Derbybiljetter

AIK har redan släppt hockeybiljetter till match mot Djurgården.
Ett kul grepp, lite i samma stil som Bajen och Gnagets annonskrig för några år sen.
De får gärna mötas i allsvenskan nästa säsong...

Nu blir det kanske Studenternas i alla fall

När Bajen bandy torskade den senaste finalen mot Edsbyn, och samtidigt höll på att falla samman i sina beståndsdelar så tippade jag att vi skulle vara tillbaka på Studenterna - och vinna - om tre år.

Förra säsongen gick åt rätt håll. En bragdartad insats ledde till en semifinalplats.
Tyvärr var det kanske underdoggens överprestation, för i år har det inte gått fullt lika bra. Mitt guldtips för 2010 har legat löst, känns det som.

Nu läser jag att Bajen har fått tillbaka Jesper Ericsosn, Kalle Spjuth och Robin Sundin från rysk bandys svar på Hammarby Hockey, Uralskij Trubnik. Det låter perfekt.

Bara att förbeställa biljetter till Studenternas till om sisådär 15 månader ...

Hockeyn har fått en nytändning

De senaste två månaderna har det hänt något som jag inte sett på allvar på 25 år.
Det är en allmän känsla bland folk för hammarbyhockeyn som är rakt igenom positiv.
Kravlös på något sätt.

Nej, inte kravlös. Villkorslös!
För kraven finns ju där.
Att inte gå upp i tren finns till exempel bara inte.

Det är svårt att förklara.

Under åren då Hammarby senast kunde bygga upp ett lag långsamt (ca 1975-1981) så hade fotbollen en rejäl boom.
Och det spillde över på hockeyn. När vintern kom så gladdes man åt att laget kom allt närmare elitnivån vartefter säsongerna förflöt och det var mycket litet skitsnack. Det var inget skitsnack alls.
Visst, de flesta höll till en början på lag som hade funnits i Elitserien tidigare, men allt fler upptäckte att det faktiskt räckte med Bajen för att tillfredsställa hockeysupporterskapet.

Efter elitseriebesöken har det tyvärr mest handlat om seriösa och oseriösa samt uteblivna satsningar. Det har handlat om en lång räcka misslyckanden (om en plats i elitserien ska vara det avgörande kriteriet på något lyckat).
Under Anschutz tändes hoppet, men det hade behövts en uppflyttning för att på allvar rucka på negativismen.

(Sen måste man ju stryka under att Hammarby Hockey under de senaste 20 åren har haft en rakbladsvass precision att torska avgörande matcher då publiken dykt upp i större skaror - det har fanimej inte hjälpt upp saken).

I vilket fall: Nu ser man - i samband med varje match - en ny blick i ögonen på dem som följer Bajen hockey.
Om det är en blick av hopp eller lycka, vet jag inte. Jag tror att det kanske mest handlar om en blick av att vara ett tidigare svart får som nu fått sin 90-gradiga vittvätt.
Eller kanske den fula ankungen som börjar fatta att han ju är en vacker svan (Nej, förresten, svanar är vidriga djur. Bli aldrig kompis med en sån. Låt inte dottern gifta sig med en ... osv)

Sammanfattningsvis kan man konstatera att, so far, är Bajen Fans Hockey en total höjdargrej. Skitkul.

(Det hindrar inte att jag anser att vi om sex, sju år hamnar i en misär av hundratals NHL-ifierade kvasimatcher när vi går upp i eliten. Men den dan den popcornburken)

Omstart

Ja, nu är det nästan ett halvår sen man skrev ett inlägg här.
Mycket har hänt sen sist. Många lik har flutit under broarna, typ.

Att Hammarby Hockey till slut gick i konkurs var förstås tragiskt.
Men sorgearbetet har på sätt och vis pågått i ett par, tre år så när allt var ett faktum, och Bajen Fans dessutom snabbt satte ihop ett nytt lag, så har man kommit över det relativt snabbt och smärtfritt.

Och ska man vara ärlig så har nog hockeyns dödskamp pågått sedan det senaste guldet 1951.
Då var storhetstiden över, och när laget ramlade ur i slutet av 50-talet så inledde det en 50-årsperiod av sporadiska, oftast ettåriga, comebacker för Bajen i den högsta serien.
Mig veterligt har klubben/sektionen i princip varit nära sotdöden i 30 år. Det är bara hårt arbete från en lång rad ideellt arbetande entusiaster som hindrat förintelse tidigare.

Hammarby Hockey har dessutom egentligen inte alls försvunnit. För det som nu kommit är lika mycket, eller mer, Hammarbyarnas hockeylag, och det är bara namnet och organisationsformen som skiljer.

Inte knäckt
Nu kanske jag blir beskylld för att måla allt i rosenrött, att inte erkänna nederlaget.
Klart som fan att jag hellre skulle vilja se spel i SM-final och inte tvåperiodersmatcher i division 4.
Men allt jag har skrivit och kommer att skriva om elitserien och NHL har inget av "surt sa räven" över sig. Jag hade tyckt att elitserien är en ändlös träningsmatchtortyr även om Bajen varit delaktig.

Den historiska första träningsmatchen borta mot Vendelsö IK i Torvalla sände konstiga flashbacks i mitt huvud. För nästan exakt 26 år sedan spelade jag min allra första seniormatch i hockey, som målvakt i division 4-laget (ca div 3 efter serieomläggningar) Skarpnäcks AIK (numera Skarpan). Det var en träningsmatch inför säsongen.
Motståndare var Vendelsö IK. Spelplats: Torvalla.
Utomhus.

