Bajen - svensk fotbolls al-quaida

Javisst, jämförelsen haltar. Det ena är så oerhört mycket värre och allvarligare.
Men ändå, här kommer den:

Kriget mot terrorismen har, som alla vet, kostat världens befolkning en stor del av frihet och demokrati.
Människor fängslas utan skäl, förs iväg till andra länder för att torteras, bankkonton spärras, strikta lagar införs, friheten beskärs, polis och militär får allt större makt, pressfriheten inskränks, suveräna stater invaderas, människor mördas.
Och framför allt, rädslan frodas.
Resultatet? Tja, terrorismen frodas den med.
Och allt är bin-Ladens fel. Och alla andra islamska fundamentalister.
(Fakta: Av ca 600 händelser av terroranstrykning som skedde i Europa år 2006 så var det ett fall (1!!!) som hade islamistisk bakgrund. Bara så ni vet.)

I svensk fotboll har något slags krig mot fotbollshuliganism inletts.
Kameror ska filma, polisen ska ta krafttag, klubbarna ska registrera och stänga av, minuspoäng och böter ska utdelas.
Och även här finns en enda syndabock: Hammarby Fotboll.
Lite märkligt är det. Det är lättare att få in ett raketgevär genom den amerikanska tullen, än en plastflaska med läsk på Söderstadion.

Därmed inte sagt att jag försvarar dem som bränner bengaler och slänger in saker på banan
Man kan svära, man kan beklaga och fördöma. Och så kan man muddra och stänga av.
Men sen kan man inte göra så mycket mer.

Följer klubben det regelverk som finns och de säkerhetsåtgärder som kan göras, är böter och andra straff bara löjliga. Då kan man lika väl införa bötesstraff ifall det regnar eller snöar under spelets gång.

För att få bukt med huliganism så måste arbetet fortsätta på andra ställen. Utan böter och poängavdrag.

Varför envisas då folk med att kasta in saker på spelare och domare?
Är det curlinggenerationens reaktion mot att man inte fick åka tunnelbana själv innan man blev 18 år?
Eller är den nya supportergenerationens sätt att bryta sig loss från de äldre supportrarna. Att mena att slänga brinnande bengaler i publikhavet, att kasta mynt på domaren, och att beställa slagsmålskrig i en grusgrop, är "äääkta supårterkultuuuur".
Eller är det samhällets individualisering där solidaritet och offentlig sektor är svordomar? Där man skiter i de svaga och utstötta och beställer in fler vaktbolag då man ska röja upp?

Jag antar att fotbollförbundet så gärna vill visa sig handlingskraftiga. Det är inte lätt när dubbelmoralens väktare i den tredje statsmakten kräver krafttag.
Just mediernas roll är rätt patetisk: Man gråter krokodiltårar när något händer, samtidigt som det är det som de verkligen vill ha. Skandaler, brott och olyckor är mumma.

Men: vi har de politiker vi röstar fram och de medier som vi väljer att konsumera, så vi ska väl inte klaga...

(För övrigt är det märkligt att man vägrar ändra linjedomarnas placering. Visst, huvuddomaren ska springa diagonalt från höger backposition till vänsterytter. Men är det verkligen så omöjligt att ändra till tvärtom vissa matcher när nu verkligheten ser ut som den gör. Att idioter kastar in saker, trots visitation?)

Is this it?

Kolla på bilden här uppe. Den är fem år gammal.
Hammarby möter AIK och vinner med 4-0.
AEG har gått in och satsat hårt i Bajen.
Det finns framtidshopp.

Nu, i oktober 2007, har Hammarby Hockey begärts i konkurs.
För ett par ynka hundratusingars skull.
För några hundra personer fler i publiksnitts skull.

Den 7 mars 1921 spelade Hammarby sin första hockeymatch då man besegrade IF Linnea med 7-5.
Sedan dess har klubben vunnit 8 SM-tecken, 8 SM-silver och lika många brons. En medaljsamling som skulle kunna utökas med ett guld om man inte hade hoppat över guldutdelandet 1939.
Hammarby har vunnit den högsta serien 17 gånger. Översätt det i fotbollstermer den som vill.

Ska det sluta så här?
Så här snöpligt?

Efter 35 års glädje och sorg, nageltuggande och jublande, så känns det jävligt snöpligt.

Det blir liksom oundvikligt att man plockar ur stora moralkakan ur ugnen. Hur kan Sveriges största och bästa supporterskara inneha Sveriges utan motstånd överlägset svartaste får? Hur kan man så fullständigt skita i den mest framgångsrika medlemmen av alliansen?

Jag hoppar moralen för den här gången och svarar på några frågor i stället:
1. Nej, AEG äger inte Hammarby Hockey längre (eller delar av). De har hoppat av.
2. Nej, AEG städade inte upp de skulder som hockeyn drogs med p g a glädjekalkylerande styrelser på 90-talet.
3. Ja, Hammarby Hockey HAR satsat. AEG lassade in närmare 50 miljoner. (Men märk väl att Skellefteå AIK hade ungefär samma satsning i 15 års tid innan de tog sig upp).
4. Ja, det kan vara kul att gå på hockey. Är det bara fyrsiffrigt på Hovet är den stämning som klacken skapar värd entrépengen bara den.
5. Ja, vi lever i en kommun som är fullkomligt urusel på att stötta idrottsföreningar. Till skillnad från alla konkurrenter utanför Stockholm.
6. Nej, vi har ingen chans att via svarta stålar konkurrera om spelare. Till skillnad från många konkurrenter utanför Stockholm.
7. Ja, den löpande ekonomin går faktiskt nästan ihop. Detta tack vare den billigaste spelartruppen i svensk elithockey. Synd att de gamla skulderna ställer till det.
8. Nej, Hammarby hockey lovar inte en massa satsningar. Det var över tio år sedan sist. De två, tre gånger man har lovat satsning så har satsningen kommit. Låt vara att vi inte lyckats ta oss upp i elitserien, men nog har det försökts.

Is this it?
Nej, inte om DU vill det!
Matchprogrammet finns på www.hammarbyhockey.se

Dags att knyta samman Hammarbyfamiljen igen

För tio år sedan splittrades Hammarby IF till en lång rad enskilda föreningar.
Det var säkert rätt. En paraplyförening och en rad sektioner med eget ekonomiskt ansvar.

Problemet är bara att Hammarby känns allt mer splittrat.
Inte nog med att de tidigare sektionerna ibland rent av motarbetat varandra. Även fansen har förändrats.
Förut var man Hammarbyare rakt igenom. Man höll på Bajen i fotboll, hockey och alla andra sporter. Och höll man inte på Bajen i första hand i hockey så fanns det ändå någon slags respekt för den som följde laget i den näst högsta serien, även om man själv föredrog Leksand (eller Brynäs eller vad som helst).
Nu händer det till och med att hockeybajare hånas när de går på fotboll(!!)

