Allt är mitt fel, förlåt!

Haris Laitinen var för ett par år sedan ett superlovande löfte på väg uppåt.
En ung spelare med möjligheter att gå hur långt som helst.
Nu läser jag att han är på gång till superettalaget IFK Norrköping.
Och jag kan inte annat än misstänka att det är mitt fel.

Jag är nämligen något man med lite Las Vegas-lingo skulle kunna kallas för "intervju-cooler".
Det finns i stort sett bara en väg för den idrottaren, artisten eller politikern som väljer att ställa upp på en intervju med mig - nedåt.
Jag har sänkt otaliga lovande idrottsstjärnor, etablerade artister och hela radiostationer.

Jag har intervjuat medaljhopp inför Olympiska spel i idrotter som rodd, simning och fotboll. Stjärnor som inte ens funnits med på första sidan av resultatlistan när OS väl har avgjorts.
Jag har intervjuat rockband som aldrig mer givit ut en singel.
Jag intervjuade den relativa världstjärnesångerskan Sheena Easton, som gjort såväl en James Bond-låt, som arbetat med Prince. Efter detta har hon inte hörts av. Och det var över tio år sen.
Jag intervjuade Mariusz Czerkawski samma dag som Hammarby spelade en kvalmatch mot Björklöven 1993. Den matchen vände lagets vinnarrad och skickade Marre till en undanskymd tillvaro i först Djurgården och sedan NHL.
Jag har intervjuat en engelsk fotbollsspelare, just då spelande i Crystal Palace, som öste in mål. Undrar om han kanske till och med vann skytteligan året före. Tja, i vilket fall som helst var han aldrig mer i närheten av att vinna en skytteliga ens i en korpserie.
Men när jag gav fan i att göra en intervju med Hammarby bandy inför ett kval, ja då gick de upp. Flera år för sent.

Den första tidningen jag fick jobb på, Älvsborgs-Posten i Uddevalla, is no more.
Den första radiostationen jag jobbade på, Storstadsradion, var den första reklamstationen som gick i konken.
Sveriges Radio kunde inte konka, men drabbades av sällan skådade sparbeting.

Politiker har förlorat val tack vare mig.
Men vad som hände Thomas Brolin, Maradona och Björn Borg vid väl valda tillfällen i deras respektive karriärer är jag dock oskyldig till. Där har någon annan varit framme.

Men Haris, som sagt. Haris. Jag ber om ursäkt. Jag skulle aldrig ha gjort den där intervjun för matchprogrammet. Det var dumt.

PS: Att jag är WebbMäster för just Hammarby Hockey kommer väl härmed knappast som nån surprise. :-)

”Dom satsar ju inte!”

”Skaru gå på onsdag?”
”Näe, jag har tröttnat. Dom satsar ju inte. Köper inga nya spelare...”

Två snubbar i korvkön i Eriksdalshallen. Kisar som jag sett ett otal gånger på Hovet genom åren.

Jag förstår dem på sätt och vis. Liksom jag förstår alla de tusentals som varit relativt trogna besökare till hockeyn tidigare, men som inte går längre. Jag vet inte hur många jag sett på Hovet, som jag ser när jag är på Zinken, Sös eller Eriksdal.

Det är inte kul att följa ett lag som bara bringar ångest. Där förlösningen aldrig kommer. Bara en jävla massa hopp som i slutändan leder till besvikelse.
Och hockeyn är onekligen inte lika rafflande som den en gång var. Spelet har till stora delar övergått i en konstant kraftmätning mellan muskelberg, en sumobrottning på is, och seriesystemet har till lika stora delar avvecklat dramatiken. Antalet matcher har fördubblats och incitamenten att vinna, åtminstone i seriematcherna, har halverats.

Men dessa faktum åsido; svaret på de här kisarnas inställning ligger hos dem själva. Det är just för att många, nästan alla faktiskt, resonerar som de, som Hammarby Hockey är i den situation den är.
Det går inte att satsa, det går inte att köpa nya spelare, när supportrarna resonerar så. För det går ju inte att handla för pengar som inte finns. På det sättet är en hockeyklubbsekonomi skrämmande likt en vanlig persons ekonomi.

För vad skulle du svara din kompis om han med anklagande ton frågade varför du inte bor i en nyproducerad fyrrummare för 15 tusen i månaden, hade en Ferrari i garaget och en plasma-tv som täcker hela väggen i vardagsrummet?
Du skulle naturligtvis rycka på axlarna och tyckt han var en idiot. Och sen påmint honom att det inte riktigt går ihop med deltidslönen du har på dagiset.

Hade Hammarby Hockey haft en tålmodig (ok, extremt tålmodig får jag väl säga) stampublik på 3000 så skulle klubben förfoga över 10 extra miljoner varje säsong. Det motsvarar ett lag som i princip tar sig till kval varje år.
Med de sponsorer som skulle bli intresserade, och de souvenirer som skulle säljas, så skulle detta kvalspelande lag förr eller senare ta klivet upp. Inte minst tack vare de extrapoäng som en Hammarbypublik bidrar med.

Logiken är så fruktansvärt enkel. Så varför ska det vara så svårt?

Nya galna hockeybeslut

Så har det beslutats om att Elitserien i hockey äntligen blir av med de idiotiska derbygrupperna. Dvs. det system som urlakat allt vad derbynerv heter.
För dem som inte vet vad derbygrupper är så betyder det att man får möta lag inom 30 mils radie cirka 32 gånger varje säsong.