Hade jag vetat att Bajen skulle hamna i det här träsket 26 år senare så hade jag nog hoppat över de hundratals, ja närmare 1000, matcherna, som jag sen skulle gå på.

Hur såg då matchen ut?
Att se Hasse Malm i en ”riktig” Bajenmatch var utomjordiskt. Hans karriär som spelare i Hammarby sammanfaller ganska väl med min som åskådare. Jag såg mina första matcher som liten knatte i början av 70-talet.
Tiden har stått stilla sen dess. Jag står fortfarande kvar på läktaren. Han stapplar fortfarande omkring på isen. Typ.

Det märktes att det var den första matchen för Bajen. Talangmässigt var laget överlägset, men skillnaden mellan träning och match i tempo och intensitet var nog en överraskning. Där Bajen gick in för en uppfriskande genomkörare så gick Vendelsö in som om det vore en viktig seriematch. Därför slutade matchen oavgjord.
Men med några matcher och några fler träningar i benen, samt med de spelare som stod över, tror jag - mellan tummen och pekfingret - att Bajen slår Vendelsö med 4,5 mål. Och det är ett lag som kom fyra i divisionen över Bajen förra året.
I deras serie var det bara ettan som hade marginal poängmässigt, sen var det rätt jämnt.

Just nu håller Bajen en topplacering i trean, kanske en bit upp i divisionen ovanför (om det är en övre division 3-serie eller tvåan vet jag inte. Har inte satt in mig i seriesystemets uppbyggnad).
Och det räcker just nu.

Det positiva
Att det finns en massa tråkiga grejer med att Hammarby Hockey gick i konken och fick börja om, är självklart. Det behöver man inte ens ta upp.
Men kan det mitt i allt elände finnas något positivt med det som hände?
Ja, faktiskt.

Det mest uppenbara är att man äntligen fick slut på den ändlösa kampen för att överleva.
Ständiga mångmiljonskulder skulle balanseras samtidigt som representationslaget skulle hållas flytande i allsvenskan.
Nu kan man lägga energin på att bygga upp.
Bygga upp från grunden.
Utan skulder. Utan krystade krav (de lär i och för sig komma rätt snart. Vi ska ju t ex självklart vinna fyran i år).
Det blir en positiv kamp, inte en negativ.

En mycket viktig sak, kanske den viktigaste, är att det nu finns en chans att vända det dåliga anseende som hockeyn har haft i Hammarbykretsar. Det svarta fåret kan få sig en rejäl vittvätt.
Det pekar inte minst det 200-300 entusiasterna som tittade på den första träningen, och de dryga hundratalet som tog den transsibiriska järnvägen till storskogen för att se den första träningsmatchen, på.

Jag har hopp. Det är kul med Bajens hockey igen.

Men det finns faror. Det återkommer jag till.

Hammarby Hockeys fall 7: NHL OCH HERR BOSMAN

Jag ska inte tala så mycket om den beryktade Bosman-domen.
Att spelare kan gå gratis efter kontraktets slut har förändrat hela idrottsvärlden, inklusive Hammarby Hockey. Om det är till det bättre eller sämre är jag inte helt säker på, men annorlunda har det i alla fall blivit.

Istället tänker jag skriva om den riktigt stora boven inom hockeyn, NHL.

Man kan tycka vad man vill om de förmodligen rätt korrupta fatcat-kostymerna i de internationella fotbollsförbunden. De är säkert ungefär som den olympiska kommittéen. Bor på lyxhotell, jobbar på lyxinredda kontor och lever gott medan de klättrar i sina karriärer.

Men – och det är ett stort fett men – de arbetar för fotbollens bästa.

För trots att de rikaste storklubbarna i Europa verkligen har försökt kapa åt sig en monopolsituation (hur någon kan hålla på Liverpool, Milan, Juventus etc är en fullständig gåta för mig) så har gubbarna i Uefa och Fifa lyckats hålla dem stången.
Storklubbarna kan inte diktera villkoren helt och hållet. De kan inte köpa spelare nästan gratis, de bestämmer inte om och när det blir ett VM och om deras spelare ställer upp.

Ni vet hur det är i hockeyn. Fifas motsvarighet i hockeyn har ingen som helst makt mot NHL.
Det är upp till direktörerna i NHL huruvida det blir några proffs till de internationella mästerskapen. Och spelarna, ja de är i praktiken gratis att plocka från övriga världen.

Det är katten på råttan och råttan på repet. NHL tar spelare från elitserielagen som tar spelare från allsvenskan. Allt utan att betala mer än en förnedrande utbildningsavgift som är obetydligt högre än ett månadsmärke på SL.

När supertalangen Zlatan gick till den i europeiska mått hyfsade klubben Ajax så betalades det 80 miljoner.
Tänk vad det skulle betyda för svensk hockey om en Foppa genererade samma belopp till Modo. Modo skulle helt enkelt bli tvunget att åtminstone pröjsa nån miljon eller två för en allsvensk lirare som kanske tar en plats i laget. En moderklubb till ett NHL-proffs skulle kunna säkra fem säsongers verksamhet på vidareförsäljningsklausuler.

Visst skulle lönerna höjas och inflationen slå till inom den svenska hockeyn om det dansade in typ 50 eller 100 miljoner varje år för alla spelarköp. Men de pengarna skulle ändå kunna sippra ner i systemet och landa i allsvenska lag och division-1-lag och deras ungdomsorganisationer.

