Hammarby Hockeys fall 4: HAMMARBY HOCKEY – KISENS SVARTA FÅR

Det har nog framkastats tiotal teorier till varför en så populär förening, som alltid samlar mycket publik, har misslyckats så totalt vad gäller hockeyn. En sport som ju ändå är så populär.

Ett viktigt skäl har jag varit inne på. Att Hammarby inte fanns med då hockeyns popularitet exploderade. Det, kombinerat med det faktum att Bajen inte lyckats etablera sig i eliten, är nog grunden till varför det ser ut som det gör.

Men visst finns det annat.

Jag vill först slå fast att jag inte tror på den vanliga universalförklaringen att publiken inte räcker till både handboll, bandy och hockey på vintern. Det går inte ihop matematiskt.
Fotbollen har ungefär 10 000 hardcore-supportrar, såna som ser varenda match. Sedan har man tio till femtontusen ytterligare ”unika besökare” för att tala webbspråk.
Bandyn har i runda slängar 3 000, handbollen 1 000 och hockeyn 500. Give and take litegrann.

Den som är lite slängd i matte ser snabbt att femtusen Hammarbyare går i ide över vintern. Halva Söderstadion väntar på att gräset ska bli grönt. (Här finns förresten en bra möjlighet för samtliga vintersporter att locka fler åskådare).

Visst finns det somliga som bara gillar fotboll, eller som stödjer andra lag i vintersporterna, men det tar bara bort en liten del. Det förklarar inte att över 5 000 hardcorebajare och över 10 000 andra fotbollsbajare inte går på hockey, bandy och handboll.

Jag ska inte snurra in på det här mer utan istället rada upp fler skäl till varför publiken inte kommer till Hovet när det är match.

Under 70-talet, mitt under hockeyexplosionen, lyckades Hammarby Hockey sakta bygga upp ett slagkraftigt lag från grunden. I mitten av 70-talet mötte man till exempel Djurgården inför fulla hus, och i slutet av 70-talet kom man allt längre i playoffspelet.
Jag kan inte påstå att det alltid var en massa folk på matcherna men det rörde sig i alla fall runt 1000 på standardmatcher, och två- tre- fyra tusen mot lag som Södertälje, Huddinge och Örebro.

1981 kröntes säsongen med elitseriekval. Hammarby slutade två mål från elitserien och dåvarande tränaren Leif Boork drog till Djurgården med målvakten Rolf Ridderwall. Enligt uppgift hade DIF varit och ryckt mitt under brinnande kval.
Detta blev den första knäcken i det omsorgsfullt uppbyggda intresset för Hammarby Hockey.
De följande åren dränerade nämnda lag Hammarby på en rad spelare. Bajens stomme och skickliga värvningar gjorde dock att laget lyckades ta sig upp till Elitserien två gånger. Men storebrors åderlåtning tog till slut ut sin rätt och istället för en etablering i elitserien så föll Hammarby tillbaka till ruta ett i division 1.

Att spelare efter spelare drog till Djurgården (ja, någon försvann till Gnaget också) fick många att tappa gnistan.

Vid den här tiden, i mitten av 80-talet, var inte bara hockeyn tillbaka i ettan, även fotbollen låg i utförsbacke efter några framgångsrika år. Bandyn hade inte legat i allsvenskan på ett halvdecennium och handbollen ”fanns” inte än.
Och de följande sex-sju åren skedde en stor förändring i hela ”konceptet” med Bajen och dess supportrar.

Tidigare hade den typiska Bajaren varit en glad gamäng, som tog en torsk med en klackspark. Den som tror att det var en myt har missat något. Repliker som ”vinner vi så dricker jag för att fira, förlorar vi så dricker jag för att sörja och spelar vi oavgjort så dricker jag för att det är torsdag”, var faktiskt vanliga.
Hammarby var alltid laget och dess spelare alltid hjältar.
Alltid.

Hoppar vi fram till runt 1991-92 var det förändrat. Och inte minst märktes det på Söderstadion, där laget gjorde några av de sämsta säsongerna på mycket länge.
Plötsligt började publiken bua efter ett par felpassar, och spelare utsågs till syndabockar och kallades för jävla fitta. Även hockeyn gjorde sina sämsta säsonger någonsin och publiken lyste med sin frånvaro.

Den här ”nya” supporterkulturen har aldrig försvunnit. Åtminstone när det gäller fotboll kan de egna spelarna fortfarande vara jävla fittor. I de övriga sporterna är det inte så. De få som går på hockeyn har mer tålamod (även om man såklart kan lacka ur när spelarna tar burskydd i powerplay).

Under hela 90-talet hade hockeyn ständigt dålig ekonomi och ett lag som inte kunde slåss om elitserieplatser. Supportrarna dök upp nån gång per säsong och skälet till bortovaron var nästan alltid ”Men Bajen satsar ju aldrig”.
Det var väl först med AEG som just den förklaringen försvann.

Hammarby Hockey hängde, som jag sagt tidigare, inte riktigt med i hockeyexpansionen, och när man sent omsider gjorde det så värvades laget sönder.
Sedan kom bandyn och attraherade många av de fotbollssupportrarna som tidigare gått på hockey och som inte gick i ide över vintern. Jag vill inte säga att bandyn stal publiken (matcherna krockar ju inte alltid och de som tidigare gick på hockeyn är borta även när det inte spelas bandy).

Jag skulle kunna skriva mer om publikens roll när det gäller Hammarby Hockeys situation. Å ena sidan känns det kymigt att det bara skulle krävas att de Hammarbyarna som går på Söderstadion bara skulle behöva gå några gånger på hockey varje vinter, för att ekonomin skulle vara räddad. Å andra sidan kan man inte kräva att folk ska se något de inte är intresserade av, och som – handen på hjärtat – kan vara riktigt tråkigt.

Men hur är det här med ”det svarta fåret”?
Tja, med åren så har hockeyns rykte sjunkit så mycket att hela sektionen blivit ”en jävla fitta” för en del supportrar. Vissa har trott att hockeyns ekonomi har något med de övriga sektionernas och därför krävt nedläggning. Allt sånt här skitsnack var som starkast när internet kom i mitten av 90-talet. Ett nytt medium som visserligen är suveränt, men som tyvärr har blivit en arena även för anonyma personer som vill kasta skit.

Hockeyn har även betraktats som ett svart får för framför allt Hammarby Fotboll. Jag har genom åren hört talas om olika händelser, men jag vet för lite för att kommentera det.

En sammanfattning kan vara att Hammarbysupportern tidigare var i grunden positiv till hockeyn, och när det brände till så kom han till matcherna. Det förändrades till att bli en mer blandad syn, vilket till och med övergick i rent hat till hockeyn.

I nästa del ska jag ta upp en helt annan faktor som ”hjälpt” Bajen Hockey till botten, nämligen

KOMMUNEN OCH ARENABOLAGET