Det låter ju bra, ända tills man får höra vad som kommer istället. Jo, man ska öka serien till 55 omgångar där de 12 lagen möts fem gånger. Två gånger hemma och ....ehh, tre gånger hemma och ...ehhh. Tja, något system ska göra det rättvist på flera säsongers sikt.
Vilket förutsätter att samma lag spelar i elitserien år efter år.
Vilket man i och för sig har jobbat på i över tio år, det är relativt få nya lag som kommit in.

55 omgångar! Ja, vi har längtat efter ännu fler omgångar länge nog. Linköpings HC ville till och med ha 66 omgångar.
Man menar att försäsongen är så lång ändå och det är ju bättre att ha 5 000 på alla matcher och inte bara några hundra som det är på försäsongen.

Det är som vi alltid misstänkt: hela elitserien är en enda lång försäsong med träningsmatcher inför slutspelet.

Ny arena, härligt!

Som Hammarbyare kan jag bara säga "Äntligen!” om beslutet att bygga en ny arena i Globenområdet.
Eller beslutet? Ja, vad det nu betyder. Att nu ska vi inte bara fundera över att undersöka möjligheten att eventuellt kolla på förutsättningarna för att kanske börja bygga en ny fotbolls, eller kanske en friidrotts- multi- eller annan skrytarena.

Whatever, som Bajare är jag överlycklig att man efter nästan 20 år nästan har bestämt sig för att bygga ett nytt Söderstadion. Visst är hela bygget grundat på en gigantisk glädjekalkyl, och visst kommer den med 100 procents sannolikhet dra över budget.
Och det är nog bara AEGs möjliga inblandning som kan hindra Hammarby ifrån att få galaxens dyraste planhyror och att inte före nästa istid kunna tjäna pengar på korvförsäljningen.

Men det struntar jag i. Faller allt på plats så får vi en häftig, efterlängtad arena med plats att växa i.

Hurra, typ...

Vad betyder att ”stå upp för klubbens färger"?

Så fort det sker en incident i samband med match; supportergrupper eller enstaka fans som ryker ihop, slänger sten eller bara jagar varandra, så blir det en hetsig debatt.

Vems fel var det? Vad hände? Borde någon stängas av? Var det rätt att stänga av?
Vad det ofta landar i, åtminstone bland firmorna, eller vilka det nu är som slåss, är att man har försvarat lagets färger. Bajens huliganer försvarar alltså Hammarbys grönvita fana, AIKs firma försvarar gult och svart och så vidare.

Även om det mest låter som kristen fundamentalism från typ 1200-talet så går det att ifrågasätta det här resonemanget även om det vore så att Hammarby har färger som ska försvaras.

För, vilka står för klubbens själ egentligen? Och vad tycker de om att försvara Hammarby med nävarna?

Vi kan börja med spelarna
Spelarna är inte klubbens själ i första hand. De är klädhängare som representerar klubben, och som byter klubb så fort tillfälle ges. Men spelarna är samtidigt de som försvarar klubbens färger rent spelmässigt. Och i vissa fall så har de dessutom stort hjärta för klubben. Jag tror inte att spelarna tycker att slagsmål har något med klubbens färger att göra.

Sedan kan vi ta barn- och ungdomsspelarna
Alla knattar som lägger ner sin tid och energi för att bli stjärnor nån gång i framtiden, och som försvarar klubbens färger på isen och plan varje vecka. Har huliganslagsmål något med dem att göra? Sällan.

En annan grupp som bidrar till klubbens själ är alla föräldrar och ungdomsledare
Dessa lägger också ner tusentals timmar varje år för att Hammarby ska fungera. De bidrar nog också till Hammarbys själ. Vill de ha sin klubb försvarad med nävarna? Nja.

Nästa grupp är styrelsemedlemmar och kanslifolk
Ytterligare en grupp som satsar mycket av tid och engagemang på alla nivåer. Ordföranden och styrelse som jobbar med de stora frågorna. Frivilliga som sköter administrationen i de olika sektionerna och som håller liv i klubben. Är det positivt för dem med ett gäng som ”slåss för Bajens färger”? Gissa.

Funktionärer och frivilliga är en stor grupp
Människor som följer laget och arbetar gratis år efter år. Allt från folket i speakerbåset, matchvärdar, till skottstatistikräknare och webbmästrar. De bidrar också till Hammarbys själ. Utan nävar.

Och sedan till de kanske viktigaste grupperna
1. Normalåskådaren. De 60-80% som följer laget från läktarplats. Som köper biljetter och souvenirer men som inte tillhör någon klack, men som ändå lever för sitt lag. Och som slåss ytterst sällan (även om det händer). Är det deras Hammarby som man slåss för? Jag tror att de betackar sig för den ”hjälpen”.
2. Fansen som står i klacken, åker på bortamatcher, fixar hemsidor, tar bilder och filmer. Bland fansen finns alla sorters männsikor som alla på sitt sätt bidrar till klubbens själ. De flesta är emot våld, varav en del aldrig skulle kunna tänka sig att slåss, medan andra kan tänka sig att försvara sig.
Sen har vi en grupp fans, bland Hammarby hockeys fans kanske hälften, som då gärna kör med ”vi försvarar Bajens färger”.

Men, är det Hammarbys färger de försvarar, eller bara den egna gruppens? Svaret är väl ganska givet…

Sammanfattning: Att klubbarnas firmor inte är intresserade av laget är nys. De är precis lika stora fan som andra supportrar. Men, när de råkar i slagsmål och säger att de försvarar klubbens färg, så är det ren lögn.