De stora förlorarna med nuvarande system är talangfabriker som exempelvis Hammarby och Huddinge. Elitserien är nedlusad av spelare som kommer från de allsvenska klubbarna. Få av dem har genererat rejäla inkomster.

Det är inte bara när det gäller popcorn, öl och 590 spelomgångar som den svenska elithockeyn tar efter NHL. Den svenska hockeyligan, SHL, beter sig mot alla andra klubbar på ungefär samma sätt som NHL behandlar hockeyvärlden.
Och liksom NHL i sitt förhållande med IIHF så har SHL det svenska hockeyförbundet i sin ficka. Med varje medlems vetorätt blockerar man varenda god idé till positiv förändring.


Ja, som jag ser det är det både inre och yttre faktorer som bidragit till Hammarby Hockeys shitty situation. Men nu gäller det att arbeta med de saker som går att påverka.
Att NHL börjar betala pengar kan vi nog inte räkna med, inte heller att Elitserieklubbarna helt plötsligt skänker en tanke på något annat än dem själva och sina bankkonton.

Istället får man se inåt vad som går att påverka.

Jag tror på ett ökat samarbete inom Hammarby mellan vintersektionerna hockey, bandy, handboll och innebandy, framför allt för att väcka de tusentals Hammarbyare som bara väntar på att gräset ska gro på Söderstadion.

Bara det skulle räcka långt, tillräckligt långt för fortsatt guldstrid för handbollen och bandyn, och tillräckligt för ett riktigt starkt allsvenskt hockeylag.

WebbMäster has spoken … typ.

Hammarby Hockeys fall 6: ELITHOCKEYNS PÅVAR OCH STORSTADSPROBLEMET

Jag har hittills tagit upp några faktorer som jag tror har bidragit till Hammarby Hockeys fall.
(I och för sig är Bajen inte dött än och jag är optimistisk nog att tro att vi snart är tillbaka med nya krafter.)
Det har handlat om Hammarby Hockeys oförmåga att bli ”marknadsledare” i intresse såsom har skett inom de övriga idrotterna, en lång rad konstiga beslut, supportrarnas ”svek” och yttre faktorer som kommun och Arenabolag.

Nu ska det handla om något som påverkar hockeyn i stort, och där Hammarby är ett av de första offren, nämligen det kallar ”Storstadsproblemet”.

Det här är något jag skrivit om många gånger i olika debattartiklar de senaste åren på Hammarbys Hemsida. Den som vill ha den långa versionen kan leta där.

Det är ingen hemlighet att utbudet av förströelse är stort i storstäder. Bio, kaféer, krogar, konserter, museer, människor, butiker. Detta förutom all media som håller en hemma i stugan, tv, musik, dvd, internet, dataspel.
Med det utbudet är det svårt att locka människor att gå på hockey.
Men det är inte omöjligt. Fotbollen har lyckats skapa det sug som gör att tusentals människor besöker arenorna varje vecka, inte minst i Stockholm.

Den svenska hockeyn har tagit några avgörande beslut för att försämra hockeyns attraktion, vilket vad jag menar märks först i storstäderna.

- Där fotbollen (åtminstone tidigare) har främjat supporterkulturen med ståplatser på bra platser har hockeyn ofta direkt motarbetat klackarna (åtminstone i Globen).
- Där fotbollen har optimerat spänningen omgång för omgång med en rak serie där lag både kan vinna guld och, håll i er nu:, faktiskt kan åka ner i en lägre division, har hockeyn förskjutit all spänning till några avslutande veckor på säsongen. Man har skapat en veritabel transportsträcka där det faktiskt kan gå 55 omgångar och 330 matcher utan att en enda har en direkt avgörande karaktär. Säsongen som gick, med lite spänning i slutet, är ett undantag.
- Där fotbollen nästan har haft för få matcher (26), har hockeyn sedan elitserien startat gått från 36 till 55.
- Där fotbollen har fattat att man måste bredda marknaden och ta in två nya lag och dessutom fått till ett bättre antal matcher (30), har hockeyn pratat om att stänga serien helt, inte utökat antal lag, och dessutom seriöst diskuterat uppemot 60 till 80 omgångar.
- Där fotbollen har, med sina glest spridda omgångar, splittrat omgångarna och fått allsvenskan att leva från dag till dag, har hockeyn splittrat sina 95 miljoner matcher till en obegriplig sörja.

Vem – som har något annat att göra – vill betala hundratals kronor för att se en uppvisningsmatch?
Södertälje, som ligger nära Stockholm, hankar sig fram med dåliga publiksiffror, Malmö IF lever endast tack vare Percys miljoner. Klubben friserade sina publiksiffror rejält förra gången man låg i elitserien, AIK ligger där de ligger utan synlig chans att komma tillbaka. Ja, till och med Djurgården hankar sig fram på lågbudget. Liksom Hammarby och Malmö har Djurgårdens rapporterade publiksiffror inbegripit avlidna spelares och supportars själar.

Att Frölunda, som enda friska storstadslag, funkar tror jag beror på att man dels krigat i toppen, dels har en publik från tre lag som samsas vintertid.

Den stora boven i dramat är naturligtvis Svenska Hockey Ligan, alltså den sammanslutning där elitserieklubbarna är medlemmar i.

Gubbarna i SHL ser i första hand till sin egen klubbs bästa. Generellt kan man säga att så länge man är medlem (ligger i elitserien) är man försiktigt positiv till att stänga elitserien, och när man har blivit utsparkad (åkt ur elitserien) så tycker man att en öppen elitserie med upp- och nerflyttning är finfint.