Men splittringen gäller även andra sektioner. Det känns inte som om det finns någon Hammarbyfamilj att tala om. Det finns bara 16 föreningar som av en händelse har samma namn.

För oss som är Hammarbyare rakt igenom (jag hoppas att det är ”oss”, att jag inte är ensam) så vill jag stötta Bajen i varenda idrott som HIF bestämmer sig för att anmäla ett korplag i.
Men det är inte så lätt just nu, då sektionerna inte är intresserade av varandra, då matcher krockar och då det inte ens finns en tidning som speglar hela Hammarby.

Jag har ett förslag till fyra åtgärder som Hammarby IF i mitt tycke bör göra:

Steg 1
På Hammarbys officiella sida hammarby-if.se bör man kunna bli medlem i samtliga sektioner. Även alla på en gång. En koll på avgifterna visar att den sammanlagda summan för medlemsskap ligger på ca 3850 (uppskattat då bowling, friidrott, goalboll, orientering och rugbyn inte har någon uppgift om medlemsavgifter). resp. 2 100 för en junior.
Ett fullt medlemsskap i alla Hammarbys föreningar för 3 000/1 500 (och kanske 5 000 för familj) tror jag skulle kunna attrahera en del.

Steg 2
Via huvudföreningen bör man även ordna en webbshop med produkter från samtliga sektioner. Som det är nu så stöter man på lite speedwayprylar om man besöker Gubbängen, och handbollsprylar när man går på Eriksdalshallen. En och annan udda pryl kan förirra sig in i Bajenshopen på Hornsgatan, men den butiken tycks ju vara fotbollens domän.
I webbshoppen ska man dessutom kunna beställa säsongskort till samtliga sektioner där såna förekommer. Dessutom ska man kunna kombinera olika säsongskort till ett bra pris. Hockey/Bandy/Handboll till exempel.

Steg 3
Vad som vidare behövs är att samtliga sektioner promotar varandra, så att det känns att det är samma klubb det handlar om. Resultatrapportering för varandras matcher borde vara en självklarhet. Presentation av årets trupp (hockeyn på Söderstadion, fotbollen i Eriksdalshallen, handbollen på Hovet etc.) stärker också känslan att det faktiskt handlar om Bajen.

Steg 4
Vid varje publikevenemang där Hammarby deltar ska det självklart finnas biljettförsäljning till samtliga andra sporter. En grupp bör utses att ha hand om detta. När man går in på Hovet ska det finnas en biljettkiosk/bord där kommande matcher står uppsatta. I Eriksdalshallen ska man kunna köpa hockey- eller innebandybiljetter. Gärna med kombinationserbjudanden. Ett stort problem numera är ju faktiskt att man inte ens vet om att det är en match på gång. Man ska inte underskatta impulsköpet, det gör definitivt inte proffsen dvs. handeln.

Det finns säkert ytterligare miljoner sätt att stärka sammanhållningen i föreningen. Gemensamma sponsorer, evenemang, att alla ställer upp med lag i Midnattsloppet osv. Det här var bara fyra grundläggande grejer.

Kontinuitet ger hopp

Under en lång rad av år har Hammarby Hockey av olika anledningar idkat storstädning i spelartruppen inför varje säsong.
Många gånger har det gjorts av okänslighet på grund av ett stort pengainnehav.
Vi har pengar så nu köper vi nytt, har det låtit.
Det har förmodligen kostat oss en plats i elitserien.

För hade man istället, med start 1999 då de första pengarna rann in, ömt vårdat spelartruppen och steg för steg förstärkt med nya spelare, så hade det krävts ett smärre under för att inte ta steget upp.

Nu har man, som sagt, köpt ett helt nytt lag var och varannan säsong.

De senaste tre, fyra åren har spelaromsättningen haft andra anledningar. På grund av grava ekonomiska problem så har klubben varit tvunget att satsa billigt. Flera års tunga nedskärningar har fått Hammarby på en ekonomisk grund som kanske inte är stabil, men åtminstone inte livshotande dålig.

Och som genom ett under så står vi inför en säsong där nästan alla spelare är kvar. För första gången sen... ja, det måste vara slutet av 1970-talet.
Vad beror det på?
Tja, om man är lite elak så har Hammarby för dåliga spelare. De är inte intressanta för elitserieklubbar. För, det är ju en sanning att det bästa en allsvensk klubb kan ha, är ett gäng medelmåttiga spelare som bara nästan blir värvade. Ett lag utan stjärnor som ändå är tillräckligt bra för att ligga i topp.

Sant är nog att Hammarby inte har några spelare som skulle gå in i ett elitserielag. Åtminstone inte som tongivande spelare. Än. Istället finns en hel hög som har potential på några års sikt.

Inför förra säsongen kändes det som om varenda poäng skulle kännas som en seger. Efter en darrig halva så kom laget i gång och presterade riktigt bra. Nu blev marginalen ner till kvalstrecket bara fyra poäng, men spelmässigt tycker jag Hammarby höll en trygg allsvensk klass. Trygg från nedflyttning alltså.

I år har jag mycket större förhoppningar. Och det framför allt tack vare kontinuiteten. Med 17 spelare som har spelat ihop sig i över ett år så kan inte förhoppningarna ligga lägre än kamp om slutspel.
Hammarby slutade 28 poäng efter sjuan Nyköping förra säsongen, så det är en bit att ta in. Å andra sidan slutade vi 24 poäng efter ett AIK som bara var marginellt bättre. Gnaget utnyttjade sin fulla potential och kunde därför sånär knipa en slutspelsplats.

Jag hoppas och tror att vi kan hänga med i tabellen, och att publiken kommer i lite högre utsträckning. Då kan vi få råd att behålla spelarna ytterligare en säsong.

Och då. Då kan det verkligen hända något.
Om det nu inte gör det redan denna säsong.

Publiken som kom tillbaka

Under matchen mot Södertälje vände sig en person om och undrade om det inte var två tusen tvåhundra eller tvåtusen fyrahundra.
Nej, jag trodde på kanske 1 100.
Inte så mycket mer i alla fall.

Förvåningen var rätt stor när det på hockeyförbundets sida stod att publiksiffran bara var 550.
Mycket konstigt.
Men märkligheten skulle kunna ha förklarats av de billiga klackbiljetterna (30 spänn för dem som var på AIK-matchen).
Och så: i morgontidningen i morse hade publiksiffran plötsligt krymt ihop till 301 (!).

Stor förvirring i skallen: hur kommer det sig att en halvhyfsad publiktillströmning plötsligt halverar sig. Och inte bara en gång, utan två?
Jag vågade knappt bläddra i kvällstidningen med rädsla för att resten av publiken försvunnit.

Snacka om twilight zone, Bermudatriangeln och ett tiotals avsnitt av arkiv kryss sammanslaget!

