Hockeyns morfning fortsätter

Och så har svensk hockey tagit sig ytterligare ett snäpp närmare till att göra förvandlingen komplett.
Förvandlingen från en tävlingssport till en uppvisningssport.

Jag tror det var 1999 som jag första gången började gnälla på hur svensk hockey sköts. Eller, framför allt hur hockeyns seriesystem har fungerat. 
Under åren i början av 2000-talet var Hammarby relativt nära att på nytt få smaka elithockey. Det lyckades inte. Främst på grund av att klubben och laget inte var tillräckligt bra i avgörande lägen, men också på grund av ett seriesystem som inte premierar upp- och nedflyttningar utan hellre skyddar ekonomin hos dem som har.

(Ja, jag vet att det finns lag som lyckats etablera sig i högsta serien, men själva omsättningen av lag är ungefär hälften så stor som i Allsvenskan i fotboll och säkert mindre än en fjärdedel än italienska Serie A)

Under min långa gnällperiod så var min huvudpoäng att styrkan i europeisk serieidrott är att man både kan vinna och förlora, att nästan varje match betyder något eftersom det finns platser som betyder glädje (uppflyttning/guld) respektive sorg (nedflyttning). Slutspel och kval kan man visserligen ha, men blir man först ska man upp och hamnar man sist ska man åka ur!

I någon text beskrev jag hockeyns eliteserie med att ”två går till kval och resten till slutspel”
Nu har den medvedet överdrivna beskrivningen blivit verklighet! 

Menar de verkligen allvar? Ska man spela 55 omgångar för att avgöra vilka två lag som, om de inte klantar till det helt otroligt, kvalar sig kvar i Elitserien (förlåt, NHL, nej KHL, nej SHL ska det vara)?
Vem vid sina sinnens fulla bruk vill se 55 uppvisningsmatcher innan säsongen och dramatiken verkligen startar?

Eller är det så (som jag skrev någon annanstans) att man samtidigt som man amerikaniserat serien så har man även förändrat publiken?
Det kanske är så att den svenska hockeypubliken inte är intresserade av dramatik, vinster och förluster, utan bara av det fartfyllda, underhållande spelet?
Att man egentligen inte ens skulle behöva räkna målen? Att stämningen bland 7 000 åskådare i en varm hall, korv och popcorn, musik i högtalarna och ett snyggt mål då och då räcker för att tillfredsställa en?

Kort sagt: att man har lärt den svenska hockeypubliken att älska att se målarfärg torka?

Hammarby Hockey har rest sig ur askan, men befinner sig än så länge en bit ifrån den yppersta eliten. 
Jag tror att det kan ändra sig inom ett par år. Föreningen (Bajen Fans Hockey/Hammarby) har visat sig duktigt på att hela tiden gå framåt och bli bättre, så en allsvensk plats ganska snart känns realistisk.

Men - SHL?
Vill jag det? Vill alla Hammarbyare det?

Rent sportsligt så är det självklart så. Det är rent av drömmen. Åtminstone för mig.

Men - 55 omgångar. 27-28 hemmamatcher plus derbyn mot kanske två lag från regionen!
För att avgöra om det blir kvalspel...

Sveriges bästa fans har en oförtjänt trogen fotbollspublik. Även en hyfsat trogen bandypublik. Även handbollen när det väl kniper. Och jag tror att man kan få ihop en anständig hockeyskara.

Men i 55 omgångar som inte gäller något?
Aldrig i livet. Det. Kommer. Inte. Att. Gå.

Jag vägrar att tro att Hammarbyare någonsin nöjer sig med att se målarfärg torka.