I SHL:s värld arbetar man för att de pengar hockeyn genererar ska tillfalla just SHL. De allsvenska lagen kan få smulor som faller från deras bord. Dessutom ska samtliga lag under elitserien fungera som spelarfabriker där man billigt eller gratis kan hämta nya talanger.

Tyvärr sammanfaller den riktiga världen med SHL:s. Att ha ett lag i allsvenskan är näranog en ekonomisk omöjlighet. Det ÄR en katastrof att åka ur. Därför vill inte elitserieklubbarna ens att risken ska finnas.

SHL ser en liknande bokstavskombination som förebild, nämligen nordamerikanska NHL. Man försöker skapa ett mini-NHL där själva underhållningsdelen ska gå före idrotten. Man ska ha trevligt en kväll, dricka öl och käka popcorn och inte bry sig så mycket om vad som händer nere på plan.
Den som varit på en NHL-match vet att det är ungefär så.

Problemet är att NHL har framför allt två saker som SHL och svensk hockey saknar: för det första cirka 10 miljoner människor per lag, och för det andra: världens bästa hockeyspelare som faktiskt kan bjuda på något som är underhållande, även om det bara är en dag på jobbet.

Jag tror att storstadsproblemet kommer att sprida sig. Den dagen då ”Globensyndromet” klingar av (alltså det häftiga att besöka en nybyggd arena) så kommer i värsta fall publiksiffrorna att dala.

Alternativet är att den svenska hockeypubliken har programmerats om och inte är intresserad av blod, svett och tårar, segrar och förluster, stolpskott och domartabbar. Kort sagt: passionen.
I såna fall lär inte publikintresset dala.

Men om det sker är hockeyn död som idrott. Då är den endast en underhållningsbransch som alla andra.


Nästa, och sista, delen av sanningen om Hammarby Hockeys fall kommer att handla om:

NHL OCH HERR BOSMAN

Hammarby Hockeys fall 5: KOMMUNEN OCH ARENABOLAGET

Det sägs ofta att Stockholms stad är en usel idrottsstad. Och så räknas det upp exempel på varför det är så.
Men, precis som med allt annat, världen är inte svart eller vit, allt är inte 100 procent bra eller 100 procent dåligt.
Stockholms stad gör naturligtvis mycket som är bra för idrotten och för Hammarby Hockey, som det här ju handlar om.

Men visst finns det saker som visar att staden varit ett av många andra skäl till varför Hammarby Hockey är i det läge klubben är.

Innan Globen byggdes fanns det en träningshall för hockey och två fotbollsplaner där Globen nu står. Allt detta försvann och ersattes egentligen aldrig.
Det staden har gjort de senaste 30 åren är mest att lappa ihop det man tagit bort eller förstört. Det har inte skett någon utveckling framåt med fler hallar (eller fler fotbollsplaner) utan man har nödtorftigt ersatt det gamla med något annat.

En riktig evenemangsarena som Globen byggdes, men det var 10 år efter att den började behövas. Zinkensdamm blev en bra bandyarena, likaså det 10 år ”för sent”.
Staden har uppfyllt minimikravet för en stad och knappt det.

För Hammarbys del (både hockeyn och fotboll) var det fatalt att staden bolagiserade ägandet till Globenområdet. Man kan ha åsikter om offentlig bolagisering i stort med allt det får med sig med minskad insyn och ekonomisk press. För Hammarbys del har det handlat om att man haft en hemmaarena som tar ut hyror som vida överstiger konkurrenternas.
När man i mindre städer ömmar för sitt elitlag och bäddar för det, så vill man i Stockholm tjäna pengar på det. Och det är i grunden bolagiseringen (Arenabolagets) fel. Ett bolag får inte gå med förlust. Helst ska det generera vinst, och då är det helt logiskt att man inte bryr sig om sina, rätt fattiga, hyresgäster. *)

Hammarby Hockey får betala 15 000 i hyra för att spela på Hovet, liksom Stora Mossen och Husby (när Hockeyförbundets nåd låter dem spela där), trots att istiden i sig kostar mindre än en fjärdedel (alltså om laget tränar). Det är inga stora summor kanske, men för Hammarby Hockey betyder det kanske uppåt 250 000 som skulle ha behövts någon annanstans.

Om man lägger till dyr biljetthantering, att klubben inte får möjlighet att ta in avgifter för parkering, inte kan sälja sin egen korv och sitt eget kaffe, så blir det snabbt miljonbelopp som klubben missar varje år. Detta är pengar som konkurrenterna i de mindre städerna lever av i sin jakt på allsvenska placeringar.

Stockholm är en extremt rik stad. Den skulle lätt ha råd att låta idrottsanläggningarna kosta lite mer. Den skulle definitivt ha råd att inte ha ett bolag som måste dra in vinster för sin verksamhet.

För hockeyn (och idrotten i stort) är ÄNDÅ en pluspost för det allmänna. Den sysselsätter tusentals ungdomar (och håller dem friska både till kropp och själ), den genererar mångmiljonbelopp i skatteintäkter samt en massa goodwill till staden. **)

Så, även om en del negativt prat om Stockholms stad inte stämmer så är det onekligen ett faktum att staden kunde ha agerat betydligt bättre mot idrottsklubbarna och Hammarby Hockey. Men politisk och ekonomisk okunskap kombinerat med sur ekonomisk ideologi har blivit en av de faktorer som sänkt Hammarby Hockey.