Men nu dyker det upp ”säkra” uppgifter på diverse gästböcker: det var 1 365 som såg Bajen-SSK i går eftermiddag.
Hmm.
Vem vet, i morgon kanske vi är uppe över 2 000.
Eller kanske 64.
Det är som ett tombolahjul på Gröna Lund. Typ...

Nu är det dags att visa klubbhjärtat!

I måndags kväll var det extra årsmöte i Hammarby Hockey.
På mötet gjordes en genomgång över föreningens ekonomi.
Visst har jag förstått att hockeyns ekonomi är ansträngd, men efter att ha fått reda på hur det står till skulle jag snarast vara glad och tacksam om ekonomin bara hade varit ”ansträngd”.

För det är värre.
Det är mycket värre.
Oerhört mycket värre.

Det första man kan tänka sig är att man inom föreningen varit för ”vidlyftiga”. Att man ”värvat för mycket” eller ”haft löner man inte klarar av”.
Så är det inte nu.
Hammarby har den i särklass billigaste truppen inom elithockeyn. Man har endast någon enstaka anställd förutom människorna runt och i laget.
Alla utgifter är nedskurna och slimmade.

Ändå är det inte ens säkert att Hammarby Hockey finns efter nyår.
Ja, du läste rätt. Det är inte ens säkert att det enda laget i svensk hockey som aldrig legat sämre än i näst högsta serien, existerar i januari 2007.

Hammarby får betala ockerpriser för att kunna spela sina matcher. Varje gång publiken understiger 650 så går klubben back (!).
Det är egentligen sjukt. Matchevenemangen är det viktigaste kassaflödet för en idrottsförening på elitnivå. Hammarby är förmodligen den enda klubben i Sverige i samtliga stora bollsporters tre högsta serier som INTE tjänar pengar när man spelar hemmamatch.

Jag har gått på över tusen Hammarbymatcher i mitt liv. Jag har genomlidit bandyfinaler, jag har jublat i Karlstad och Västanfors. Även Kanalplan och Gubbängen har fått sina besök.
Och, jag har fortsatt följt hockeylaget. Ja, till och med lagt det mesta krutet arbetsmässigt just på hockeyn. Detta för att exempelvis fotbollen har så många som hjälper till ändå.

”Kris” är ett ord som överanvänds så mycket att det tappat sin egenliga mening. Det är INTE kris när en bonde som söker fru inte finner någon. Däremot är det kris när en persons eller företeelses existens står på spel.

Det är kris i Hammarby Hockey.

Eftersom vi finns i Sveriges i särklass sämsta kommun för idrottsföreningar, så kan vi inte vänta oss någon hjälp därifrån. Vi måste gå till oss själva.

Det är dags att plocka fram det där klubbhjärtat nu. Och det finns två bra sätt att göra det på.
Det första är att gå med i Club 1080 som den gamle härlige liraren Bruno Ohlzon varit med att dra igång. Det är ett sponsorskap för företag som även privatpersoner kan hoppa på. Här kan du läsa mer.

Det andra är att gå på tre hockeymatcher under säsongen. En i december, en i januari och en i februari. Varför inte starta den 20 december då Bajen möter Södertälje SK? (Jag tror att det kan bli fler när du väl upptäckt Hovet)

Hammarbyare berömmer sig gärna över hur trogna man är, hur många man är, och hur bra stämning man skapar. Det är, som sagt, dags att visa att det talet inte bara är varmluft!

Jag lägger ogärna skuld på dem som inte går på hockeyn. Jag förstår varför man inte hinner eller har råd, eller ens lust att följa bandy, handboll, fotboll och alla andra sporter samtidigt och därför prioriterar bort vissa.
Men den här gången tänker jag inte följa mina regler.

Att den som ser sin brorsa ramla i vattnet, inte vågar eller vill hoppa i och rädda honom, kan jag kanske förstå. Men den som inte ens sträcker sig efter livbojen när brorsan drunknar - den har jag ingen sympati för.

Den personen kallar jag inte Hammarbyare!

Korsdrag i laguppställningarna

Hockeyallsvenskan har dragit igång och Hammarby har fått en bra start med 4-3-segern over Oskarshamn borta på övertid.

I onsdags, lagom till premiären, publicerade Svenska Dagbladet samtliga spelarövergångar. Listan var – om man sager – rätt lång.

För lång.

För hur kan kan man bygga klubbkänsla och intresse för sitt hockeylag när mer än hälften av spelarna byts ut från år till år.
Inom Hammarby är vi rätt vana, men nu gäller det nästan alla klubbar.

Enligt listan så värvade AIK 8 nya spelare och tappade nio
Almtuna 14 in 10 ut
Arboga 14 in, 11 ut
Björklöven 3 in, 6 ut
Bofors 11 in, 10 ut
Hammarby 16 in, 16 ut
Huddinge 8 in, 7 ut
Leksand 17 in, 23 ut
Nybro 13 in, 14 ut
Nyköping 13 in, 11 ut
Oskarshamn 9 ut, 7 in
Rögle 10 in, 11 ut
Sundsvall 12 in, 10 ut
Södertälje 17 in, 21 ut
Västerås 11 in, 10 ut
Växjö 11 in, 10 ut.

Det finns säkert både randiga och rutiga orsaker till detta spelarflöde. I Hammarbys fall så handlar det till stor del om att hela föreningen har börjat om. Anschutz är borta, aktiebolaget nedlagt och all hockey är nu inom Hammarby Hockey. Åtminstone sex av de 16 nykomlingarna kommer direkt från juniorlaget.

Att elitserielagen Leksand och Södertälje byter ut sina lag fullständigt är tråkigt. Det är egentligen bara Björklöven som har anständiga siffror. Någonstans mellan Löven och Huddinge borde vara det normala, tycker jag.

Myten är död påstår dom

Alltså den myten som sager att hammarbysupportrar aldrig ställer till med ofog.
Men ingen har ju påstått att bajare aldrig slåss, eller bär sig för taskigt åt. För det gör dom ju. Kanske inte lika ofta som vissa andra grupperingar, men ändå. Det händer med jämna mellanrum.
Det är ingen myt och har aldrig varit någon myt att bajare alltid är snälla.

En myt som inte finns kan heller inte försvinna.

Men det kanske är den andra myten de menar. Den myten som inte heller är en myt utan snarare en slags sanning. Det är den de vill dödförklara.
Den s k myten som djurgårdare och aikare avundsjukt bligar efter. Den som sager att “det är något speciellt med Bajen”. Den som ligger bakom hammarbyarens speciella känsla för sitt lag.

