Jag skrev en rad inlägg på Hammarbys sida som gick igenom många aspekter på vad jag tyckte och tycker är hockeyns kris.
En kort sammanfattning av hockeyns kris skulle kunna vara: för liten elitserie, för många matcher, för stängt seriesystem.
Mycket tyder på att jag har fel kan tyckas. Hockeyn är jättepopulär och har bra publiksiffror. Till och med i Stockholm har hockeyn vaknat till liv, tack vare Djurgårdens kraftsamling bland fansen.
Jag tror dock att framgången till stor del beror på att hockeyn varit framsynt nog att modernisera evenemangen. Man har nästan överallt byggt nya fina arenor där det är rena njutningen att kolla på hockey. Eller så har man snyggat de gamla. Det verkar som om kommunerna på många håll i landet faktiskt värdesätter att orten har ett idrottslag i högsta serien.
Med fina bekväma anläggningar är det lättare att locka marginalåskådare. De som, liksom generellt i USA, går på en match för att ha en trevlig kväll. Farten och fläkten i spelet, de bekväma platserna och det utbud av dricka och snacks räcker som lockbete. Att matchen ingår i en serie matcher vars antal är i paritet med antalet stjärnor i en medelstor galax, spelar inte så stor roll. Vinna eller förlora är bara intressant i nuet. Det är kul när laget vinner, men det är kul att gå på hockcye när laget förlorar också. För det kommer fler matcher, och det är bara en match på 25, 30 eller 35 som verkligen betyder liv eller död. Vissa säsonger finns inte såna matcher över huvud taget.
Min tes var att ett öppet seriesystem (där en vinnare av en serie går upp och en förlorare åker ur - kombinerat med play off, kval och allt annat som finns nu) skulle ge fler lag chansen att på allvar ta upp kampen om en plats i Elitserien. Att ge fler orter, små som stora, chansen att bygga upp ett lag och ett hockeyintresse av elitklass.
På dessa tio år har ett enda lag lyckats etablera sig för första gången i elitserien: Linköping.
Sedan är det ett par lag som har kommit tillbaka och lyckats etablera sig: Skellefteå och Timrå.
Några lag har fått smaka på elitspel, men har hattat upp och ner: Södertälje, Leksand, AIK, Malmö och Rögle.
Mora är svåra att kategorisera. De är ett klassiskt lag som fick göra några säsonger i den högsta ligan.
Det här låter kanske som en bra omsättning av lag på tio år.
I själva verket hade hockeyn kunnat utöka sin "marknad" betydligt med ett öppnare seriesystem.
Med min idé om en 16-lagsserie där lag kan gå upp direkt (och åka ur direkt) liksom genom kval skulle flera av följande lag sannolikt ha blivit elitserielag:
- Oskarshamn
- Bofors
- Boden
- Västerås (igen)
- Växjö
- Almtuna
Andra lag som varit och nosat på topplacerinar, och där det skulle ha lönat sig att göra den sista ansträngningen att satsa mot eliten:
- Tranås
- Troja/Ljungby
- Tingsryd
- Sundsvall
- Borås
Och så lägger jag till tre lag som definitivt skulle ha varit elitseriekandidater, men där hockeyns seriesystem varit bidragande till att ekonomin helt eller delvis har kollapsat:
- Hammarby
- Björklöven
- Nyköping
Man kan tycka att allt det här bara är en bitter lag-lös Bajare som grinar över ett konkursbo och hittar någon yttre faktor att skylla på.
Till mitt försvar vill jag säga att jag har tyckt så här hela vägen, även när det såg som ljusast ut och då elitserien såg ut att bli ett faktum.
Dessutom fanns det många skäl till varför det gick med just Hammarby (det har jag också tagit upp exempelvis här på bloggen). Den omstart som nu pågår med Bajen Fans Hockey är till stora delar sund.
Den dagen vårt nya lag ligger på gränsen till eliten, är det med en helt ny förening, utan en massa gamla surdegar. En klubb med bara positiva vibbar.
Låt vara att vi är på väg upp i samma seriesystemsträsk med en ovillig kommun, med en ekonomi som inte är möjlig att få ihop, med spelare som värvas utan betalning osv osv.
Men den dagen, den sorgen...
Inlägg