I nästa sväng ska det handla om ELITHOCKEYNS PÅVAR OCH STORSTADSPROBLEMET

*) Ett skäl till varför Globen sköts av ett bolag kan ju vara att man fick kalla kårar av vad bygget kostade. På förhand talades det om att Globen skulle kosta 27 miljoner kronor för skattebetalarna. Det landade på ungefär en miljard. Så man kan ha en viss förståelse för att man inte ville att ännu mer pengar skulle rinna iväg ...

**) Det finns säkert mycket att säga om barn- och ungdomshockeyn. Jag kan för lite om det, så jag väljer att inte kommentera det. Men faktum är att hockeyn allt mer är ett reservat för övre medelklassen. Det är otroligt dyrt att låta sitt barn spela hockey. Och det är inte bara den dyra utrustningens fel. Dels kanske klubbarna är lite väl exklusiva och dyra i sig, men mycket faller säkert på staden också.

Hammarby Hockeys fall 4: HAMMARBY HOCKEY – KISENS SVARTA FÅR

Det har nog framkastats tiotal teorier till varför en så populär förening, som alltid samlar mycket publik, har misslyckats så totalt vad gäller hockeyn. En sport som ju ändå är så populär.

Ett viktigt skäl har jag varit inne på. Att Hammarby inte fanns med då hockeyns popularitet exploderade. Det, kombinerat med det faktum att Bajen inte lyckats etablera sig i eliten, är nog grunden till varför det ser ut som det gör.

Men visst finns det annat.

Jag vill först slå fast att jag inte tror på den vanliga universalförklaringen att publiken inte räcker till både handboll, bandy och hockey på vintern. Det går inte ihop matematiskt.
Fotbollen har ungefär 10 000 hardcore-supportrar, såna som ser varenda match. Sedan har man tio till femtontusen ytterligare ”unika besökare” för att tala webbspråk.
Bandyn har i runda slängar 3 000, handbollen 1 000 och hockeyn 500. Give and take litegrann.

Den som är lite slängd i matte ser snabbt att femtusen Hammarbyare går i ide över vintern. Halva Söderstadion väntar på att gräset ska bli grönt. (Här finns förresten en bra möjlighet för samtliga vintersporter att locka fler åskådare).

Visst finns det somliga som bara gillar fotboll, eller som stödjer andra lag i vintersporterna, men det tar bara bort en liten del. Det förklarar inte att över 5 000 hardcorebajare och över 10 000 andra fotbollsbajare inte går på hockey, bandy och handboll.

Jag ska inte snurra in på det här mer utan istället rada upp fler skäl till varför publiken inte kommer till Hovet när det är match.

Under 70-talet, mitt under hockeyexplosionen, lyckades Hammarby Hockey sakta bygga upp ett slagkraftigt lag från grunden. I mitten av 70-talet mötte man till exempel Djurgården inför fulla hus, och i slutet av 70-talet kom man allt längre i playoffspelet.
Jag kan inte påstå att det alltid var en massa folk på matcherna men det rörde sig i alla fall runt 1000 på standardmatcher, och två- tre- fyra tusen mot lag som Södertälje, Huddinge och Örebro.

1981 kröntes säsongen med elitseriekval. Hammarby slutade två mål från elitserien och dåvarande tränaren Leif Boork drog till Djurgården med målvakten Rolf Ridderwall. Enligt uppgift hade DIF varit och ryckt mitt under brinnande kval.
Detta blev den första knäcken i det omsorgsfullt uppbyggda intresset för Hammarby Hockey.
De följande åren dränerade nämnda lag Hammarby på en rad spelare. Bajens stomme och skickliga värvningar gjorde dock att laget lyckades ta sig upp till Elitserien två gånger. Men storebrors åderlåtning tog till slut ut sin rätt och istället för en etablering i elitserien så föll Hammarby tillbaka till ruta ett i division 1.

Att spelare efter spelare drog till Djurgården (ja, någon försvann till Gnaget också) fick många att tappa gnistan.

Vid den här tiden, i mitten av 80-talet, var inte bara hockeyn tillbaka i ettan, även fotbollen låg i utförsbacke efter några framgångsrika år. Bandyn hade inte legat i allsvenskan på ett halvdecennium och handbollen ”fanns” inte än.
Och de följande sex-sju åren skedde en stor förändring i hela ”konceptet” med Bajen och dess supportrar.

Tidigare hade den typiska Bajaren varit en glad gamäng, som tog en torsk med en klackspark. Den som tror att det var en myt har missat något. Repliker som ”vinner vi så dricker jag för att fira, förlorar vi så dricker jag för att sörja och spelar vi oavgjort så dricker jag för att det är torsdag”, var faktiskt vanliga.
Hammarby var alltid laget och dess spelare alltid hjältar.
Alltid.

Hoppar vi fram till runt 1991-92 var det förändrat. Och inte minst märktes det på Söderstadion, där laget gjorde några av de sämsta säsongerna på mycket länge.
Plötsligt började publiken bua efter ett par felpassar, och spelare utsågs till syndabockar och kallades för jävla fitta. Även hockeyn gjorde sina sämsta säsonger någonsin och publiken lyste med sin frånvaro.

Den här ”nya” supporterkulturen har aldrig försvunnit. Åtminstone när det gäller fotboll kan de egna spelarna fortfarande vara jävla fittor. I de övriga sporterna är det inte så. De få som går på hockeyn har mer tålamod (även om man såklart kan lacka ur när spelarna tar burskydd i powerplay).

Under hela 90-talet hade hockeyn ständigt dålig ekonomi och ett lag som inte kunde slåss om elitserieplatser. Supportrarna dök upp nån gång per säsong och skälet till bortovaron var nästan alltid ”Men Bajen satsar ju aldrig”.
Det var väl först med AEG som just den förklaringen försvann.