- Den som säger att Nacka är en hjälte för oss, medan Sven “Dala” Dahlqvist och kaminen Gösta “Knivsta” Sandberg är hjältar för andra.
- Den som ligger bakom det att stämningen kring Nytorget är annan än den runt Karlaplan eller Solna Centrum.
- Den som gör att publiken historiskt har hållt sig till ramsor om det egna laget till över 90% och inte runt 40 procent.
- Den som gör så att publiken sjunger “Always look on the bright side of life” istället för att invadera plan vid förlust i 99 fall av 100.
- Den som får nästan alla av samhällets utstötta, alkisar och narkomaner, att hålla på laget – vilket I sin tur ligger till grund för öknamn från andra lags supportrar. (Brajen etc...)
- Den som har fått supportrarna genom fotbollshistorien att kräva offensivt spel då andra tror att ett femårigt försök med 4-3-3 är en gåva till fotbollen från ett torn vid Lidingövägen.
- Den som gör att klubben får allt fler supportrar trots guld i lagsporter, och inte tack vare dem.

Detta är ingen myt som just avlivats. Det har aldrig varit en myt. Detta är en lika stor sanning nu som innan den 28 augusti.

”Marknaden” skillnaden mellan hockeyn och fotbollen

- En svensk fotbollstalang säljs utomlands. Moderklubben får 80 miljoner och kan bygga ett lag som kan konkurrera i sverigetoppen i flera år.
- En svensk hockeytalang säljs till NHL från en allsvensk klubb. Moderklubben får först inga pengar alls. De (småslantar under miljonen) går först till landets rikaste klubb för att först senare rinna vidare till moderklubben efter många om och men.

- En fotbollsspelare med kontrakt i den näst högsta serien säljs till allsvenskan. Klubben får allt mellan några hundra tusen och några miljoner vilket stärker klubbens budget. Kanske till och med räddar ekonomin för en säsong eller två.
- En hockeyspelare med kontrakt i den näst högsta serien säljs till elitserien. I bästa fall får klubben ett ”utbildningsbidrag” på några hundra tusen. I värsta fall inte ett öre eftersom det är i princip omöjligt att skriva kontrakt längre än ett år för lag i lägre serier.

Det finns många skäl varför fotbollen, trots mediokra internationella framgångar, passerat hockeyn som svensk nationalsport.
Man kan tala om underhållningsvärdet som minskat i hockeyn på grund av muskler och taktiskt tänkande, om spelförstörande inslag som inte beivras. Eller om ett seriesystem som fryser fast lagen på den nivån de befinner sig. Om serier som aldrig vill avgöras trots att de spelas i över 50 omgångar och som inom ett antal år mycket väl kan vara 70.

Globen-dopning
Visst går publiken fortfarande på hockey, ja publiksiffrorna verkar till och med öka. Men det tror jag mest beror på två saker; dels att den svenska högsta serien tillhör världstoppen i den relativt lilla sporten, dels något man kan kalla för ”Globen-dopning”.
Globendopning är när man bygger en ny fin arena och därmed lockar publik i ett halvdussin år. Ett nyhetens behag som Globen i Stockholm är ett bra exempel på. Denna effekt har setts i kaffehallar, kexchokladarenor och andra fina nybyggen.
Fotbollen har inte bara ökat sin popularitet, utan även med råge passerat hockeyn, både publikmässigt och intressemässigt.
Märk väl: detta utan några signifikativa framgångar internationellt, förutom då landslagets sporadiska mästerskapsdeltaganden, samt, vilket är viktigare, utan draghjälp av moderna arenor. I skrivande stund är det bara Sundsvall, Örebro och Elfsborg som har kommit så långt (och då handlar det bara i Elfsborgs fall om ett rent nybygge). Man kan ju tänka sig vad som händer då Hammarby och Djurgården får sina arenor och då göteborgsklubbarna flyttar in i något nytt. AIKs och Malmö Ffs fina publiksiffror lär heller inte sjunka när deras resp nya arenor står färdiga.

NHL bestämmer
Ett stort skäl till varför fotbollen exploderar globalt, medan hockeyn går sämre (jag vill inte säga lider sotdöden, men att NHL fick ändra regler bara för att rädda sporten säger en del) är de ekonomiska förutsättningarna.
Fotbollens makt utgår från gubbar i slips. De må vara en aning korrupta, de röker cigarr och bor i hotellens lyxsviter. MEN, de arbetar trots allt utifrån ett breddperspektiv. Ingen klubb får bli större än fotbollen (läs mäktigare än dem själva), ingen serie får ta över taktpinnen från Fifa och Uefa mfl.
Om vi kallar fotbollsförbunden för ”staten” så kan man säga att staten kontrollerar marknaden.
I hockey är det inte så. Hockeyförbunden står maktlösa mot NHL. NHL i sin tur är en organisation ägd av den nordamerikanska hockeyligans ägare.
NHL må betala monsterlöner till sina spelare, precis som engelska eller italienska ligaklubbar gör i fotboll. MEN, några övergångssummor har man inte lust att betala.
NHL är ett varumärke, ett koncept för hockeyunderhållning. Och på denna hockeyunderhållning ska det tjänas pengar.
Här är det alltså istället marknaden som står över ”staten”.

Giriga klubbar
Den viktigaste följden av detta system är naturligtvis att de klubbar som utvecklat underhållningsindustrins produktenheter får löjligt lågt betalt. Vad det betyder för de europeiska hockeyligornas inkomstflöde är lätt att räkna ut.

Jag tror personligen att de mångmiljonbelopp som svensk hockey nu missar varje år är en starkt bidragande orsak till elitklubbarnas paniska egoistiska girighet. Dessa elitklubbar har gaddat ihop sig i en förening som i praktiken tagit makten från det svenska hockeyförbundet. Man ser till att i princip alla pengar utifrån (tv-rättigheter t ex) hamnar i just deras fickor. Man gör allt för att göra elitserien till en så stängd serie som över huvud taget är möjligt. Man utökar antalet spelade matcher till det oändliga. Och – man är lika snål när man tar spelar underifrån som NHL är när de tar spelare från dem.

En annan ekonomisk realitet som hockeyn lever under, och som fotbollen INTE lever under, är att hockeyförbundet inte får några större pengar för stora mästerskap (annat än när man arrangerar dem själva). Enda inkomsten är i princip idiotturneringar som Sweden Hockey Games och alla träningsmatcher som ingen är intresserad av.
Fotbollens högdjur i Fifa ser i alla fall till att sprida slantar så att fotbollsförbundet mår bra och kan stötta svensk fotboll på olika sätt.

Även fotbollen i farozonen
Nu ska inte fotbollen somna om och tro att allt kommer att vara bra i evighet. I många år har de europeiska storklubbarna försökt att skaffa sig den position som NHL har gentemot övriga hockeyvärlden. Champions League var motmedlet mot en ”europaliga”.
Fler attacker kommer ständigt. De s k G14-klubbarna försöker hela tiden att öka sin makt. Nu senast genom att kräva ersättning för landslagsspelare.
Det är bara en tidsfråga innan ”Förenade SuperKlubbar” på allvar försöker ta över från Uefa och Fifa. Det kan, mycket väl, i längden bli som i hockeyn: att marknaden tar över makten från ”staten”.

