”Marknaden” skillnaden mellan hockeyn och fotbollen

- En svensk fotbollstalang säljs utomlands. Moderklubben får 80 miljoner och kan bygga ett lag som kan konkurrera i sverigetoppen i flera år.
- En svensk hockeytalang säljs till NHL från en allsvensk klubb. Moderklubben får först inga pengar alls. De (småslantar under miljonen) går först till landets rikaste klubb för att först senare rinna vidare till moderklubben efter många om och men.

- En fotbollsspelare med kontrakt i den näst högsta serien säljs till allsvenskan. Klubben får allt mellan några hundra tusen och några miljoner vilket stärker klubbens budget. Kanske till och med räddar ekonomin för en säsong eller två.
- En hockeyspelare med kontrakt i den näst högsta serien säljs till elitserien. I bästa fall får klubben ett ”utbildningsbidrag” på några hundra tusen. I värsta fall inte ett öre eftersom det är i princip omöjligt att skriva kontrakt längre än ett år för lag i lägre serier.

Det finns många skäl varför fotbollen, trots mediokra internationella framgångar, passerat hockeyn som svensk nationalsport.
Man kan tala om underhållningsvärdet som minskat i hockeyn på grund av muskler och taktiskt tänkande, om spelförstörande inslag som inte beivras. Eller om ett seriesystem som fryser fast lagen på den nivån de befinner sig. Om serier som aldrig vill avgöras trots att de spelas i över 50 omgångar och som inom ett antal år mycket väl kan vara 70.

Globen-dopning
Visst går publiken fortfarande på hockey, ja publiksiffrorna verkar till och med öka. Men det tror jag mest beror på två saker; dels att den svenska högsta serien tillhör världstoppen i den relativt lilla sporten, dels något man kan kalla för ”Globen-dopning”.
Globendopning är när man bygger en ny fin arena och därmed lockar publik i ett halvdussin år. Ett nyhetens behag som Globen i Stockholm är ett bra exempel på. Denna effekt har setts i kaffehallar, kexchokladarenor och andra fina nybyggen.
Fotbollen har inte bara ökat sin popularitet, utan även med råge passerat hockeyn, både publikmässigt och intressemässigt.
Märk väl: detta utan några signifikativa framgångar internationellt, förutom då landslagets sporadiska mästerskapsdeltaganden, samt, vilket är viktigare, utan draghjälp av moderna arenor. I skrivande stund är det bara Sundsvall, Örebro och Elfsborg som har kommit så långt (och då handlar det bara i Elfsborgs fall om ett rent nybygge). Man kan ju tänka sig vad som händer då Hammarby och Djurgården får sina arenor och då göteborgsklubbarna flyttar in i något nytt. AIKs och Malmö Ffs fina publiksiffror lär heller inte sjunka när deras resp nya arenor står färdiga.

NHL bestämmer
Ett stort skäl till varför fotbollen exploderar globalt, medan hockeyn går sämre (jag vill inte säga lider sotdöden, men att NHL fick ändra regler bara för att rädda sporten säger en del) är de ekonomiska förutsättningarna.
Fotbollens makt utgår från gubbar i slips. De må vara en aning korrupta, de röker cigarr och bor i hotellens lyxsviter. MEN, de arbetar trots allt utifrån ett breddperspektiv. Ingen klubb får bli större än fotbollen (läs mäktigare än dem själva), ingen serie får ta över taktpinnen från Fifa och Uefa mfl.
Om vi kallar fotbollsförbunden för ”staten” så kan man säga att staten kontrollerar marknaden.
I hockey är det inte så. Hockeyförbunden står maktlösa mot NHL. NHL i sin tur är en organisation ägd av den nordamerikanska hockeyligans ägare.
NHL må betala monsterlöner till sina spelare, precis som engelska eller italienska ligaklubbar gör i fotboll. MEN, några övergångssummor har man inte lust att betala.
NHL är ett varumärke, ett koncept för hockeyunderhållning. Och på denna hockeyunderhållning ska det tjänas pengar.
Här är det alltså istället marknaden som står över ”staten”.

Giriga klubbar
Den viktigaste följden av detta system är naturligtvis att de klubbar som utvecklat underhållningsindustrins produktenheter får löjligt lågt betalt. Vad det betyder för de europeiska hockeyligornas inkomstflöde är lätt att räkna ut.

Jag tror personligen att de mångmiljonbelopp som svensk hockey nu missar varje år är en starkt bidragande orsak till elitklubbarnas paniska egoistiska girighet. Dessa elitklubbar har gaddat ihop sig i en förening som i praktiken tagit makten från det svenska hockeyförbundet. Man ser till att i princip alla pengar utifrån (tv-rättigheter t ex) hamnar i just deras fickor. Man gör allt för att göra elitserien till en så stängd serie som över huvud taget är möjligt. Man utökar antalet spelade matcher till det oändliga. Och – man är lika snål när man tar spelar underifrån som NHL är när de tar spelare från dem.

En annan ekonomisk realitet som hockeyn lever under, och som fotbollen INTE lever under, är att hockeyförbundet inte får några större pengar för stora mästerskap (annat än när man arrangerar dem själva). Enda inkomsten är i princip idiotturneringar som Sweden Hockey Games och alla träningsmatcher som ingen är intresserad av.
Fotbollens högdjur i Fifa ser i alla fall till att sprida slantar så att fotbollsförbundet mår bra och kan stötta svensk fotboll på olika sätt.

Även fotbollen i farozonen
Nu ska inte fotbollen somna om och tro att allt kommer att vara bra i evighet. I många år har de europeiska storklubbarna försökt att skaffa sig den position som NHL har gentemot övriga hockeyvärlden. Champions League var motmedlet mot en ”europaliga”.
Fler attacker kommer ständigt. De s k G14-klubbarna försöker hela tiden att öka sin makt. Nu senast genom att kräva ersättning för landslagsspelare.
Det är bara en tidsfråga innan ”Förenade SuperKlubbar” på allvar försöker ta över från Uefa och Fifa. Det kan, mycket väl, i längden bli som i hockeyn: att marknaden tar över makten från ”staten”.

De 14 klubbarna jag definitivt aldrig kommer att hålla på är:
Ajax, Arsenal, Barcelona, Bayer Leverkusen, Bayern München, Borussia Dortmund, Inter, Juventus, Liverpool, Lyon, Manchester United. Marseille, Milan, Paris St Germain, Porto, PSV Eindhoven, Real Madrid, Valencia.

