflyttande Mora betraktades som en jättesuccé i AIK-lägret. Man hade ju kommit före Bajen och var ”Bäst i stan” (efter DIF förstås).
Att Hammarby hade skrapat ihop 21 poäng mer än AIK i grundserien och 6 poäng mer i superallsvenskan var plötsligt bortglömt.

Ja, visst känns det ganska bra att AIK har fått åtminstone en halv lektion i den kvalseriekunskap som vi körde i två år i rad.