De 14 klubbarna jag definitivt aldrig kommer att hålla på är:
Ajax, Arsenal, Barcelona, Bayer Leverkusen, Bayern München, Borussia Dortmund, Inter, Juventus, Liverpool, Lyon, Manchester United. Marseille, Milan, Paris St Germain, Porto, PSV Eindhoven, Real Madrid, Valencia.

Några osorterade tankar efter derbyt

1. Vad har bokstavskombinationer för rätt att ta over mitt lag?
Första tanken när jag var på väg hem igår var vilken rätt de här tonåriga pillermissbrukande bokstavskombinationerna, KGB, ADHD eller vad fan de nu heter, har att sänka den klubb som jag (och tusentals andra) lägger ner en massa tid, pengar och engagemang på att följa.
Det som varit så skönt med att vara Bajare är att vi alltid varit de “goda”. De derbyn som varit lugnast har oftast varit dem som Hammarby förlorat. Kanske för att hammarbyarna på nåt sätt kunnat ta förluster med jämnmod.
Det handlar inte om losermentalitet, utan en förvissning om att kärleken till Hammarby är så mycket större än tre poäng i en enskild match. Visst är det surt att torska, men det kommer fler matcher, tillräckligt många för att ta guldet ändå.
De huvförsedda bokstavskombinationerna skulle behöva lära sig vad en seger egentligen är. Att en Bengal i håret på en medsupporter inte är en seger. Att ”försvara sina färger” är retorik som tillhör medeltiden. Och så vidare...

2. Bajen har inget vidare flyt med avbrutna matcher
I början av 80-talet spelade Hammarby ut Djurgården efter noter och ledde med 2-0 då domaren bröt matchen efter 43 minuter p g a kraftiga skyfall. Omspelet slutade 2-1 till Dif. För ett par år sen avbröt domaren INTE matchen mot AIK, som efter ett långt uppehåll kunde kvittera till 1-1. Igår avbröt domaren inte matchen i första halvlek då det möjligtvis fanns möjlighet till omspel (antar jag). Däremot när matchen var avgjord spelmässigt sätt.

3. Dags för utländska domare
Än en gang pallade inte domaren för trycket i en tät match på Söderstadion. Det måste bli ett slut på rättsskipare som kommer till Söder med inställningen att “stå emot Hammarbys hemmapublik”. Man FÅR inte blunda för en hands som syns klart 60 meter från straffområdet, för att resten av halvleken konsekvent låta 50-50-situationer gå till bortalagets favor. Jag tror att bokstavskombinationerna skulle ha svårt att stoppa matchen om det hade stått 1-2 på resultattavlan (vilket var ett mer spelmässigt motiverat resultat).
Det finns nästan ingen svensk domare som klarar heta derbyn, det synes mig vara bevisat nu. Inte ens den kanske baste, Peter Fröjdfelt. Han har har en tendens att släppa allt till den gräns att det blir rena boxningsmatcherna i de andra halvlekarna. Nej, in med en Collinatyp som publiken kan ha respekt för.

4. Gillar inte den trendiga self-bashingen
Förr i tiden, när man var typ liten, så kunde man alltid skylla förluster på domaren eller att Bajen EGENTLIGEN var bäst men hade en massa otur. Nu för tiden tycks det vara tvärtom. “Analytikern” gör som tv-, radio- och tidningsexperterna, dvs tittar på slutresultatet och motiverar därefter varför det vinnande laget var så mycket bättre.
Så vad blir då konsekvensen av gårdagens match: jo, Bajen var värdelösa och Djurgården jättebra. Det här självplågandet (att vid förlust så är laget värdelöst) går så långt att bokstavskombinationerna tar det som anledning till att börja bråka! (Enligt dem var det tydligen Peturs mfl fel att matchen fick avbrytas)
Själv föredrar jag att gå halva vägen. Hammarby spelade rätt bra förutom några rejäla tabbar i backlinjen. Djurgården var bättre men hade dessutom “djurgårdsflyt”, dvs alla bollar mot mål gick in. Och som grädde på moset: domaren var kass, missade en klar straff då matchen stod och vägde, och tappade den till stora delar efteråt.

5. Söderstadion inte säkert
Bland det första som dyker upp i debatten (redan i den direktsända radion Igår) är att Söderstadion minsann inte är säker nog. Vad har de fått det ifrån? Är det omöjligt att smuggla in bananer, mynt och fyrverkerier på Råsunda? Förr i tiden regnade det glasflaskor, men det har man ju fått bort. Och någon planinvasion har det ju inte varit, varken på Sös eller Råsunda.
Och vill man sätta upp stängsel så får vi väl påminna dem om Hillsborough, alltså skälet till varför det inte är stängsel på arenorna (de flesta arenorna åtminstone).
Jag tror att det handlar om den extremt förtätade stämningen på Söderstadion som lätt går överstyr. Arenan är helt enkelt “för bra” för att vara säker.
Det mesta talar dock för att det blir Råsunda i fortsättningen. Naturligtvis med inkastade bananer, mynt och fyrverkeripjäser, dessutom med mer- eller mindre misslyckade planinvasionsförsök. Alltså ingen märkbar skillnad…
Vill man verkligen stoppa huliganerna så får man väl början med rektal visitering och scanner a la flygplats.

6. Banantraditionens återkomst
Sedan får man väl “tacka” en viss kvällstidning att den trista traditionen att slänga bananer på Djurgårdare nu är större än någonsin. Innan derbyt 2004 var denna tradition i starkt avtagande. Några enstaka frukter langades in. Men efter det rosa bladets krigsrubriker regnar det återigen tiotals bananer från “fans” som mer är ute för att provocera kvällspressen än motståndarlaget.

7. Proportionalitet
Till slut: Trots krigsrubriker så är det väldigt lite som har hänt. Sju personer inne på plan, lite bengaler på fel ställe och en inställd match. Man får sätta det i sin rätta proportion.
Det handlar INTE om terrorbombningar och flyktingströmmar. Inte om bortsprängda kroppsdelar och blodiga barn.
Visst är problemet stort för svensk fotboll, och visst vill jag få bort firmorna från idrotten (dock utan hjälp av amerikanska terroristlagar). Men därvid får det vara nog.
Trots detta var jag betydligt mer rädd att gå på fotbollsderbyn på 70- och 80-talen än vad jag är nu...

Om ni nu vill ha ett svenskt NHL, gå då hela vägen!

Jag har tjafsat om svensk hockeys NHL-ifiering länge nu.
Man har utökat antalet omgångar med nästan 40 procent, dubblerat antal lag som går till slutspel. Tagit bort risken att åka ut direkt (För omväxlings skull ser bägge elitlagen ut att åka ut via kval, men det tillhör undantagen).
Att man sedan ändrat om själva inramningen åt NHL-håll, med nationalsång, cheerleaders, musik istället för klackar och så vidare, är ytterligare en sak.