Några osorterade tankar efter derbyt

1. Vad har bokstavskombinationer för rätt att ta over mitt lag?
Första tanken när jag var på väg hem igår var vilken rätt de här tonåriga pillermissbrukande bokstavskombinationerna, KGB, ADHD eller vad fan de nu heter, har att sänka den klubb som jag (och tusentals andra) lägger ner en massa tid, pengar och engagemang på att följa.
Det som varit så skönt med att vara Bajare är att vi alltid varit de “goda”. De derbyn som varit lugnast har oftast varit dem som Hammarby förlorat. Kanske för att hammarbyarna på nåt sätt kunnat ta förluster med jämnmod.
Det handlar inte om losermentalitet, utan en förvissning om att kärleken till Hammarby är så mycket större än tre poäng i en enskild match. Visst är det surt att torska, men det kommer fler matcher, tillräckligt många för att ta guldet ändå.
De huvförsedda bokstavskombinationerna skulle behöva lära sig vad en seger egentligen är. Att en Bengal i håret på en medsupporter inte är en seger. Att ”försvara sina färger” är retorik som tillhör medeltiden. Och så vidare...

2. Bajen har inget vidare flyt med avbrutna matcher
I början av 80-talet spelade Hammarby ut Djurgården efter noter och ledde med 2-0 då domaren bröt matchen efter 43 minuter p g a kraftiga skyfall. Omspelet slutade 2-1 till Dif. För ett par år sen avbröt domaren INTE matchen mot AIK, som efter ett långt uppehåll kunde kvittera till 1-1. Igår avbröt domaren inte matchen i första halvlek då det möjligtvis fanns möjlighet till omspel (antar jag). Däremot när matchen var avgjord spelmässigt sätt.

3. Dags för utländska domare
Än en gang pallade inte domaren för trycket i en tät match på Söderstadion. Det måste bli ett slut på rättsskipare som kommer till Söder med inställningen att “stå emot Hammarbys hemmapublik”. Man FÅR inte blunda för en hands som syns klart 60 meter från straffområdet, för att resten av halvleken konsekvent låta 50-50-situationer gå till bortalagets favor. Jag tror att bokstavskombinationerna skulle ha svårt att stoppa matchen om det hade stått 1-2 på resultattavlan (vilket var ett mer spelmässigt motiverat resultat).
Det finns nästan ingen svensk domare som klarar heta derbyn, det synes mig vara bevisat nu. Inte ens den kanske baste, Peter Fröjdfelt. Han har har en tendens att släppa allt till den gräns att det blir rena boxningsmatcherna i de andra halvlekarna. Nej, in med en Collinatyp som publiken kan ha respekt för.

4. Gillar inte den trendiga self-bashingen
Förr i tiden, när man var typ liten, så kunde man alltid skylla förluster på domaren eller att Bajen EGENTLIGEN var bäst men hade en massa otur. Nu för tiden tycks det vara tvärtom. “Analytikern” gör som tv-, radio- och tidningsexperterna, dvs tittar på slutresultatet och motiverar därefter varför det vinnande laget var så mycket bättre.
Så vad blir då konsekvensen av gårdagens match: jo, Bajen var värdelösa och Djurgården jättebra. Det här självplågandet (att vid förlust så är laget värdelöst) går så långt att bokstavskombinationerna tar det som anledning till att börja bråka! (Enligt dem var det tydligen Peturs mfl fel att matchen fick avbrytas)
Själv föredrar jag att gå halva vägen. Hammarby spelade rätt bra förutom några rejäla tabbar i backlinjen. Djurgården var bättre men hade dessutom “djurgårdsflyt”, dvs alla bollar mot mål gick in. Och som grädde på moset: domaren var kass, missade en klar straff då matchen stod och vägde, och tappade den till stora delar efteråt.

5. Söderstadion inte säkert
Bland det första som dyker upp i debatten (redan i den direktsända radion Igår) är att Söderstadion minsann inte är säker nog. Vad har de fått det ifrån? Är det omöjligt att smuggla in bananer, mynt och fyrverkerier på Råsunda? Förr i tiden regnade det glasflaskor, men det har man ju fått bort. Och någon planinvasion har det ju inte varit, varken på Sös eller Råsunda.
Och vill man sätta upp stängsel så får vi väl påminna dem om Hillsborough, alltså skälet till varför det inte är stängsel på arenorna (de flesta arenorna åtminstone).
Jag tror att det handlar om den extremt förtätade stämningen på Söderstadion som lätt går överstyr. Arenan är helt enkelt “för bra” för att vara säker.
Det mesta talar dock för att det blir Råsunda i fortsättningen. Naturligtvis med inkastade bananer, mynt och fyrverkeripjäser, dessutom med mer- eller mindre misslyckade planinvasionsförsök. Alltså ingen märkbar skillnad…
Vill man verkligen stoppa huliganerna så får man väl början med rektal visitering och scanner a la flygplats.

6. Banantraditionens återkomst
Sedan får man väl “tacka” en viss kvällstidning att den trista traditionen att slänga bananer på Djurgårdare nu är större än någonsin. Innan derbyt 2004 var denna tradition i starkt avtagande. Några enstaka frukter langades in. Men efter det rosa bladets krigsrubriker regnar det återigen tiotals bananer från “fans” som mer är ute för att provocera kvällspressen än motståndarlaget.

7. Proportionalitet
Till slut: Trots krigsrubriker så är det väldigt lite som har hänt. Sju personer inne på plan, lite bengaler på fel ställe och en inställd match. Man får sätta det i sin rätta proportion.
Det handlar INTE om terrorbombningar och flyktingströmmar. Inte om bortsprängda kroppsdelar och blodiga barn.
Visst är problemet stort för svensk fotboll, och visst vill jag få bort firmorna från idrotten (dock utan hjälp av amerikanska terroristlagar). Men därvid får det vara nog.
Trots detta var jag betydligt mer rädd att gå på fotbollsderbyn på 70- och 80-talen än vad jag är nu...

Om ni nu vill ha ett svenskt NHL, gå då hela vägen!

Jag har tjafsat om svensk hockeys NHL-ifiering länge nu.
Man har utökat antalet omgångar med nästan 40 procent, dubblerat antal lag som går till slutspel. Tagit bort risken att åka ut direkt (För omväxlings skull ser bägge elitlagen ut att åka ut via kval, men det tillhör undantagen).
Att man sedan ändrat om själva inramningen åt NHL-håll, med nationalsång, cheerleaders, musik istället för klackar och så vidare, är ytterligare en sak.

Det svensk hockey importerat från NHL är dess dåliga sidor. En underhållningsindustri där själva idrotten kommer i tredje hand, på sin höjd. En lång rad evenemang som bara människor som inte har något bättre för sig, kan roas av.

NHLs goda sidor har man dock helt förkastat. Det är dags för att plocka över dessa saker också (om man nu så gärna vill avliva idrotten ishockey i Sverige).

1. Använd NHL-tolkningarna av regelboken! Svensk hockey lämpar sig bäst i stian. Det är, som någon sa på ett ungefär, två spelare som tekar och resten kramas vid sargen.
2. Slå ihop hela elitskiktet till en serie, 12 elitserielag och 16 allsvenska lag.
3. Självklart ska de sämsta lagen ha första tjing till de unga talangerna.
4. Varumärket SHL (eller vad det blir) ska ägas av SHL och samtliga souvenirer ska säljas gemensamt. Därefter delar man på pengarna - från Frölunda ner till Arboga.
5. Utöka serien när något lag i division 1 känner sig manat.

