Hammarby Hockeys fall 6: ELITHOCKEYNS PÅVAR OCH STORSTADSPROBLEMET

Jag har hittills tagit upp några faktorer som jag tror har bidragit till Hammarby Hockeys fall.
(I och för sig är Bajen inte dött än och jag är optimistisk nog att tro att vi snart är tillbaka med nya krafter.)
Det har handlat om Hammarby Hockeys oförmåga att bli ”marknadsledare” i intresse såsom har skett inom de övriga idrotterna, en lång rad konstiga beslut, supportrarnas ”svek” och yttre faktorer som kommun och Arenabolag.

Nu ska det handla om något som påverkar hockeyn i stort, och där Hammarby är ett av de första offren, nämligen det kallar ”Storstadsproblemet”.

Det här är något jag skrivit om många gånger i olika debattartiklar de senaste åren på Hammarbys Hemsida. Den som vill ha den långa versionen kan leta där.

Det är ingen hemlighet att utbudet av förströelse är stort i storstäder. Bio, kaféer, krogar, konserter, museer, människor, butiker. Detta förutom all media som håller en hemma i stugan, tv, musik, dvd, internet, dataspel.
Med det utbudet är det svårt att locka människor att gå på hockey.
Men det är inte omöjligt. Fotbollen har lyckats skapa det sug som gör att tusentals människor besöker arenorna varje vecka, inte minst i Stockholm.

Den svenska hockeyn har tagit några avgörande beslut för att försämra hockeyns attraktion, vilket vad jag menar märks först i storstäderna.

- Där fotbollen (åtminstone tidigare) har främjat supporterkulturen med ståplatser på bra platser har hockeyn ofta direkt motarbetat klackarna (åtminstone i Globen).
- Där fotbollen har optimerat spänningen omgång för omgång med en rak serie där lag både kan vinna guld och, håll i er nu:, faktiskt kan åka ner i en lägre division, har hockeyn förskjutit all spänning till några avslutande veckor på säsongen. Man har skapat en veritabel transportsträcka där det faktiskt kan gå 55 omgångar och 330 matcher utan att en enda har en direkt avgörande karaktär. Säsongen som gick, med lite spänning i slutet, är ett undantag.
- Där fotbollen nästan har haft för få matcher (26), har hockeyn sedan elitserien startat gått från 36 till 55.
- Där fotbollen har fattat att man måste bredda marknaden och ta in två nya lag och dessutom fått till ett bättre antal matcher (30), har hockeyn pratat om att stänga serien helt, inte utökat antal lag, och dessutom seriöst diskuterat uppemot 60 till 80 omgångar.
- Där fotbollen har, med sina glest spridda omgångar, splittrat omgångarna och fått allsvenskan att leva från dag till dag, har hockeyn splittrat sina 95 miljoner matcher till en obegriplig sörja.

Vem – som har något annat att göra – vill betala hundratals kronor för att se en uppvisningsmatch?
Södertälje, som ligger nära Stockholm, hankar sig fram med dåliga publiksiffror, Malmö IF lever endast tack vare Percys miljoner. Klubben friserade sina publiksiffror rejält förra gången man låg i elitserien, AIK ligger där de ligger utan synlig chans att komma tillbaka. Ja, till och med Djurgården hankar sig fram på lågbudget. Liksom Hammarby och Malmö har Djurgårdens rapporterade publiksiffror inbegripit avlidna spelares och supportars själar.

Att Frölunda, som enda friska storstadslag, funkar tror jag beror på att man dels krigat i toppen, dels har en publik från tre lag som samsas vintertid.

Den stora boven i dramat är naturligtvis Svenska Hockey Ligan, alltså den sammanslutning där elitserieklubbarna är medlemmar i.

Gubbarna i SHL ser i första hand till sin egen klubbs bästa. Generellt kan man säga att så länge man är medlem (ligger i elitserien) är man försiktigt positiv till att stänga elitserien, och när man har blivit utsparkad (åkt ur elitserien) så tycker man att en öppen elitserie med upp- och nerflyttning är finfint.

I SHL:s värld arbetar man för att de pengar hockeyn genererar ska tillfalla just SHL. De allsvenska lagen kan få smulor som faller från deras bord. Dessutom ska samtliga lag under elitserien fungera som spelarfabriker där man billigt eller gratis kan hämta nya talanger.

Tyvärr sammanfaller den riktiga världen med SHL:s. Att ha ett lag i allsvenskan är näranog en ekonomisk omöjlighet. Det ÄR en katastrof att åka ur. Därför vill inte elitserieklubbarna ens att risken ska finnas.

SHL ser en liknande bokstavskombination som förebild, nämligen nordamerikanska NHL. Man försöker skapa ett mini-NHL där själva underhållningsdelen ska gå före idrotten. Man ska ha trevligt en kväll, dricka öl och käka popcorn och inte bry sig så mycket om vad som händer nere på plan.
Den som varit på en NHL-match vet att det är ungefär så.

Problemet är att NHL har framför allt två saker som SHL och svensk hockey saknar: för det första cirka 10 miljoner människor per lag, och för det andra: världens bästa hockeyspelare som faktiskt kan bjuda på något som är underhållande, även om det bara är en dag på jobbet.

Jag tror att storstadsproblemet kommer att sprida sig. Den dagen då ”Globensyndromet” klingar av (alltså det häftiga att besöka en nybyggd arena) så kommer i värsta fall publiksiffrorna att dala.

Alternativet är att den svenska hockeypubliken har programmerats om och inte är intresserad av blod, svett och tårar, segrar och förluster, stolpskott och domartabbar. Kort sagt: passionen.
I såna fall lär inte publikintresset dala.

Men om det sker är hockeyn död som idrott. Då är den endast en underhållningsbransch som alla andra.


Nästa, och sista, delen av sanningen om Hammarby Hockeys fall kommer att handla om:

NHL OCH HERR BOSMAN