Det svensk hockey importerat från NHL är dess dåliga sidor. En underhållningsindustri där själva idrotten kommer i tredje hand, på sin höjd. En lång rad evenemang som bara människor som inte har något bättre för sig, kan roas av.

NHLs goda sidor har man dock helt förkastat. Det är dags för att plocka över dessa saker också (om man nu så gärna vill avliva idrotten ishockey i Sverige).

1. Använd NHL-tolkningarna av regelboken! Svensk hockey lämpar sig bäst i stian. Det är, som någon sa på ett ungefär, två spelare som tekar och resten kramas vid sargen.
2. Slå ihop hela elitskiktet till en serie, 12 elitserielag och 16 allsvenska lag.
3. Självklart ska de sämsta lagen ha första tjing till de unga talangerna.
4. Varumärket SHL (eller vad det blir) ska ägas av SHL och samtliga souvenirer ska säljas gemensamt. Därefter delar man på pengarna - från Frölunda ner till Arboga.
5. Utöka serien när något lag i division 1 känner sig manat.

Jag menar, ska vi ha ett svenskt NHL, så ska det fanimej vara ett komplett NHL, och inte ett som endast kombinerar NHLs saknad av dramatik med storklubbarnas girighet.

Dags för ett inlägg igen

Femte bandyfinalen på sju år.

Inte heller till detta år har Hammarby lyckats lära sig att spela finalmatch.
I en final handlar det inte om bandy. Det handlar om att göra fler mål än motståndaren under 90 minuter, på vilket sätt som helst.
Visserligen är det en bra start om man spelar bra, men det är inte så viktigt.
Första gången mötte vi ett Sandviken som var bättre. Andra gången var vi bättre men Västerås hade en övernaturlig målvakt. Tredje gången var Sandviken bättre på att göra mål, inte på att spela bandy. Fjärde gången blev vi paralyserade när Edsbyns långabollarpåbengt-taktik fungerade till ungefär 110 procent.

Femte gången, i dag, spelade Hammarby som om de gick på neråttjack. Första timmen var den spelmässigt sämsta sedan någon match i division 1 för tio år sedan. 15-20 korta passningar gick fel - ostressade. Två mål gavs bort.
Sista halvtimmen var mycket bättre. Hade Rosas mål godkänts så hade det funnits en liten chans.

Jaja, när guldet väl kommer så lär det bli desto roligare...

Fotbollen åkte ur Royal League efter fotbollshistoriens sämsta straffläggning utfört av ett lag. Å andra sidan var det starkt att komma igen efter 0-2 i Köpenhamn.

Handbollen har seglat upp som andrahandsfavorit. Det kan möjligen bli final, men jag tror att laget är lite som bandylaget 2000, inte riktigt klart för att vinna guld. 2012 sitter man väl här efter den femte finaltorsken...

Hockeyn börjar kvalspela i morgon. Det är inte fullt lika nervöst som 1998 då bara ett lag av sex gick till näst högsta serien. Då var det Vallentuna, Haninge, Väsby, Järfälla och Östervåla som var motståndare.
Nu är det tre av fem som spelar i allsvenskan nästa säsong. Å andra sidan är motståndarna lite tyngre: Huddinge, Mariestad, Piteå och Arboga.

Prestigemöte på fredag

Hur mycket Hockeybajare jag än är så kan jag inte säga annat än att den här säsongen är till för att överleva.
Dels ekonomiskt, som vi ser ut att göra, dels sportsligt.

Även om träningsmatcher inte alltid säger så mycket så var sju torskar av åtta inför säsongen (varav tre mot division 1-lag) inte sådär så man liksom hoppade av framtidstro.
Min personliga målsättning har varit: varje poäng är en seger.

Och eftersom Hammarby har tagit 36 segrar på 33 matcher är jag rätt nöjd.
Just nu är det största kvalhotet undanröjt. För några omgångar i alla fall.

På fredag ska inte bara formstarka Bajen möta seriens bästa lag Malmö IF Redhawks (eller vad de heter. Ett tips: Ta tillbaka de himmelsblå tröjorna ni hade en gång i tiden, och namnet Malmö FF så tror jag att det finns hopp även för er)

Den mest prestigefulla kampen går nog ändå 18.10 på Hovet. Då möter Bamsingarna Hammarby Hockey Support 25-årsfirande Bajen Fans i hockey. Och enligt laguppställningen så är jag med i Bamsingarna...

När jag kollade på nämnda laguppställning så... ja, inget ont om mina kära lagkamrater eller mig själv, men torskar vi med mindre än 10-0 på de tio minuter matchen varar, ja då är jag nöjd.

Om jag nu får vara målvakt som jag bad om, så blir det en liten nätt comeback efter sisådär 21 år. Spelade nämligen några säsonger i det som då hette Skarpnäcks AIK (nu Skarpan Hockey).

För att nu tala om mig själv och mitt målvaktsspelande: Jag tillhör den generation (den sista kanske) som var och varannan dag spelade "landhockey" på skolgården. Det var innan de äckliga plastklubbornas tid. Vi använde riktiga hockeyklubbor (och skydd), egenhändigt spikade målburar och hade prestigemöten värre än stockholmsderbyna.

Jag stog oftast i mål och blev rätt bra på det. Och även om jag även lirade "riktig" hockey litegrand (oftast som målvakt) så var jag 17 bast innan jag för första gången testade riktiga målvaktsskridskor och benskydd (och hela kitet).
Så det tog liksom två månader (halva säsongen) innan jag kom in i spelet liksom. Varje år.

Så vi får väl se hur det går på fredag, med typ 10 minuters uppvärmning...

Om rätt inställning, en groda och en bok ni inte får missa

Första inlägget 2006 får handla om Anders Linderoths utryckliga mål att Hammarby ska vinna guld.
Det lär vara första gången Hammarby Fotboll uttrycker något liknande.
Det var på tiden!

Första steget mot framgång är att förbereda sig på framgången, typ.
Sen kan man ju snacka om att besvikelsen och fallet blir stort om det går åt helvete. Men vadå? Det finns inget ballare än att vara kaxig innan. Efteråt är det ju inget svårt.

Fotbollslandslaget har begåvats med ännu en grodhoppande ledare. Man kommer ju ihåg Åby Ericssons uttalande om att "här i Argentina är ju allt hur lugnt och fint som helst", typ. Det var 1978 och Argentina var knappast lugnt och fint just då.
Nu är det Roland Andersson som, om inte försvar så i alla fall likgiltighet, inför Saudiarabiens uråldriga morallagar.

Har just läst ut den kommande boken om Hammarby Hockeys 85 år, skriven av Carl Frängsmyr och Jim Sharp, två gossar som har följt hockeyn under många år och som är och varit engagerade i hockeysupportrarnas sida på svenskafans. Bland annat.
Boken är en krönika över Hammarby Hockeys framgångsrika historia, med upp- och nedgångar. Det är till exempel endast ett lag som spelat fler än Hammarbys 16 SM-finaler (Djurgården, 18), och bara tre lag som har fler SM-guld än Bajen (Dif, Brynäs och Göta).
Boken har ett stort statistikmaterial och en massa läckra och unika bilder och den är billigare än böcker av det här slaget brukar vara. (Priset är inte helt spikat men mellan 300 och 500 kommer det att ligga).