Jag menar, ska vi ha ett svenskt NHL, så ska det fanimej vara ett komplett NHL, och inte ett som endast kombinerar NHLs saknad av dramatik med storklubbarnas girighet.

Dags för ett inlägg igen

Femte bandyfinalen på sju år.

Inte heller till detta år har Hammarby lyckats lära sig att spela finalmatch.
I en final handlar det inte om bandy. Det handlar om att göra fler mål än motståndaren under 90 minuter, på vilket sätt som helst.
Visserligen är det en bra start om man spelar bra, men det är inte så viktigt.
Första gången mötte vi ett Sandviken som var bättre. Andra gången var vi bättre men Västerås hade en övernaturlig målvakt. Tredje gången var Sandviken bättre på att göra mål, inte på att spela bandy. Fjärde gången blev vi paralyserade när Edsbyns långabollarpåbengt-taktik fungerade till ungefär 110 procent.

Femte gången, i dag, spelade Hammarby som om de gick på neråttjack. Första timmen var den spelmässigt sämsta sedan någon match i division 1 för tio år sedan. 15-20 korta passningar gick fel - ostressade. Två mål gavs bort.
Sista halvtimmen var mycket bättre. Hade Rosas mål godkänts så hade det funnits en liten chans.

Jaja, när guldet väl kommer så lär det bli desto roligare...

Fotbollen åkte ur Royal League efter fotbollshistoriens sämsta straffläggning utfört av ett lag. Å andra sidan var det starkt att komma igen efter 0-2 i Köpenhamn.

Handbollen har seglat upp som andrahandsfavorit. Det kan möjligen bli final, men jag tror att laget är lite som bandylaget 2000, inte riktigt klart för att vinna guld. 2012 sitter man väl här efter den femte finaltorsken...

Hockeyn börjar kvalspela i morgon. Det är inte fullt lika nervöst som 1998 då bara ett lag av sex gick till näst högsta serien. Då var det Vallentuna, Haninge, Väsby, Järfälla och Östervåla som var motståndare.
Nu är det tre av fem som spelar i allsvenskan nästa säsong. Å andra sidan är motståndarna lite tyngre: Huddinge, Mariestad, Piteå och Arboga.

Prestigemöte på fredag

Hur mycket Hockeybajare jag än är så kan jag inte säga annat än att den här säsongen är till för att överleva.
Dels ekonomiskt, som vi ser ut att göra, dels sportsligt.

Även om träningsmatcher inte alltid säger så mycket så var sju torskar av åtta inför säsongen (varav tre mot division 1-lag) inte sådär så man liksom hoppade av framtidstro.
Min personliga målsättning har varit: varje poäng är en seger.

Och eftersom Hammarby har tagit 36 segrar på 33 matcher är jag rätt nöjd.
Just nu är det största kvalhotet undanröjt. För några omgångar i alla fall.

På fredag ska inte bara formstarka Bajen möta seriens bästa lag Malmö IF Redhawks (eller vad de heter. Ett tips: Ta tillbaka de himmelsblå tröjorna ni hade en gång i tiden, och namnet Malmö FF så tror jag att det finns hopp även för er)

Den mest prestigefulla kampen går nog ändå 18.10 på Hovet. Då möter Bamsingarna Hammarby Hockey Support 25-årsfirande Bajen Fans i hockey. Och enligt laguppställningen så är jag med i Bamsingarna...

När jag kollade på nämnda laguppställning så... ja, inget ont om mina kära lagkamrater eller mig själv, men torskar vi med mindre än 10-0 på de tio minuter matchen varar, ja då är jag nöjd.

Om jag nu får vara målvakt som jag bad om, så blir det en liten nätt comeback efter sisådär 21 år. Spelade nämligen några säsonger i det som då hette Skarpnäcks AIK (nu Skarpan Hockey).

För att nu tala om mig själv och mitt målvaktsspelande: Jag tillhör den generation (den sista kanske) som var och varannan dag spelade "landhockey" på skolgården. Det var innan de äckliga plastklubbornas tid. Vi använde riktiga hockeyklubbor (och skydd), egenhändigt spikade målburar och hade prestigemöten värre än stockholmsderbyna.

Jag stog oftast i mål och blev rätt bra på det. Och även om jag även lirade "riktig" hockey litegrand (oftast som målvakt) så var jag 17 bast innan jag för första gången testade riktiga målvaktsskridskor och benskydd (och hela kitet).
Så det tog liksom två månader (halva säsongen) innan jag kom in i spelet liksom. Varje år.

Så vi får väl se hur det går på fredag, med typ 10 minuters uppvärmning...

Om rätt inställning, en groda och en bok ni inte får missa

Första inlägget 2006 får handla om Anders Linderoths utryckliga mål att Hammarby ska vinna guld.
Det lär vara första gången Hammarby Fotboll uttrycker något liknande.
Det var på tiden!

Första steget mot framgång är att förbereda sig på framgången, typ.
Sen kan man ju snacka om att besvikelsen och fallet blir stort om det går åt helvete. Men vadå? Det finns inget ballare än att vara kaxig innan. Efteråt är det ju inget svårt.

Fotbollslandslaget har begåvats med ännu en grodhoppande ledare. Man kommer ju ihåg Åby Ericssons uttalande om att "här i Argentina är ju allt hur lugnt och fint som helst", typ. Det var 1978 och Argentina var knappast lugnt och fint just då.
Nu är det Roland Andersson som, om inte försvar så i alla fall likgiltighet, inför Saudiarabiens uråldriga morallagar.

Har just läst ut den kommande boken om Hammarby Hockeys 85 år, skriven av Carl Frängsmyr och Jim Sharp, två gossar som har följt hockeyn under många år och som är och varit engagerade i hockeysupportrarnas sida på svenskafans. Bland annat.
Boken är en krönika över Hammarby Hockeys framgångsrika historia, med upp- och nedgångar. Det är till exempel endast ett lag som spelat fler än Hammarbys 16 SM-finaler (Djurgården, 18), och bara tre lag som har fler SM-guld än Bajen (Dif, Brynäs och Göta).
Boken har ett stort statistikmaterial och en massa läckra och unika bilder och den är billigare än böcker av det här slaget brukar vara. (Priset är inte helt spikat men mellan 300 och 500 kommer det att ligga).

Som Hammarbyare är det en fröjd att läsa om åren det gått bra för laget, men också rätt hjärtskärande att följa det gradvisa utförsåkandet från att ha varit ett av europas absolut bästa lag, till att bli ett mittenlag i den näst högsta serien.

Boken är baserad på flera års forskning och mängder av intervjuer med spelare, ledare och andra människor runtikring laget.
Allt som boken inbringar kommer att gå till Hammarby Hockey.

