”Dom satsar ju inte!”

”Skaru gå på onsdag?”
”Näe, jag har tröttnat. Dom satsar ju inte. Köper inga nya spelare...”

Två snubbar i korvkön i Eriksdalshallen. Kisar som jag sett ett otal gånger på Hovet genom åren.

Jag förstår dem på sätt och vis. Liksom jag förstår alla de tusentals som varit relativt trogna besökare till hockeyn tidigare, men som inte går längre. Jag vet inte hur många jag sett på Hovet, som jag ser när jag är på Zinken, Sös eller Eriksdal.

Det är inte kul att följa ett lag som bara bringar ångest. Där förlösningen aldrig kommer. Bara en jävla massa hopp som i slutändan leder till besvikelse.
Och hockeyn är onekligen inte lika rafflande som den en gång var. Spelet har till stora delar övergått i en konstant kraftmätning mellan muskelberg, en sumobrottning på is, och seriesystemet har till lika stora delar avvecklat dramatiken. Antalet matcher har fördubblats och incitamenten att vinna, åtminstone i seriematcherna, har halverats.

Men dessa faktum åsido; svaret på de här kisarnas inställning ligger hos dem själva. Det är just för att många, nästan alla faktiskt, resonerar som de, som Hammarby Hockey är i den situation den är.
Det går inte att satsa, det går inte att köpa nya spelare, när supportrarna resonerar så. För det går ju inte att handla för pengar som inte finns. På det sättet är en hockeyklubbsekonomi skrämmande likt en vanlig persons ekonomi.

För vad skulle du svara din kompis om han med anklagande ton frågade varför du inte bor i en nyproducerad fyrrummare för 15 tusen i månaden, hade en Ferrari i garaget och en plasma-tv som täcker hela väggen i vardagsrummet?
Du skulle naturligtvis rycka på axlarna och tyckt han var en idiot. Och sen påmint honom att det inte riktigt går ihop med deltidslönen du har på dagiset.

Hade Hammarby Hockey haft en tålmodig (ok, extremt tålmodig får jag väl säga) stampublik på 3000 så skulle klubben förfoga över 10 extra miljoner varje säsong. Det motsvarar ett lag som i princip tar sig till kval varje år.
Med de sponsorer som skulle bli intresserade, och de souvenirer som skulle säljas, så skulle detta kvalspelande lag förr eller senare ta klivet upp. Inte minst tack vare de extrapoäng som en Hammarbypublik bidrar med.

Logiken är så fruktansvärt enkel. Så varför ska det vara så svårt?