”Marknaden” skillnaden mellan hockeyn och fotbollen

- En svensk fotbollstalang säljs utomlands. Moderklubben får 80 miljoner och kan bygga ett lag som kan konkurrera i sverigetoppen i flera år.
- En svensk hockeytalang säljs till NHL från en allsvensk klubb. Moderklubben får först inga pengar alls. De (småslantar under miljonen) går först till landets rikaste klubb för att först senare rinna vidare till moderklubben efter många om och men.

- En fotbollsspelare med kontrakt i den näst högsta serien säljs till allsvenskan. Klubben får allt mellan några hundra tusen och några miljoner vilket stärker klubbens budget. Kanske till och med räddar ekonomin för en säsong eller två.
- En hockeyspelare med kontrakt i den näst högsta serien säljs till elitserien. I bästa fall får klubben ett ”utbildningsbidrag” på några hundra tusen. I värsta fall inte ett öre eftersom det är i princip omöjligt att skriva kontrakt längre än ett år för lag i lägre serier.

Det finns många skäl varför fotbollen, trots mediokra internationella framgångar, passerat hockeyn som svensk nationalsport.
Man kan tala om underhållningsvärdet som minskat i hockeyn på grund av muskler och taktiskt tänkande, om spelförstörande inslag som inte beivras. Eller om ett seriesystem som fryser fast lagen på den nivån de befinner sig. Om serier som aldrig vill avgöras trots att de spelas i över 50 omgångar och som inom ett antal år mycket väl kan vara 70.

Globen-dopning
Visst går publiken fortfarande på hockey, ja publiksiffrorna verkar till och med öka. Men det tror jag mest beror på två saker; dels att den svenska högsta serien tillhör världstoppen i den relativt lilla sporten, dels något man kan kalla för ”Globen-dopning”.
Globendopning är när man bygger en ny fin arena och därmed lockar publik i ett halvdussin år. Ett nyhetens behag som Globen i Stockholm är ett bra exempel på. Denna effekt har setts i kaffehallar, kexchokladarenor och andra fina nybyggen.
Fotbollen har inte bara ökat sin popularitet, utan även med råge passerat hockeyn, både publikmässigt och intressemässigt.
Märk väl: detta utan några signifikativa framgångar internationellt, förutom då landslagets sporadiska mästerskapsdeltaganden, samt, vilket är viktigare, utan draghjälp av moderna arenor. I skrivande stund är det bara Sundsvall, Örebro och Elfsborg som har kommit så långt (och då handlar det bara i Elfsborgs fall om ett rent nybygge). Man kan ju tänka sig vad som händer då Hammarby och Djurgården får sina arenor och då göteborgsklubbarna flyttar in i något nytt. AIKs och Malmö Ffs fina publiksiffror lär heller inte sjunka när deras resp nya arenor står färdiga.

NHL bestämmer
Ett stort skäl till varför fotbollen exploderar globalt, medan hockeyn går sämre (jag vill inte säga lider sotdöden, men att NHL fick ändra regler bara för att rädda sporten säger en del) är de ekonomiska förutsättningarna.
Fotbollens makt utgår från gubbar i slips. De må vara en aning korrupta, de röker cigarr och bor i hotellens lyxsviter. MEN, de arbetar trots allt utifrån ett breddperspektiv. Ingen klubb får bli större än fotbollen (läs mäktigare än dem själva), ingen serie får ta över taktpinnen från Fifa och Uefa mfl.
Om vi kallar fotbollsförbunden för ”staten” så kan man säga att staten kontrollerar marknaden.
I hockey är det inte så. Hockeyförbunden står maktlösa mot NHL. NHL i sin tur är en organisation ägd av den nordamerikanska hockeyligans ägare.
NHL må betala monsterlöner till sina spelare, precis som engelska eller italienska ligaklubbar gör i fotboll. MEN, några övergångssummor har man inte lust att betala.
NHL är ett varumärke, ett koncept för hockeyunderhållning. Och på denna hockeyunderhållning ska det tjänas pengar.
Här är det alltså istället marknaden som står över ”staten”.

Giriga klubbar
Den viktigaste följden av detta system är naturligtvis att de klubbar som utvecklat underhållningsindustrins produktenheter får löjligt lågt betalt. Vad det betyder för de europeiska hockeyligornas inkomstflöde är lätt att räkna ut.

Jag tror personligen att de mångmiljonbelopp som svensk hockey nu missar varje år är en starkt bidragande orsak till elitklubbarnas paniska egoistiska girighet. Dessa elitklubbar har gaddat ihop sig i en förening som i praktiken tagit makten från det svenska hockeyförbundet. Man ser till att i princip alla pengar utifrån (tv-rättigheter t ex) hamnar i just deras fickor. Man gör allt för att göra elitserien till en så stängd serie som över huvud taget är möjligt. Man utökar antalet spelade matcher till det oändliga. Och – man är lika snål när man tar spelar underifrån som NHL är när de tar spelare från dem.

En annan ekonomisk realitet som hockeyn lever under, och som fotbollen INTE lever under, är att hockeyförbundet inte får några större pengar för stora mästerskap (annat än när man arrangerar dem själva). Enda inkomsten är i princip idiotturneringar som Sweden Hockey Games och alla träningsmatcher som ingen är intresserad av.
Fotbollens högdjur i Fifa ser i alla fall till att sprida slantar så att fotbollsförbundet mår bra och kan stötta svensk fotboll på olika sätt.

Även fotbollen i farozonen
Nu ska inte fotbollen somna om och tro att allt kommer att vara bra i evighet. I många år har de europeiska storklubbarna försökt att skaffa sig den position som NHL har gentemot övriga hockeyvärlden. Champions League var motmedlet mot en ”europaliga”.
Fler attacker kommer ständigt. De s k G14-klubbarna försöker hela tiden att öka sin makt. Nu senast genom att kräva ersättning för landslagsspelare.
Det är bara en tidsfråga innan ”Förenade SuperKlubbar” på allvar försöker ta över från Uefa och Fifa. Det kan, mycket väl, i längden bli som i hockeyn: att marknaden tar över makten från ”staten”.

De 14 klubbarna jag definitivt aldrig kommer att hålla på är:
Ajax, Arsenal, Barcelona, Bayer Leverkusen, Bayern München, Borussia Dortmund, Inter, Juventus, Liverpool, Lyon, Manchester United. Marseille, Milan, Paris St Germain, Porto, PSV Eindhoven, Real Madrid, Valencia.