Den som kallar sig Hammarbyare men av olika anledningar har valt bort Hovet som destination på vintern, bör åtminstone ha skam nog i kroppen att köpa denna när den dyker upp. Det är den värd. Jag har åtminstone hittills inte läst en bättre bok av det här slaget.

Allt är mitt fel, förlåt!

Haris Laitinen var för ett par år sedan ett superlovande löfte på väg uppåt.
En ung spelare med möjligheter att gå hur långt som helst.
Nu läser jag att han är på gång till superettalaget IFK Norrköping.
Och jag kan inte annat än misstänka att det är mitt fel.

Jag är nämligen något man med lite Las Vegas-lingo skulle kunna kallas för "intervju-cooler".
Det finns i stort sett bara en väg för den idrottaren, artisten eller politikern som väljer att ställa upp på en intervju med mig - nedåt.
Jag har sänkt otaliga lovande idrottsstjärnor, etablerade artister och hela radiostationer.

Jag har intervjuat medaljhopp inför Olympiska spel i idrotter som rodd, simning och fotboll. Stjärnor som inte ens funnits med på första sidan av resultatlistan när OS väl har avgjorts.
Jag har intervjuat rockband som aldrig mer givit ut en singel.
Jag intervjuade den relativa världstjärnesångerskan Sheena Easton, som gjort såväl en James Bond-låt, som arbetat med Prince. Efter detta har hon inte hörts av. Och det var över tio år sen.
Jag intervjuade Mariusz Czerkawski samma dag som Hammarby spelade en kvalmatch mot Björklöven 1993. Den matchen vände lagets vinnarrad och skickade Marre till en undanskymd tillvaro i först Djurgården och sedan NHL.
Jag har intervjuat en engelsk fotbollsspelare, just då spelande i Crystal Palace, som öste in mål. Undrar om han kanske till och med vann skytteligan året före. Tja, i vilket fall som helst var han aldrig mer i närheten av att vinna en skytteliga ens i en korpserie.
Men när jag gav fan i att göra en intervju med Hammarby bandy inför ett kval, ja då gick de upp. Flera år för sent.

Den första tidningen jag fick jobb på, Älvsborgs-Posten i Uddevalla, is no more.
Den första radiostationen jag jobbade på, Storstadsradion, var den första reklamstationen som gick i konken.
Sveriges Radio kunde inte konka, men drabbades av sällan skådade sparbeting.

Politiker har förlorat val tack vare mig.
Men vad som hände Thomas Brolin, Maradona och Björn Borg vid väl valda tillfällen i deras respektive karriärer är jag dock oskyldig till. Där har någon annan varit framme.

Men Haris, som sagt. Haris. Jag ber om ursäkt. Jag skulle aldrig ha gjort den där intervjun för matchprogrammet. Det var dumt.

PS: Att jag är WebbMäster för just Hammarby Hockey kommer väl härmed knappast som nån surprise. :-)

”Dom satsar ju inte!”

”Skaru gå på onsdag?”
”Näe, jag har tröttnat. Dom satsar ju inte. Köper inga nya spelare...”

Två snubbar i korvkön i Eriksdalshallen. Kisar som jag sett ett otal gånger på Hovet genom åren.

Jag förstår dem på sätt och vis. Liksom jag förstår alla de tusentals som varit relativt trogna besökare till hockeyn tidigare, men som inte går längre. Jag vet inte hur många jag sett på Hovet, som jag ser när jag är på Zinken, Sös eller Eriksdal.

Det är inte kul att följa ett lag som bara bringar ångest. Där förlösningen aldrig kommer. Bara en jävla massa hopp som i slutändan leder till besvikelse.
Och hockeyn är onekligen inte lika rafflande som den en gång var. Spelet har till stora delar övergått i en konstant kraftmätning mellan muskelberg, en sumobrottning på is, och seriesystemet har till lika stora delar avvecklat dramatiken. Antalet matcher har fördubblats och incitamenten att vinna, åtminstone i seriematcherna, har halverats.

Men dessa faktum åsido; svaret på de här kisarnas inställning ligger hos dem själva. Det är just för att många, nästan alla faktiskt, resonerar som de, som Hammarby Hockey är i den situation den är.
Det går inte att satsa, det går inte att köpa nya spelare, när supportrarna resonerar så. För det går ju inte att handla för pengar som inte finns. På det sättet är en hockeyklubbsekonomi skrämmande likt en vanlig persons ekonomi.

För vad skulle du svara din kompis om han med anklagande ton frågade varför du inte bor i en nyproducerad fyrrummare för 15 tusen i månaden, hade en Ferrari i garaget och en plasma-tv som täcker hela väggen i vardagsrummet?
Du skulle naturligtvis rycka på axlarna och tyckt han var en idiot. Och sen påmint honom att det inte riktigt går ihop med deltidslönen du har på dagiset.

Hade Hammarby Hockey haft en tålmodig (ok, extremt tålmodig får jag väl säga) stampublik på 3000 så skulle klubben förfoga över 10 extra miljoner varje säsong. Det motsvarar ett lag som i princip tar sig till kval varje år.
Med de sponsorer som skulle bli intresserade, och de souvenirer som skulle säljas, så skulle detta kvalspelande lag förr eller senare ta klivet upp. Inte minst tack vare de extrapoäng som en Hammarbypublik bidrar med.

Logiken är så fruktansvärt enkel. Så varför ska det vara så svårt?

Nya galna hockeybeslut

Så har det beslutats om att Elitserien i hockey äntligen blir av med de idiotiska derbygrupperna. Dvs. det system som urlakat allt vad derbynerv heter.
För dem som inte vet vad derbygrupper är så betyder det att man får möta lag inom 30 mils radie cirka 32 gånger varje säsong.

Det låter ju bra, ända tills man får höra vad som kommer istället. Jo, man ska öka serien till 55 omgångar där de 12 lagen möts fem gånger. Två gånger hemma och ....ehh, tre gånger hemma och ...ehhh. Tja, något system ska göra det rättvist på flera säsongers sikt.
Vilket förutsätter att samma lag spelar i elitserien år efter år.
Vilket man i och för sig har jobbat på i över tio år, det är relativt få nya lag som kommit in.

55 omgångar! Ja, vi har längtat efter ännu fler omgångar länge nog. Linköpings HC ville till och med ha 66 omgångar.
Man menar att försäsongen är så lång ändå och det är ju bättre att ha 5 000 på alla matcher och inte bara några hundra som det är på försäsongen.

Det är som vi alltid misstänkt: hela elitserien är en enda lång försäsong med träningsmatcher inför slutspelet.

Ny arena, härligt!

Som Hammarbyare kan jag bara säga "Äntligen!” om beslutet att bygga en ny arena i Globenområdet.
Eller beslutet? Ja, vad det nu betyder. Att nu ska vi inte bara fundera över att undersöka möjligheten att eventuellt kolla på förutsättningarna för att kanske börja bygga en ny fotbolls, eller kanske en friidrotts- multi- eller annan skrytarena.