Hammarby Hockey hängde, som jag sagt tidigare, inte riktigt med i hockeyexpansionen, och när man sent omsider gjorde det så värvades laget sönder.
Sedan kom bandyn och attraherade många av de fotbollssupportrarna som tidigare gått på hockey och som inte gick i ide över vintern. Jag vill inte säga att bandyn stal publiken (matcherna krockar ju inte alltid och de som tidigare gick på hockeyn är borta även när det inte spelas bandy).

Jag skulle kunna skriva mer om publikens roll när det gäller Hammarby Hockeys situation. Å ena sidan känns det kymigt att det bara skulle krävas att de Hammarbyarna som går på Söderstadion bara skulle behöva gå några gånger på hockey varje vinter, för att ekonomin skulle vara räddad. Å andra sidan kan man inte kräva att folk ska se något de inte är intresserade av, och som – handen på hjärtat – kan vara riktigt tråkigt.

Men hur är det här med ”det svarta fåret”?
Tja, med åren så har hockeyns rykte sjunkit så mycket att hela sektionen blivit ”en jävla fitta” för en del supportrar. Vissa har trott att hockeyns ekonomi har något med de övriga sektionernas och därför krävt nedläggning. Allt sånt här skitsnack var som starkast när internet kom i mitten av 90-talet. Ett nytt medium som visserligen är suveränt, men som tyvärr har blivit en arena även för anonyma personer som vill kasta skit.

Hockeyn har även betraktats som ett svart får för framför allt Hammarby Fotboll. Jag har genom åren hört talas om olika händelser, men jag vet för lite för att kommentera det.

En sammanfattning kan vara att Hammarbysupportern tidigare var i grunden positiv till hockeyn, och när det brände till så kom han till matcherna. Det förändrades till att bli en mer blandad syn, vilket till och med övergick i rent hat till hockeyn.

I nästa del ska jag ta upp en helt annan faktor som ”hjälpt” Bajen Hockey till botten, nämligen

KOMMUNEN OCH ARENABOLAGET

Hammarby Hockeys fall 3: BAJEN HOCKEYS FÖRÖDANDE FELBESLUT

Alla kan begå fel.
Ja, till och med jag kan ta fel beslut. Fast inte så ofta förstås :-)
Även om man har alla intentioner i världen och kanske arbetar som en iller och gör nästan allt rätt så kan något eller några beslut stjälpa allt.
Utan att vara hundra på det, så tror jag att det är ett skäl till varför Hammarby är var de är idag.

Jag tänker inte gå tillbaka till 1950-talet den här gången, även om det säkert togs förödande felbeslut inom Hammarby Hockey redan då. Som till exempel att tro att klubbens drygt 20-åriga dominans inom hockeyn skulle fortsätta av sig självt.
Att somna in lagom till det 60-tal där inomhushockeyn utvecklades. Att inte värva Rolle Stoltz på 50-talet när man hade chansen, eller Leksands sedemera legendar Danne Söderström på 60-talet.
Jag vet för lite för att kunna kommentera huruvida Hammarby IF, och då framför allt fotbollens Lennart Nyman, motarbetade hockeyn. Det finns säkert de som anser att det var avgörande. Att hockeyn inte fick utvecklas när man väl tagit steget upp i början av 80-talet.

Nej, jag nöjer mig med beslut i lite närmare tid, de senaste 10-12 åren.

Bamsingsatsningen
Hammarby Hockey har alltid lyckats få fram människor som offrar hårt arbete, tid och pengar för klubben. En sådan period kom i mitten av 90-talet då den första moderna ”satsningen” ägde rum. Bamsingsatsningen.

Bajen skulle tillbaka och man bestämde sig för att gå tillbaka till ursprunget, Bamsingtiden, då det var Hammarby som var svensk hockey.
Dräkterna (som jag och åtminstone några till tycker är de läckraste svensk hockey fått fram) gick i Bamsingsnitt, en bamsing a la plåthockeyspelsspelare blev logga och en rad gamla Hammarbystjärnor värvades.
Bajen andades framtidstro och hade ett lag som på papperet mycket väl skulle kunna gå upp i elitserien. Men naivitet kombinerat med ett avgörande felbeslut höll på att sänka föreningen totalt.
Till Hammarby, ett lag med hockeylirare, plockade man fram en tränare som stod för en hockey obetydligt roligare än att se en mumie torka. Med andra ord ungefär hur fel som helst.

10+10 blev ungefär 4, laget underpresterade och var betydligt närmare konkurs än elitserien.
Naiviteten låg i att man hade en lycka till-budget där man lär ha räknat med 3 000 i publiksnitt. Jo, tjena.
Tre miljoner i skulder.

AB-satsningen
Nästa felbeslut kom några år senare, vid millenieskiftet. Ånyo var det en kraftsamling, satsning nummer 2.
Den här gången hade man genomfört en aktieemission och bildat bolag. Personer som gamla Bajenlirarna Ronnie Glysing och Stefan Öström la in massor av pengar och ännu mer arbete på piska liv i Hammarby Hockey.
Det fanns framtidstro i Hammarby – igen.
Jag tänker inte säga att man gjorde ett dåligt arbete, för det tror jag inte man gjorde. Däremot hade man nog lite för lite pengar. Skellefteå hade nog ungefär lika mycket pengar i 15 år i rad utan att gå upp i elitserien.
Det är svårt att gå upp. Och man gör det inte på beställning.

