Har landslagets curlingpolitik gått för långt?

Har just läst 11 tättskrivna sidor (21 med bilder och bildtext) om det svenska fotbollslaget i magasinet Offside.

Där beskrivs de minituösa förberedelserna inför landskamper. Spelarna ska ha perfekt service, de ska känna sig som hemma, de ska få maten precis som de vill ha den, de ska inte utsättas för något obehag, något som kan få dem att prestera sämre på fotbollsplan.

Det är väl bra. Det är ju faktiskt bara att kolla på hur bra det gått för laget de senaste åren.

Samtidigt kanske det har gått för långt när 30-åriga män behandlas som, inte femåringar, utan som för tidigt födda som ligger i kuvös de första veckorna i livet.
Blir fotbollsspelare urusla på plan om de tvingas använda två hjärnceller för eget tänkande under uppladdningen? Får vuxna, professionella bollspelare spagettiben av att själv hålla reda på vilken fot skorna ska sitta på?

Det finns en klar baksida av det här. Förutom risken med att spelarna blir korkade och dryga av daltandet så har landslaget i stort distanserat sig från oss vanliga människor. Alltså vi som ska stå på läktarna, ansiktsmålade, och heja fram dessa telningar. Man låser in sig på träningar, man uppträder arrogant mot det media som ska koppla samman laget med dess fans. (Att viss media ibland beter sig dåligt är en annan fråga).

Jag menar inte att det är fel med noggranna förberedelser. Men man kan väl åtminstone avväga VILKA förberedelser som faktiskt är relevanta.

Att låta laget äta semlor en gång varje samling är sympatiskt, men knappast matchavgörande. Att träna straffar kanske inte är sympatiskt, men definitivt matchavgörande. Vi har torskat semifinalplatsen i ett EM på grund av den missen.