Whatever, som Bajare är jag överlycklig att man efter nästan 20 år nästan har bestämt sig för att bygga ett nytt Söderstadion. Visst är hela bygget grundat på en gigantisk glädjekalkyl, och visst kommer den med 100 procents sannolikhet dra över budget.
Och det är nog bara AEGs möjliga inblandning som kan hindra Hammarby ifrån att få galaxens dyraste planhyror och att inte före nästa istid kunna tjäna pengar på korvförsäljningen.

Men det struntar jag i. Faller allt på plats så får vi en häftig, efterlängtad arena med plats att växa i.

Hurra, typ...

Vad betyder att ”stå upp för klubbens färger"?

Så fort det sker en incident i samband med match; supportergrupper eller enstaka fans som ryker ihop, slänger sten eller bara jagar varandra, så blir det en hetsig debatt.

Vems fel var det? Vad hände? Borde någon stängas av? Var det rätt att stänga av?
Vad det ofta landar i, åtminstone bland firmorna, eller vilka det nu är som slåss, är att man har försvarat lagets färger. Bajens huliganer försvarar alltså Hammarbys grönvita fana, AIKs firma försvarar gult och svart och så vidare.

Även om det mest låter som kristen fundamentalism från typ 1200-talet så går det att ifrågasätta det här resonemanget även om det vore så att Hammarby har färger som ska försvaras.

För, vilka står för klubbens själ egentligen? Och vad tycker de om att försvara Hammarby med nävarna?

Vi kan börja med spelarna
Spelarna är inte klubbens själ i första hand. De är klädhängare som representerar klubben, och som byter klubb så fort tillfälle ges. Men spelarna är samtidigt de som försvarar klubbens färger rent spelmässigt. Och i vissa fall så har de dessutom stort hjärta för klubben. Jag tror inte att spelarna tycker att slagsmål har något med klubbens färger att göra.

Sedan kan vi ta barn- och ungdomsspelarna
Alla knattar som lägger ner sin tid och energi för att bli stjärnor nån gång i framtiden, och som försvarar klubbens färger på isen och plan varje vecka. Har huliganslagsmål något med dem att göra? Sällan.

En annan grupp som bidrar till klubbens själ är alla föräldrar och ungdomsledare
Dessa lägger också ner tusentals timmar varje år för att Hammarby ska fungera. De bidrar nog också till Hammarbys själ. Vill de ha sin klubb försvarad med nävarna? Nja.

Nästa grupp är styrelsemedlemmar och kanslifolk
Ytterligare en grupp som satsar mycket av tid och engagemang på alla nivåer. Ordföranden och styrelse som jobbar med de stora frågorna. Frivilliga som sköter administrationen i de olika sektionerna och som håller liv i klubben. Är det positivt för dem med ett gäng som ”slåss för Bajens färger”? Gissa.

Funktionärer och frivilliga är en stor grupp
Människor som följer laget och arbetar gratis år efter år. Allt från folket i speakerbåset, matchvärdar, till skottstatistikräknare och webbmästrar. De bidrar också till Hammarbys själ. Utan nävar.

Och sedan till de kanske viktigaste grupperna
1. Normalåskådaren. De 60-80% som följer laget från läktarplats. Som köper biljetter och souvenirer men som inte tillhör någon klack, men som ändå lever för sitt lag. Och som slåss ytterst sällan (även om det händer). Är det deras Hammarby som man slåss för? Jag tror att de betackar sig för den ”hjälpen”.
2. Fansen som står i klacken, åker på bortamatcher, fixar hemsidor, tar bilder och filmer. Bland fansen finns alla sorters männsikor som alla på sitt sätt bidrar till klubbens själ. De flesta är emot våld, varav en del aldrig skulle kunna tänka sig att slåss, medan andra kan tänka sig att försvara sig.
Sen har vi en grupp fans, bland Hammarby hockeys fans kanske hälften, som då gärna kör med ”vi försvarar Bajens färger”.

Men, är det Hammarbys färger de försvarar, eller bara den egna gruppens? Svaret är väl ganska givet…

Sammanfattning: Att klubbarnas firmor inte är intresserade av laget är nys. De är precis lika stora fan som andra supportrar. Men, när de råkar i slagsmål och säger att de försvarar klubbens färg, så är det ren lögn.

Har landslagets curlingpolitik gått för långt?

Har just läst 11 tättskrivna sidor (21 med bilder och bildtext) om det svenska fotbollslaget i magasinet Offside.

Där beskrivs de minituösa förberedelserna inför landskamper. Spelarna ska ha perfekt service, de ska känna sig som hemma, de ska få maten precis som de vill ha den, de ska inte utsättas för något obehag, något som kan få dem att prestera sämre på fotbollsplan.

Det är väl bra. Det är ju faktiskt bara att kolla på hur bra det gått för laget de senaste åren.

Samtidigt kanske det har gått för långt när 30-åriga män behandlas som, inte femåringar, utan som för tidigt födda som ligger i kuvös de första veckorna i livet.
Blir fotbollsspelare urusla på plan om de tvingas använda två hjärnceller för eget tänkande under uppladdningen? Får vuxna, professionella bollspelare spagettiben av att själv hålla reda på vilken fot skorna ska sitta på?

Det finns en klar baksida av det här. Förutom risken med att spelarna blir korkade och dryga av daltandet så har landslaget i stort distanserat sig från oss vanliga människor. Alltså vi som ska stå på läktarna, ansiktsmålade, och heja fram dessa telningar. Man låser in sig på träningar, man uppträder arrogant mot det media som ska koppla samman laget med dess fans. (Att viss media ibland beter sig dåligt är en annan fråga).

Jag menar inte att det är fel med noggranna förberedelser. Men man kan väl åtminstone avväga VILKA förberedelser som faktiskt är relevanta.

Att låta laget äta semlor en gång varje samling är sympatiskt, men knappast matchavgörande. Att träna straffar kanske inte är sympatiskt, men definitivt matchavgörande. Vi har torskat semifinalplatsen i ett EM på grund av den missen.

Djurgårdens IF - en storklubb med teflonsupportrar

Djurgårdens IF.
Pyjamasränderna, Tiergarten, Skansen, Apa IF.

”Kärt” barn har många namn, fruktade motståndare har många öknamn.

För, vad man än tycker om Djurgården så är det en framgångsrik storklubb.
Klubben har haft det bästa svenska fotbollslaget under 2000-talet, och man har en lång rad SM-guld, även om flera av dem kom innan man började spela om officiella SM-tecken. Likaså har man ett gäng SM-guld i ishockey, och tillhör de absolut mest framgångsrikaste föreningarna (1:a i maratontabellen, men tvåa efter SSK i hemsidans mer rättvisande mara).
Dessutom har klubben varit framgångsrik i en rad andra sporter; pingis, konståkning bl a.

Hur kommer det sig att denna Stockholmsklubb, som ju faktiskt har potiential, ändå är begåvat med supportrar som tycks doppade i teflon?