Jag anser dock att det gjordes ett felbeslut under den här satsningen. Laget kanske inte skulle ha haft så stor chans att gå upp ändå, men med detta beslut blev det hart när omöjligt.
Istället för att använda det, skapliga, division 1-laget som grund till ett nytt lag, och lägga miljonerna på några strategiska rejäla förstärkningar, så rensade man hej vilt och köpte nytt.
Jag tror det var fem, sex spelare som fick vara kvar. Och de spelare som var kvar tycks ha avgjorts via lottdragning.
Naturligtvis går det inte att bygga upp ett blivande elitserielag från grunden på en säsong. Och det var en säsong som pengarna räckte till. Dessutom vill nog somliga påpeka att föreningen gjorde ett nytt fel när det gällde tränarval.

AEG-satsningen
Det första felbeslutet som Anschutz Entertainment Group, AEG, var att inte se till att klubben hade ryggen fri. Det vill säga, rensade upp i skuldträsket.
Det sägs att nuvarande Hammarby Hockeys skulder kan härledas till Bamsingtiden. Jag vet inte. Enligt en intervju med tidigare ordföranden Stefan Öström så var alla skulder clearade efter AEG-tiden. Det verkar dock märkligt då en väldigt stor del av skulden ÄR till just Stefan Öström …

Whatever, vissa anser att det var ett felbeslut av AEG att ha ett kansli med 15 anställda och bränna en massa pengar på ett dyrt kontor. Men även om det fanns onödiga kostnader så håller jag inte med i stort. Vi har alltför många gånger sett hur det ser ut när Hammarbylag tar steget upp i den högsta divisionen utan att vara förberedda organisatoriskt. Både handbollen, bandyn och fotbollen har nästan strukit med p g a detta.

AEG räddade Hammarby Hockeys skinn och möjliggjorde en mångmiljonsatsning. Jag är dock inte så imponerad av hyperkapitalisternas förmåga att kapitalisera idrott. Man äger idrottslag för att kunna bygga och driva arenor, inget annat.
För om AEG verkligen ville, skulle då inte Los Angeles King vara någonting annat än ett mögigt mittenlag i NHL?

Nåväl, AEG:s felbeslut nummer två kan diskuteras. Man var nämligen passiva. Man täckte upp förlusterna vartefter de uppstod i stället för att dunka in alla de 50 eller 60 miljonerna på riktiga elitseriespelare. Jag är dock inte så säker på detta. Långsiktighet är bra.
I stället tycker jag personligen att valet av sportchef/tränare var det riktiga felbeslutet.
Daniel Broberg visade sig inte tillräckligt rutinerad att lyfta det laget som ju trots allt vara allsvenskans bästa. Eller så var det Leif Boorks alltför svaga värvningspolitik som var avgörande. För det brändes många sköna slantar på relativt mediokra spelare. Eller spelare som var mediokra just i Bajen, kanske man ska säga.

Man kan sudda ut allt jag skrivit om tiden med AEG och i stället säga så här: Lassar man in 40, 50 eller 60 miljoner (man hör olika siffror hela tiden) under några få säsonger, och får ut två bottenplaceringar i elitseriekvalet – ja, då MÅSTE det ha tagits ett antal felbeslut.
Sen kan man ju roa sig att fundera på vilka de besluten var. Det var i alla fall många hål i plankorna.

Fortsatta felbeslut
Här kommer vi fram till nutid. Har det inte begåtts felbeslut de senaste tre-fyra åren?
Jo, det har det säkert. Kanske skulle man ha plockat ner klubben i ettan redan för två år sen.
I vilket fall tycks det i Hammarby Hockey vara så att ”de tidigare styrelserna var klåpare” oavsett vilket år och vilken styrelse man frågar.
Just nu är Jim Sharp & Co. klåpare, tidigare var det Jane Sjögren.

Men när man forskar lite närmare så visar det sig att alla styrelser har sina förtjänster och har gjort mycket gott arbete. Vid sidan att vara klåpare då, förstås.

Men har man ett lag som kostar 200-300 tusen i månaden, hemmamatcher som går back, få sponsorer och en njugg kommun. Hur fan ska då någon styrelse få till det?

En sammanfattning: En rad felbeslut har varit en av alla orsaker som fått Hammarby Hockey på fall. Om jag skulle koka ner felbesluten i två meningar så skulle det låta så här: När man blir rik så ska man inte bara minnas hur det var att vara fattig, man ska bete sig som om man är fattig, inte snål, men fattig. Det gjorde inte Hammarby Hockey.

Nästa skäl till Hammarby Hockeys situation går under namnet:
HAMMARBY HOCKEY – KISENS SVARTA FÅR

Hammarby Hockeys fall 2: HOCKEYTÅGET SOM GICK FRÅN PERRONGEN

HOCKEYTÅGET SOM GICK FRÅN PERRONGEN

I mitten av 1970-talet exploderade hockeyns popularitet i Sverige. Det var då som den svenska klubbhockeyn på allvar formades till vad den är i dag. Den näst största sporten, stundom den allra populäraste.

Visst kan man säga att hockeyn slog igenom i början av 20-talet då SM-spelandet började, eller kanske 1949 då Sverige arrangerade VM och Stadion stormades av människor som inte fick plats (och skadades på de läskiga järnstaketen). Trots fjärdeplatsen var Sverige bara en 0-3 förlust emot Tjeckoslovakien från ett guld. Detta efter en meriterande 2-2-match mot de omöjliga Kanada.