Som Hammarbyare är det en fröjd att läsa om åren det gått bra för laget, men också rätt hjärtskärande att följa det gradvisa utförsåkandet från att ha varit ett av europas absolut bästa lag, till att bli ett mittenlag i den näst högsta serien.

Boken är baserad på flera års forskning och mängder av intervjuer med spelare, ledare och andra människor runtikring laget.
Allt som boken inbringar kommer att gå till Hammarby Hockey.

Den som kallar sig Hammarbyare men av olika anledningar har valt bort Hovet som destination på vintern, bör åtminstone ha skam nog i kroppen att köpa denna när den dyker upp. Det är den värd. Jag har åtminstone hittills inte läst en bättre bok av det här slaget.

Allt är mitt fel, förlåt!

Haris Laitinen var för ett par år sedan ett superlovande löfte på väg uppåt.
En ung spelare med möjligheter att gå hur långt som helst.
Nu läser jag att han är på gång till superettalaget IFK Norrköping.
Och jag kan inte annat än misstänka att det är mitt fel.

Jag är nämligen något man med lite Las Vegas-lingo skulle kunna kallas för "intervju-cooler".
Det finns i stort sett bara en väg för den idrottaren, artisten eller politikern som väljer att ställa upp på en intervju med mig - nedåt.
Jag har sänkt otaliga lovande idrottsstjärnor, etablerade artister och hela radiostationer.

Jag har intervjuat medaljhopp inför Olympiska spel i idrotter som rodd, simning och fotboll. Stjärnor som inte ens funnits med på första sidan av resultatlistan när OS väl har avgjorts.
Jag har intervjuat rockband som aldrig mer givit ut en singel.
Jag intervjuade den relativa världstjärnesångerskan Sheena Easton, som gjort såväl en James Bond-låt, som arbetat med Prince. Efter detta har hon inte hörts av. Och det var över tio år sen.
Jag intervjuade Mariusz Czerkawski samma dag som Hammarby spelade en kvalmatch mot Björklöven 1993. Den matchen vände lagets vinnarrad och skickade Marre till en undanskymd tillvaro i först Djurgården och sedan NHL.
Jag har intervjuat en engelsk fotbollsspelare, just då spelande i Crystal Palace, som öste in mål. Undrar om han kanske till och med vann skytteligan året före. Tja, i vilket fall som helst var han aldrig mer i närheten av att vinna en skytteliga ens i en korpserie.
Men när jag gav fan i att göra en intervju med Hammarby bandy inför ett kval, ja då gick de upp. Flera år för sent.

Den första tidningen jag fick jobb på, Älvsborgs-Posten i Uddevalla, is no more.
Den första radiostationen jag jobbade på, Storstadsradion, var den första reklamstationen som gick i konken.
Sveriges Radio kunde inte konka, men drabbades av sällan skådade sparbeting.

Politiker har förlorat val tack vare mig.
Men vad som hände Thomas Brolin, Maradona och Björn Borg vid väl valda tillfällen i deras respektive karriärer är jag dock oskyldig till. Där har någon annan varit framme.

Men Haris, som sagt. Haris. Jag ber om ursäkt. Jag skulle aldrig ha gjort den där intervjun för matchprogrammet. Det var dumt.

PS: Att jag är WebbMäster för just Hammarby Hockey kommer väl härmed knappast som nån surprise. :-)

”Dom satsar ju inte!”

”Skaru gå på onsdag?”
”Näe, jag har tröttnat. Dom satsar ju inte. Köper inga nya spelare...”

Två snubbar i korvkön i Eriksdalshallen. Kisar som jag sett ett otal gånger på Hovet genom åren.

Jag förstår dem på sätt och vis. Liksom jag förstår alla de tusentals som varit relativt trogna besökare till hockeyn tidigare, men som inte går längre. Jag vet inte hur många jag sett på Hovet, som jag ser när jag är på Zinken, Sös eller Eriksdal.

Det är inte kul att följa ett lag som bara bringar ångest. Där förlösningen aldrig kommer. Bara en jävla massa hopp som i slutändan leder till besvikelse.
Och hockeyn är onekligen inte lika rafflande som den en gång var. Spelet har till stora delar övergått i en konstant kraftmätning mellan muskelberg, en sumobrottning på is, och seriesystemet har till lika stora delar avvecklat dramatiken. Antalet matcher har fördubblats och incitamenten att vinna, åtminstone i seriematcherna, har halverats.

Men dessa faktum åsido; svaret på de här kisarnas inställning ligger hos dem själva. Det är just för att många, nästan alla faktiskt, resonerar som de, som Hammarby Hockey är i den situation den är.
Det går inte att satsa, det går inte att köpa nya spelare, när supportrarna resonerar så. För det går ju inte att handla för pengar som inte finns. På det sättet är en hockeyklubbsekonomi skrämmande likt en vanlig persons ekonomi.

För vad skulle du svara din kompis om han med anklagande ton frågade varför du inte bor i en nyproducerad fyrrummare för 15 tusen i månaden, hade en Ferrari i garaget och en plasma-tv som täcker hela väggen i vardagsrummet?
Du skulle naturligtvis rycka på axlarna och tyckt han var en idiot. Och sen påmint honom att det inte riktigt går ihop med deltidslönen du har på dagiset.

Hade Hammarby Hockey haft en tålmodig (ok, extremt tålmodig får jag väl säga) stampublik på 3000 så skulle klubben förfoga över 10 extra miljoner varje säsong. Det motsvarar ett lag som i princip tar sig till kval varje år.
Med de sponsorer som skulle bli intresserade, och de souvenirer som skulle säljas, så skulle detta kvalspelande lag förr eller senare ta klivet upp. Inte minst tack vare de extrapoäng som en Hammarbypublik bidrar med.

Logiken är så fruktansvärt enkel. Så varför ska det vara så svårt?

Nya galna hockeybeslut

Så har det beslutats om att Elitserien i hockey äntligen blir av med de idiotiska derbygrupperna. Dvs. det system som urlakat allt vad derbynerv heter.
För dem som inte vet vad derbygrupper är så betyder det att man får möta lag inom 30 mils radie cirka 32 gånger varje säsong.

Det låter ju bra, ända tills man får höra vad som kommer istället. Jo, man ska öka serien till 55 omgångar där de 12 lagen möts fem gånger. Två gånger hemma och ....ehh, tre gånger hemma och ...ehhh. Tja, något system ska göra det rättvist på flera säsongers sikt.
Vilket förutsätter att samma lag spelar i elitserien år efter år.
Vilket man i och för sig har jobbat på i över tio år, det är relativt få nya lag som kommit in.