Jag kan inte vara ensam om att ha märkt den ökande förekomsten av DIF-attiraljer på människor när det närmar sig oktober-november de senaste åren.
Vem har inte en eller flera bekanta som plötsligt är djurgårdare efter ett vunnet derby eller ytterligare ett SM-guld?

Ja, den typiske djurgårdaren är en opportunist som visar sitt tryne när det går bra för laget, som drar sig till segrar som gnagare till ost. Men som annars är osynliga.

Under en lång rad år hade DIF fotboll i princip ingen publik, medan hockeyn hade fullsatt. Orsaken? Tja, fotbollen var ju inget kul, och hockeyn radade upp sm-tecken. Sedan fem år är det tvärtom. Nu kryllar det av fotbolls-difare medan klacksektionen i Globen är tom som en sparbössa.
Mer exempel: Djurgården fick ett elitlag i handboll, och i de första derbyna hade man något som man kan kalla klack. Men när sanningen, att ”lillebror” Hammarby är alltför överlägsna och att ett SM-guld inte är i sikte, så är det plötsligt lika tomt på klacksektionen som i hockey.
När klubben gjorde en liten men ambitiös satsning i bandy mötte man bl a Hammarby i en träningsmatch. Sju stycken i klacken...
Djurgården flyttar till Råsunda: Prestigen är viktigare än klubben - dessutom frånvaro av SM-guld. Ett tapp på några tusen i snitt...
Djurgården lirar i Royal League: Drygt 2 000 åker till Södertälje. Dessutom är ju Royal League en skitturnering (så länge man inte vinner)
Djurgården/Älvsjö missar SM-guldet men spelar semifinal i Womens cup: 257 personer kommer.

Det mest irriterande med dessa teflonsupportrar är att de inte tar en förlust. Så länge laget vinner så firar man och ”trackar” oss Hammarbyare. Och vi står där, knäckta, precis som förlorande supportrar brukar göra.
Men när ens eget lag tar sig upp ur gropen och slår tillbaka, när Bajen triumferar, vad händer då? Ja, då är Djurgårdarna plötsligt borta. För, är det något dessa supportrar inte vill vara med om så är det förluster. Då glömmer man hellre sin klubbtillhörighet och sitter framför NHL-matchen och gapar på Philadelphia, eller Serie A med Juventus.

AIK må man säga vad man vill om, men deras supportara är mer som Hammarbyarna i det här fallet. Man står och faller med sitt lag.

Å andra sidan tror jag ni har lagt märke till, precis som jag har gjort: nämligen sambandet läktarvåld-slutresultat. Det är ju lustigt att i princip alla oroligheter runt arenorna de senaste tio åren har skett när Hammarby vunnit en match. Och detta gäller både mot Djurgården och AIK.

Bästa ramsan igår i handbollsmatchen mot Djurgården: ”Stryk av FCZ, ja dom får stryk av FCZ"

PS. Även solen har ju sina fläckar: Hammarbyfansens behandling av sin hockeysektion är ju inget att skryta med, men det är ett undantag. Ingen är ofelbar

Är det fel att stänga av supportrar som slåss (för Bajen)?

Igår kväll mötte Hammarby Västerås och grejade en viktig poäng efter att ha kämpat som djur i 65 minuter. Gästerna förmådde inte att utnyttja den stundtals starka speldominansen, och sett till inställning, effektivitet och förmåga att vaska fram riktigt bra chanser, känns det inte som ett helgerån att Bajen lyckades få oavgjort.

Men de senaste dagarnas största snackis är ändå fortfarande det som hände i derbyt mot AIK.
Följden blev att sex supportrar blev avstängda ifrån all Hammarbyidrott, åtminstone i de sporter där man har någon form av säkerhet; bandyn, fotbollen, hockeyn och handbollen. Det blev tydligen lite upprörda känslor vid ingången till Hovet igår och 70-100 valde att "sympatistrejka" för de sex som inte släpptes in.

Är det rätt eller fel att stänga av dem?
De som tillhör denna gruppering, KGB, tycker det. Och för det så har man några argument (som en del "vanligt" klackfolk ställer sig bakom)
1. Det var AIK-arna som började. De rusade från sin sektion på Hovet för att slåss.
2. Hammarbyarna som skyndade till lämnade aldrig sin sektion utan försvarade vanligt folk från att råka illa ut. Som ”tack” så blir man avstängda.
3. KGB hade aldrig för avsikt att slåss i arenan. (Vad gäller utanför, eller någon annanstans i stan, är en annan femma)

Håller det här resonemanget?
Nja, det bärande argumentet, att man försvarade vanligt folk, och att ”om någon hoppar på en så har man rätt att försvara sig” är mycket tunnt.
1 och 3 är inget att ifrågasätta. Om ett slagsmål börjar 15 meter ifrån Hammarbyklacken och 40-50 meter ifrån AIK-klacken så är det inte så svårt att räkna ut vilka som började ”korståget”. Och även om vissa delar av Hammarbysupportrarna gärna ägnar sig åt slagsmål på sin fritid, så kan man nog lita på att de föredrar att göra det på andra ställen än Hovet.

Sedan till de två starka argumenten.
a) ”Om någon hoppar på en så har man rätt att försvara sig”.
Hum, om slagsmålet startar 15-20 meter ifrån Hammarbyklacken så är det väl snarare så att man ”antar utmaningen” mer än ”försvarar sig”. Vill man inte slåss så går man väl inte ”fienden” till mötes?
Om AIK-arna hade nått fram till Hammarbys klack och börjat slå på folk, ja då kan man prata om att försvara sig, knappast när man möts på mitten. Säger man att ett slagsmål utanför ”hemmet” är att försvara sig, ja då närmar man sig George W Bush-retorik. Det håller inte!
b) ”Vi försvarade vanligt folk från att få stryk”
Det KAN vara så, med tanke på AIK-klackens meriter från bl a Gaismatchen i Göteborg i år. Å andra sidan är det minst lika troligt att det INTE skulle ha hänt något alls om inte AIK-arna hade några boxvilliga motståndare i arenan.

Stod man i Hammarbyklacken så kunde man höra hur snacket gick när det började dra ihop sig. De ynglingar som rusade ner sa inte mycket om att "försvara" någon, det var snarare glädje över att få möjligheten att få vara med om lite kravaller. Flera av de som var lite trögstartade var märkbart besvikna över att vakter och polis stoppade slagsmålet så snabbt.

Jag hoppas att resten av Hammarbys supportergrupp tar förlusten som en man (alltså acceptera att sex av dem blir avstängda för att ha slagits på arenan - vad annat kan Hammarby göra?) och kommer tillbaka och bidrar till stämningen. Dom behövs!

