Bästa medelmåttorna vinner

En nedflyttning är alltid ett dråpslag. Men – det är ett väldigt utdraget dråpslag.
Risken för att Hammarby skulle åka ut fanns ganska länge, men det var inte förrän Trelleborg fick straff i den näst sista matchen som det plötsligt blev en realitet.
Nu hade det i och för sig inte räckt att vinna de två sista matcherna för att klara kvalplatsen så det egentliga avgörandet skedde på Råsunda då en handssituation inte resulterade i straff.

Jag tycker årets resultat stärker min tes att skillnaden för ett mittenlag att vinna serien och att åka ut sitter i huvudet. En realistisk placering för Bajen borde ha varit 7 till 10. Men under den andra halvan av serien fanns inget självförtroende alls, mer än några minuter här och där.
Hur många tusen alibipassningar snett bakåt passades i år?

Jag är inte den som kräver avgångar till höger och vänster när det går emot. Det är möjligt att Hammarby har varit misskött under många år. Det har jag ingen aning om. Däremot vet jag att människor har en förmåga att glömma världen utanför klubbstugan och att det står några på den andra planhalvan också.
I Allsvenskan finns det nämligen 13 andra klubbar med klubbledningar, ideellt arbetande, supportrar och spelare som gör allt för att vinna matcher.
Den här säsongen lyckades de lite bättre.

Du kan springa 100 meter på nio sekunder. Det blir ändå ingen OS-medalj om tre jamaicaner springer på åtta.

Det som slår mig att Allsvenskan ska vinnas med de bästa medelmåttorna.
Man ska ha spelare av hög svensk klass, men som ändå är lite för dåliga för att bli uppköpta.
Om spelaren är bättre så måste det vara en som gjort klart alla proffssvängar, som Henrik Larsson, Anders Svensson, Alvaro Santos och Markus Allbäck.

Hammarbys fall beror bevisligen inte på att vi har haft taskiga klubbledningar som inte lyckats få tag i bra spelare. Tvärtom, de har inte lyckats pricka in the golden medelmåttorna.