Hammarby Hockeys fall 3: BAJEN HOCKEYS FÖRÖDANDE FELBESLUT

Alla kan begå fel.
Ja, till och med jag kan ta fel beslut. Fast inte så ofta förstås :-)
Även om man har alla intentioner i världen och kanske arbetar som en iller och gör nästan allt rätt så kan något eller några beslut stjälpa allt.
Utan att vara hundra på det, så tror jag att det är ett skäl till varför Hammarby är var de är idag.

Jag tänker inte gå tillbaka till 1950-talet den här gången, även om det säkert togs förödande felbeslut inom Hammarby Hockey redan då. Som till exempel att tro att klubbens drygt 20-åriga dominans inom hockeyn skulle fortsätta av sig självt.
Att somna in lagom till det 60-tal där inomhushockeyn utvecklades. Att inte värva Rolle Stoltz på 50-talet när man hade chansen, eller Leksands sedemera legendar Danne Söderström på 60-talet.
Jag vet för lite för att kunna kommentera huruvida Hammarby IF, och då framför allt fotbollens Lennart Nyman, motarbetade hockeyn. Det finns säkert de som anser att det var avgörande. Att hockeyn inte fick utvecklas när man väl tagit steget upp i början av 80-talet.

Nej, jag nöjer mig med beslut i lite närmare tid, de senaste 10-12 åren.

Bamsingsatsningen
Hammarby Hockey har alltid lyckats få fram människor som offrar hårt arbete, tid och pengar för klubben. En sådan period kom i mitten av 90-talet då den första moderna ”satsningen” ägde rum. Bamsingsatsningen.

Bajen skulle tillbaka och man bestämde sig för att gå tillbaka till ursprunget, Bamsingtiden, då det var Hammarby som var svensk hockey.
Dräkterna (som jag och åtminstone några till tycker är de läckraste svensk hockey fått fram) gick i Bamsingsnitt, en bamsing a la plåthockeyspelsspelare blev logga och en rad gamla Hammarbystjärnor värvades.
Bajen andades framtidstro och hade ett lag som på papperet mycket väl skulle kunna gå upp i elitserien. Men naivitet kombinerat med ett avgörande felbeslut höll på att sänka föreningen totalt.
Till Hammarby, ett lag med hockeylirare, plockade man fram en tränare som stod för en hockey obetydligt roligare än att se en mumie torka. Med andra ord ungefär hur fel som helst.

10+10 blev ungefär 4, laget underpresterade och var betydligt närmare konkurs än elitserien.
Naiviteten låg i att man hade en lycka till-budget där man lär ha räknat med 3 000 i publiksnitt. Jo, tjena.
Tre miljoner i skulder.

AB-satsningen
Nästa felbeslut kom några år senare, vid millenieskiftet. Ånyo var det en kraftsamling, satsning nummer 2.
Den här gången hade man genomfört en aktieemission och bildat bolag. Personer som gamla Bajenlirarna Ronnie Glysing och Stefan Öström la in massor av pengar och ännu mer arbete på piska liv i Hammarby Hockey.
Det fanns framtidstro i Hammarby – igen.
Jag tänker inte säga att man gjorde ett dåligt arbete, för det tror jag inte man gjorde. Däremot hade man nog lite för lite pengar. Skellefteå hade nog ungefär lika mycket pengar i 15 år i rad utan att gå upp i elitserien.
Det är svårt att gå upp. Och man gör det inte på beställning.

Jag anser dock att det gjordes ett felbeslut under den här satsningen. Laget kanske inte skulle ha haft så stor chans att gå upp ändå, men med detta beslut blev det hart när omöjligt.
Istället för att använda det, skapliga, division 1-laget som grund till ett nytt lag, och lägga miljonerna på några strategiska rejäla förstärkningar, så rensade man hej vilt och köpte nytt.
Jag tror det var fem, sex spelare som fick vara kvar. Och de spelare som var kvar tycks ha avgjorts via lottdragning.
Naturligtvis går det inte att bygga upp ett blivande elitserielag från grunden på en säsong. Och det var en säsong som pengarna räckte till. Dessutom vill nog somliga påpeka att föreningen gjorde ett nytt fel när det gällde tränarval.