80-talet tillbaka i derbyt (tyvärr)

Hammarby vände och vann derbyt mot AIK.
Det var en otroligt skön seger. Kanske inte helt rättvis, men härlig.
Matchen var tät och tuff och hade lagom mycket ”hatkänslor”. Tyvärr var det likadant på läktarna.
Det var inte utan att man fick flashbacks till 80-talet då ett gäng ynglingar från de bägge klubbarna startade ett slagsmål mitt på långsidan.
Det är illa nog att de ser nån mening i att slåss över huvud taget.
Men att göra det i själva arenan är riktigt idiotiskt. För de inbillar sig väl inte att de slåss för Hammarby resp AIK?
Nej, de slåss för sitt eget hormonstinna ego. Inget annat.

Enda fördelen med dagens huliganer är att de söker sig till varandra i högre grad än förr i tiden. Då räckte det att ha fel halsduk för att man skulle kunna bli misshandlad tillbaka till stenåldern. Nu handlar det om att boxas med likasinnade.

Vilka som började har ingen betydelse (slagsmålet på läktaren var betydligt närmare Hammarbyklacken så man kan ana vilka som började rusa för att komma fram till slagfältet), för när det händer i anslutning till match så är det den egna klubben som drabbas. Och Hammarby Hockey behöver inte fler motgångar nu.

Det tvetydiga med Hammarbys slagskämpar är att det faktiskt till stor del är deras förtjänst att det blivit mycket bättre stämning vid Hammarbys matcher. De är många, trogna och låter högt. Det är helt enkelt roligare att gå på en Hammarbymatch nu än tidigare. Och slagsmål under matcherna är mycket ovanliga. Jag hoppas de barnfamiljerna som var på matchen förstår det.

Jag hoppas att förbundet inte straffar klubbarna ekonomiskt. AIK och Hammarby gör vad de kan för att upprätthålla säkerheten. Däremot ska man lära sig av de eventuella misstagen som begåtts. Man kanske inte ska spela på fredagar. Och inte placera en klack i närheten av viphyllan. (Åtminstone inte Hammarbyklacken vid AIKs hemmamatcher och tvärtom. Det har varit många onödiga incidenter där.) Men ekonomiska straff gagnar ingen.

Det var en härlig Bajenfredag överlag. Fotbollen presenterade två klara spelare, varav Björn Runström var den ena. Bandylaget utan träningsmöjligheter vann över Falun och handbollslaget vann seriefinalen borta över Lugi.

Halmstad i konken?

Halmstad Hammers har begärts i konkurs.
Man kan antingen tycka synd om dem eller bli sur över att laget över huvud taget fick ställa upp i Hockeyallsvenskan.
Man kan göra både och.

Jag tycker att det är trist att det blir så här. Samtidigt som misskötsel av ekonomin är ekonomisk dopning. Klubben har tillskanskat sig fördelar mot konkurrenterna på ett ojuste sätt. Det gäller eventuellt IFK Göteborg i fotbollen också. Hur mycket är silverplatsen värd om phula ekonomiska knep legat till grund för den?

I vilket fall, om nu Hammers skulle bli utslängda så skulle tabellen se ut så här:

Skellefteå 13 59-32 29
Malmö 13 62-25 28
Rögle 13 41-25 28
AIK 13 35-34 23
Almtuna 14 33-34 22
Västerås 14 40-35 21
O-hamn 13 34-32 21
Bofors 13 34-37 19
Växjö 13 38-44 18
Nyköping 13 37-47 16
B-löven 13 35-37 16
Hammarby 12 29-37 14
Arboga 13 34-46 13
Nybro 12 31-42 12
Sundsvall 14 17-52 7
Halmstad utgått

Onsdagsplock

Ajaj, Hammarby under kvalstrecket i Hockeyallsvenskan. Nu måste det bli poäng i derbyt mot AIK.
De närmaste dagarna dyker det upp en liten överraskning på officiella, och här. Håll utkik!

***

Handbollslaget får möta Chehovski Medvedi i Cupvinnarcupen. Svårast möjligaste motstånd. Synd, det hade varit kul att komma lite längre i cupen. Fast, vi kan ju skrälla förstås.

***

Fotbollen förlägger bägge derbyna på Söderstadion. Bra!

***

Elitseriedomarna har beslutat att följa reglerna igen. Hoppas att det blir en beständig kamp mot grishockeyn. Inte för att det är det enda problemet som hockeyn har, men det är bra att börja någonstans.

Dagens citat

Måndag morgon och citaten duggar tätt i tidningarna. Vi kan kolla in några stycken.

”NHL har aldrig varit mer spännande”
Johan Esk, Dagens Nyheter. Har NHL någonsin varit spännande?

”Vi spelar en offensiv gladhockey”
Tre Kronors Kenny Jönsson. 1-2 i mål och 7-4 i skott i den tredje perioden i jakten på kvittering mot Finland. Offensiv gladhockey?

”I hockeyn pratar alla om hur spelet ska bli bättre och roligare. Nolltolerans eller inte, mindre rinkar eller ej.
I fotbollen fick alla cupfiaskon ingen livlig effekt.”
Johan Esk igen. Som tydligen har glömt att fotbollens diskussion klarades av för 20 år sen. Nu spelar allsvenskans tråkigaste lag (Kalmar) lika underhållande som allsvenskans näst roligaste 1982 (IFK Göteborg).

”Så han vill att spelet ska vara mer fysiskt. Ha, ha, ha. Vill han det? Ha, ha, ha. Skulle det hjälpa Sverige till framgång? Ha, ha, ha.”
Wayne Gretzky om Bengt-Åke Gustafsons ovilja mot regeltolkningen i NHL.

”Champions League har aldrig känts längre i väntan på slutspel och jag blir mer och mer säker på att Nordahls skratt beror på att Runheim ser ut att somna i studion.”
Johan Esk, DN. Var på sportbar i våras då Chelsea-Barcelona visades på en av tv-skärmarna. Samtidigt körde man de fyra kvartsfinalerna i hockeyslutspelet. Tittade runt och konstaterade att samtidigt som det spelades en sprudlande världsfotboll på en skärm, så var det bök i sarghörnorna i samtliga hockeymatcher.

Nya Sös enligt WebbMäster

Detta förslag har tidigare funnits på svenskafans (Söderstadion). Efter de senaste arenaturerna tycker jag att förslaget är aktuellare än någonsin. Ett förslag som skulle betyda cirka 25 000 i allsvenskan och cirka 20 000 i internationella matcher. Förslaget ger fritt spelutrymme att bygga sedvanliga sponsor- och slipsutrymmen på den södra läktarens mittsektion.
(Allra helst skulle jag vilja ha en helt ny arena i Södra Hammarbyhamnen men det lär väl aldrig hända)

I november ska Stockholms politiker fatta beslut om en ny arena i Globenområdet. Detta nästan 20 år efter det första löftet om ett nytt eller utbyggt Söderstadion.
Och som vanligt så tar politikerna i så att de skiter på sig. I stället för att skissa på en lagom fräsch och modern arena för några hundra miljoner kronor, så slås det på megatrumman. Alternativet med en mindre arena för 25 000 åskådare ska kosta 1,3 miljarder, och den större osymmetriska intergalaktiska stjärnkryssaren för 52 000 åskådare kostar den dubbla summan.
Jämför det med de arenor som byggdes i Portugal inför EM förra året, där den dyraste – den maffiga Da Luz för 65 000 åskådare – kostade cirka 780 miljoner.
Det kanske är fel att jämföra priser i det relativa låglönelandet Portugal med Sveriges genomkorrumperade byggbransch, men det ger en fingervisning i svenska politikers kåthet i att skapa svindyra monument över sig själva.