55 omgångar! Ja, vi har längtat efter ännu fler omgångar länge nog. Linköpings HC ville till och med ha 66 omgångar.
Man menar att försäsongen är så lång ändå och det är ju bättre att ha 5 000 på alla matcher och inte bara några hundra som det är på försäsongen.

Det är som vi alltid misstänkt: hela elitserien är en enda lång försäsong med träningsmatcher inför slutspelet.

Ny arena, härligt!

Som Hammarbyare kan jag bara säga "Äntligen!” om beslutet att bygga en ny arena i Globenområdet.
Eller beslutet? Ja, vad det nu betyder. Att nu ska vi inte bara fundera över att undersöka möjligheten att eventuellt kolla på förutsättningarna för att kanske börja bygga en ny fotbolls, eller kanske en friidrotts- multi- eller annan skrytarena.

Whatever, som Bajare är jag överlycklig att man efter nästan 20 år nästan har bestämt sig för att bygga ett nytt Söderstadion. Visst är hela bygget grundat på en gigantisk glädjekalkyl, och visst kommer den med 100 procents sannolikhet dra över budget.
Och det är nog bara AEGs möjliga inblandning som kan hindra Hammarby ifrån att få galaxens dyraste planhyror och att inte före nästa istid kunna tjäna pengar på korvförsäljningen.

Men det struntar jag i. Faller allt på plats så får vi en häftig, efterlängtad arena med plats att växa i.

Hurra, typ...

Vad betyder att ”stå upp för klubbens färger"?

Så fort det sker en incident i samband med match; supportergrupper eller enstaka fans som ryker ihop, slänger sten eller bara jagar varandra, så blir det en hetsig debatt.

Vems fel var det? Vad hände? Borde någon stängas av? Var det rätt att stänga av?
Vad det ofta landar i, åtminstone bland firmorna, eller vilka det nu är som slåss, är att man har försvarat lagets färger. Bajens huliganer försvarar alltså Hammarbys grönvita fana, AIKs firma försvarar gult och svart och så vidare.

Även om det mest låter som kristen fundamentalism från typ 1200-talet så går det att ifrågasätta det här resonemanget även om det vore så att Hammarby har färger som ska försvaras.

För, vilka står för klubbens själ egentligen? Och vad tycker de om att försvara Hammarby med nävarna?

Vi kan börja med spelarna
Spelarna är inte klubbens själ i första hand. De är klädhängare som representerar klubben, och som byter klubb så fort tillfälle ges. Men spelarna är samtidigt de som försvarar klubbens färger rent spelmässigt. Och i vissa fall så har de dessutom stort hjärta för klubben. Jag tror inte att spelarna tycker att slagsmål har något med klubbens färger att göra.

Sedan kan vi ta barn- och ungdomsspelarna
Alla knattar som lägger ner sin tid och energi för att bli stjärnor nån gång i framtiden, och som försvarar klubbens färger på isen och plan varje vecka. Har huliganslagsmål något med dem att göra? Sällan.

En annan grupp som bidrar till klubbens själ är alla föräldrar och ungdomsledare
Dessa lägger också ner tusentals timmar varje år för att Hammarby ska fungera. De bidrar nog också till Hammarbys själ. Vill de ha sin klubb försvarad med nävarna? Nja.

Nästa grupp är styrelsemedlemmar och kanslifolk
Ytterligare en grupp som satsar mycket av tid och engagemang på alla nivåer. Ordföranden och styrelse som jobbar med de stora frågorna. Frivilliga som sköter administrationen i de olika sektionerna och som håller liv i klubben. Är det positivt för dem med ett gäng som ”slåss för Bajens färger”? Gissa.

Funktionärer och frivilliga är en stor grupp
Människor som följer laget och arbetar gratis år efter år. Allt från folket i speakerbåset, matchvärdar, till skottstatistikräknare och webbmästrar. De bidrar också till Hammarbys själ. Utan nävar.

Och sedan till de kanske viktigaste grupperna
1. Normalåskådaren. De 60-80% som följer laget från läktarplats. Som köper biljetter och souvenirer men som inte tillhör någon klack, men som ändå lever för sitt lag. Och som slåss ytterst sällan (även om det händer). Är det deras Hammarby som man slåss för? Jag tror att de betackar sig för den ”hjälpen”.
2. Fansen som står i klacken, åker på bortamatcher, fixar hemsidor, tar bilder och filmer. Bland fansen finns alla sorters männsikor som alla på sitt sätt bidrar till klubbens själ. De flesta är emot våld, varav en del aldrig skulle kunna tänka sig att slåss, medan andra kan tänka sig att försvara sig.
Sen har vi en grupp fans, bland Hammarby hockeys fans kanske hälften, som då gärna kör med ”vi försvarar Bajens färger”.

Men, är det Hammarbys färger de försvarar, eller bara den egna gruppens? Svaret är väl ganska givet…

Sammanfattning: Att klubbarnas firmor inte är intresserade av laget är nys. De är precis lika stora fan som andra supportrar. Men, när de råkar i slagsmål och säger att de försvarar klubbens färg, så är det ren lögn.

Har landslagets curlingpolitik gått för långt?

Har just läst 11 tättskrivna sidor (21 med bilder och bildtext) om det svenska fotbollslaget i magasinet Offside.

Där beskrivs de minituösa förberedelserna inför landskamper. Spelarna ska ha perfekt service, de ska känna sig som hemma, de ska få maten precis som de vill ha den, de ska inte utsättas för något obehag, något som kan få dem att prestera sämre på fotbollsplan.

Det är väl bra. Det är ju faktiskt bara att kolla på hur bra det gått för laget de senaste åren.

Samtidigt kanske det har gått för långt när 30-åriga män behandlas som, inte femåringar, utan som för tidigt födda som ligger i kuvös de första veckorna i livet.
Blir fotbollsspelare urusla på plan om de tvingas använda två hjärnceller för eget tänkande under uppladdningen? Får vuxna, professionella bollspelare spagettiben av att själv hålla reda på vilken fot skorna ska sitta på?

Det finns en klar baksida av det här. Förutom risken med att spelarna blir korkade och dryga av daltandet så har landslaget i stort distanserat sig från oss vanliga människor. Alltså vi som ska stå på läktarna, ansiktsmålade, och heja fram dessa telningar. Man låser in sig på träningar, man uppträder arrogant mot det media som ska koppla samman laget med dess fans. (Att viss media ibland beter sig dåligt är en annan fråga).

Jag menar inte att det är fel med noggranna förberedelser. Men man kan väl åtminstone avväga VILKA förberedelser som faktiskt är relevanta.

Att låta laget äta semlor en gång varje samling är sympatiskt, men knappast matchavgörande. Att träna straffar kanske inte är sympatiskt, men definitivt matchavgörande. Vi har torskat semifinalplatsen i ett EM på grund av den missen.