AEG-satsningen
Det första felbeslutet som Anschutz Entertainment Group, AEG, var att inte se till att klubben hade ryggen fri. Det vill säga, rensade upp i skuldträsket.
Det sägs att nuvarande Hammarby Hockeys skulder kan härledas till Bamsingtiden. Jag vet inte. Enligt en intervju med tidigare ordföranden Stefan Öström så var alla skulder clearade efter AEG-tiden. Det verkar dock märkligt då en väldigt stor del av skulden ÄR till just Stefan Öström …

Whatever, vissa anser att det var ett felbeslut av AEG att ha ett kansli med 15 anställda och bränna en massa pengar på ett dyrt kontor. Men även om det fanns onödiga kostnader så håller jag inte med i stort. Vi har alltför många gånger sett hur det ser ut när Hammarbylag tar steget upp i den högsta divisionen utan att vara förberedda organisatoriskt. Både handbollen, bandyn och fotbollen har nästan strukit med p g a detta.

AEG räddade Hammarby Hockeys skinn och möjliggjorde en mångmiljonsatsning. Jag är dock inte så imponerad av hyperkapitalisternas förmåga att kapitalisera idrott. Man äger idrottslag för att kunna bygga och driva arenor, inget annat.
För om AEG verkligen ville, skulle då inte Los Angeles King vara någonting annat än ett mögigt mittenlag i NHL?

Nåväl, AEG:s felbeslut nummer två kan diskuteras. Man var nämligen passiva. Man täckte upp förlusterna vartefter de uppstod i stället för att dunka in alla de 50 eller 60 miljonerna på riktiga elitseriespelare. Jag är dock inte så säker på detta. Långsiktighet är bra.
I stället tycker jag personligen att valet av sportchef/tränare var det riktiga felbeslutet.
Daniel Broberg visade sig inte tillräckligt rutinerad att lyfta det laget som ju trots allt vara allsvenskans bästa. Eller så var det Leif Boorks alltför svaga värvningspolitik som var avgörande. För det brändes många sköna slantar på relativt mediokra spelare. Eller spelare som var mediokra just i Bajen, kanske man ska säga.

Man kan sudda ut allt jag skrivit om tiden med AEG och i stället säga så här: Lassar man in 40, 50 eller 60 miljoner (man hör olika siffror hela tiden) under några få säsonger, och får ut två bottenplaceringar i elitseriekvalet – ja, då MÅSTE det ha tagits ett antal felbeslut.
Sen kan man ju roa sig att fundera på vilka de besluten var. Det var i alla fall många hål i plankorna.

Fortsatta felbeslut
Här kommer vi fram till nutid. Har det inte begåtts felbeslut de senaste tre-fyra åren?
Jo, det har det säkert. Kanske skulle man ha plockat ner klubben i ettan redan för två år sen.
I vilket fall tycks det i Hammarby Hockey vara så att ”de tidigare styrelserna var klåpare” oavsett vilket år och vilken styrelse man frågar.
Just nu är Jim Sharp & Co. klåpare, tidigare var det Jane Sjögren.

Men när man forskar lite närmare så visar det sig att alla styrelser har sina förtjänster och har gjort mycket gott arbete. Vid sidan att vara klåpare då, förstås.

Men har man ett lag som kostar 200-300 tusen i månaden, hemmamatcher som går back, få sponsorer och en njugg kommun. Hur fan ska då någon styrelse få till det?

En sammanfattning: En rad felbeslut har varit en av alla orsaker som fått Hammarby Hockey på fall. Om jag skulle koka ner felbesluten i två meningar så skulle det låta så här: När man blir rik så ska man inte bara minnas hur det var att vara fattig, man ska bete sig som om man är fattig, inte snål, men fattig. Det gjorde inte Hammarby Hockey.

Nästa skäl till Hammarby Hockeys situation går under namnet:
HAMMARBY HOCKEY – KISENS SVARTA FÅR