Måste det kosta så mycket? Tja, vissa verkar hävda att moderna arenor måste ha komfort, och komfort kostar.
Jag vet inte jag. Så länge man ser bra, det finns lite att välja på i kioskerna i pausen och att toaletterna är justa så räcker det. Sedan kan man haka på lite viputrymmen för den sortens klientel som kräver detta. Men det kostar väl inte 2,5 miljarder?
Att gå på Glasgow Rangers hemmaarena Ibrox, Camp Nou i Barcelona, EM-arenorna i Portugal eller Råsunda är mer eller mindre samma sak i komfortväg (för oss som betalar våra biljetter själva vill säga). På alla arenorna finns det att handla i pausen, man blir blöt om det regnar och fryser om det är kallt. Den enda som bryter av från mängden är väl Camp Nou där stämningen vid fullsatt är som Örjans Vall när Halmstads BK – tränar…

Jag tror inte på förslagen till nya arenor. Varför betala dyrt för marklösen när det redan finns mark? Varför bygga ett modernt monster som när det kommer till kritan endast tar in drygt femtio tusen och som garanterat kommer att kosta mer än budgeterat?

Jag är rätt säker på att vi – oavsett arenaalternativ – kommer att få ett nytt Globenexempel, där kostnaderna drar iväg så mycket så att det allt fattigare kommunalägda bolaget måste skörta upp sina hyresgäster än mer.

När Globen byggdes så lovade man att det skulle kosta stadens skattebetalare strax under 30 miljoner. När bygget väl var klart, eller klart blev det ju aldrig eftersom pengarna tog slut innan de hann bygga om Söderstadion till en sluten 20-25 tusen åskådarsarena, så handlade notan om över 400 miljoner kronor. En siffra som dessutom är rejält underskattad. Snudd på en miljard kronor, ligger sanningen närmast.

Nej, jag tror på att bygga ut det befintliga Söderstadion. Tanken har visserligen varit uppe förr, men förslagen har, enligt mig, inte tagit tillräcklig hänsyn för maximalt antal platser som man kan klämma in.

Mitt förslag:
Västra familjeläktaren:
Bygg fler rader bakåt, ända till bakre väggen. Eller, ännu hellre, bygg en ny läktare med lägre trappsteg. De nuvarande är så höga att man måste använda repstege för att ta sig upp.
Detta skulle nära nog fördubbla kapaciteten från nuvarande 564 (enligt uppgift).

Klackläktaren, norra:
Riv bakre väggen och fortsätt läktaren uppåt 10 rader, dvs 50 procent mer än originalläktaren (innan den provisoriska utbyggnaden förra året)
Med nytt tak skulle man kunna slippa de skymda platserna bakom stolparna, vilket man också undviker när man skippar balkongbygge. Balkonger skulle effektivt ta livet av den unika stämningen på Söderstadion där alla ser alla.
Kapaciteten skulle därmed öka med cirka 2 000.


Gubbläktaren, södra:
Samma sak som norra, riv bakre väggen och smäll upp tio nya rader (se bilder. En ursäkt för de snabbt ihoprafsade illustrationerna)
För att tillgodose sponsorer, vippare, press och annat så har jag inte räknat med några fler platser än nu på mittsektionen.
Kapaciteten ökar med uppskattningsvis 1 900.

Östra stå och kurvläktare:
Naturligtvis ska Söderstadion ha slutna läktare. En helt ny läktare som täcker de två “hålen” vid hörnflaggorna är den största förändringen. Den kommer dock att behöva byggas något brantare, både för att få plats och inte slinka ut över Nynäsvägen, och för att förbättra sikten för åskådarna.
Kapacitetsökningen har jag svårt att räkna ut. Klämmer man in folk stående som idag så kan det handla om över 4 000, men gör man blandat sitt och stå (sitt i mitten för säsongare och ståplatser i kurvorna) så kanske det handlar om hälften.

Med dessa förändringar så är det vara att räkna. En blandad östra skulle kunna betyda runt 23 000, bara ståplatser kanske 25 000. Det är mycket möjligt att jag är för optimistisk i min kalkyl, men tror inte det gäller mer än något tusental platser.

Sänka planen:
Jag gillar tanken på att sänka planen, men har medvetet utgått ifrån att det inte behövs. Jag tycker dock att man ska undersöka detta.

Låt oss säga att man sänker planen två meter. Det skulle ge kanske 1 500 platser till, men det är inte det bästa. Bygger man samtidigt in avbytarbänkarna (såsom jag har för mig att de har gjort på Highbury) så blir ett gäng av de bästa platserna plötsligt tillgängliga, långt ner vid mittlinjen.
På västra familjeläktaren kan man bygga till två bänkrader nedåt, samtidigt som man får ett unikt fågelperspektiv nära händelserna på plan (lite som i Eriksdalshallen)

Jag vet inte vad det här skulle kosta men jag misstänker starkt att med 1,3 miljoner (eller det dubbla) i plånboken så finns det många sköna miljoner att höja standarden i viputrymmen, toaletter, salustånd och så vidare.

Avgörande argument mot en stor arena
Enligt förstudien till den stora multiarenan så ska diverse markförsäljning finansiera en hel del. Det kommer aldrig att bli så att någon måste hosta upp 2,6 miljarder.

Men, enligt budgeten så kommer kostnaden bli cirka 60 miljoner per år i räntekostnader.
Redan det är en ganska hög siffra. Då ska man lägga till att ekvationen förutsätter följande:

- två allsvenska lag spelar sina hemmamatcher där
- att landskamper förläggs där
- att cupfinalen spelas där
- att minst fem storkonserter arrangeras per år.

Jag behöver väl inte tillägga att bygget i sig inte får spräcka sin budget (när hände det senast?) samt att man får ut det man vill för försäljningen av nuvarande Söderstadion.

”NHL-reglerna” i OS påverkar landslagstruppen

Förbundskaptenen suckar och säger att de nya OS-reglerna kommer att påverka laguttagningen.

Vad synd det är om Bengt-Åke Gustafsson. Nu måste han plötsligt hitta 22 hockeyspelare.

Dagens bästa citat levererar förre Leksand- och Brynäscoachen Wayne Fleming, nu i Philadelphia:

”Svensk hockey liknar amerikansk fotboll.
Två tekar och resten står och håller i varandra.”

Klockrent, sa Bull.


(Och ur Niklas Wikegårds mun fortsätter grodorna att hoppa. Var är Monsanto nu när man behöver dem?)