Men fram till 1960-talet var det främst landskamper och gästande utländska lag som lockade storpublik. På 60-talet började hockeyn flytta inomhus, och även om den allra största hockeypubliken genom tiderna kom i mitten av 60-talet då Västra Frölunda spelade utomhus på Nya Ullevi, så kan man nog ändå säga att hockeyns definitiva genombrott kom lite senare. Och det var Tre Kronor som banade vägen.

De två tv-sända världsmästerskapen i Isstadion, 1969 och 1970 sågs av i princip hela det svenska folket. Ta schlagerfinalen och multiplicera med två. Ja, kanske tre, så kommer du nära.

Efter de två VM-turneringarna växte intresset för den inhemska hockeyn de följande åren. Många minns tvekampen mellan Brynäs och Leksand, där även AIK, Djurgården, Södertälje, Frölunda och andra lag var med. Systemet med två allsvenska grupper och en slutspelsgrupp respektive nedflyttningsgrupp gjordes om till den elitserie med playoff vi ser idag. Succén var given.

Var kommer ett av de mest klassiska lagen i svensk hockey, Hammarby, in i det här?
Nej, just det. Hammarby finns inte med.
När det stora popularitetståget gick stog Bamsingarna kvar på perrongen. Då miljontals nyfrälsta hockeysupportrar skulle välja lag så fanns inte Bajen i sortimentet.

Hammarby hade sin storhetstid 25 år för tidigt. När generationer av unga födda på 50- och 60-talen skulle välja lag så blev det Leksand eller Brynäs i första hand, Färjestad, Frölunda, Södertälje, Björklöven, Skellefteå i andra, tredje.
Gnagarna hade sitt lag, djurgårdarna sitt. Hammarbyarna hade … ja, vadå?

Det var ju inte så att Hammarby saknade publik fullständigt. Många Hammarbyare som normalt såg fotbollslaget dök upp när det vankades kval och slutspel. Men det var fortfarande så ända fram till laget gick upp 1981 att ”vanliga” människor inte ens kände till att Hammarby fanns till som hockeylag.

Detta är ett skäl till den kräftgång som Hammarby i högre eller lägre grad gått under hela den 30-årsperiod som elitserien funnits, som den moderna svenska hockeyn funnits.

Nästa skäl till Hammarby Hockeys fall ska jag ta upp i nästa del:

HAMMARBY HOCKEYS FÖRÖDANDE FELBESLUT

Sanningen om Hammarby Hockeys fall

För några dagar sen såg jag en dokumentär på någon av alla kabelkanalerna. Den kan ha varit någon av de utmärkta Kunskapskanalen eller Discovery. Pissfemman var det i alla fall inte.
I programmet visade en expert på flygsäkerhet en princip bakom olyckor.
På ena sidan av ett bord låg en symbol för själva olyckan, eller tillbudet, på den andra fanns en för de som kunde drabbas, till exempel passagerare.
Emellan dessa fanns ett antal träplankor som spärrade vägen för olyckan att nå passagerarna.
Träplankorna representerade olika säkerhetssystem. Det kan handla om rutiner, utbildning, service av planen, elektroniska instrument och så vidare.

Problemet är att plankorna är som schweizerostar, med hål som varierar i storlek och som flyttar på sig. Samtliga plankor innehöll hål.
Och så förde han en trästav igenom ett hål på den första plankan och berättade att nästan alltid när ett säkerhetssystem fallerar (staven går igenom ett hål) så tar nästa planka emot.
Poängen var att en olycka sker när hål på samtliga plankor ligger i linje så att staven (olyckan) kan slinka igenom.

Och så funkar ju olyckor. Nästan varje gång det händer något negativt, stort som smått, så är det ofta flera olyckliga omständigheter som samtidigt sker. En trafikolycka där föraren tittar undan i precis samma sekund som cyklisten vinglar till. Ett källarinbrott just den dagen då någon glömt att låsa dörren till tvättstugan samtidigt som snön hindrar porten att låsas ordentligt.

Vad vill jag då säga med detta?
Jag menar att staven nu glidit igenom planka efter planka för Hammarby Hockey och att det kanske inte finns någon kvar att rädda klubben.
Och att försöka leta efter enstaka syndabockar bara är dumt. Jag är nämligen övertygad om att Bajens kräftgång har en rad omständigheter som förklaring, inte något enstaka skäl (eller styrelse).

Jag skulle kunna skriva en avhandling om Hammarby Hockeys öde, men det är ju någon typ av blogg, så det får bli lite i taget.

Från och med nu och lite framåt ska jag presentera de hål i ”räddningsplankorna” jag tror är skälen till Hammarby Hockeys svårigheter.

Jag kommer att visa att problemen har funnits inom klubben (det ädla självspäkandet). Men jag kommer också att göra det förbjudna. För det är ju förbjudet att skylla på andra. Man får aldrig skylla på domaren (då är man en dålig förlorare), eller på oturen (för tur och otur jämnar ut sig. Ehh?!? Säg det till en person med lukemi eller nåt …), eller på andra omständigheter. Det struntar jag i. För det FINNS yttre omständigheter som är avgörande skäl till Hammarby Hockeys situation.

Och jag börjar i nästa blogginlägg med …

HOCKEYTÅGET SOM GICK FRÅN PERRONGEN

Få positiva Bajennyheter i Stockholmstidningarna

Den här säsongen känns det som om det förekommit en slags Hammarbybashing i Stockholmstidningarna när det kommer till rapportering om Hammarby Hockey.
Efter en arkivsökning i Aftonbladet, Expressen, Svenska Daglbadet och Dagens Nyheter, kan vi konstatera att att de positiva nyheterna lyser med sin frånvaro.
Av 71 funna artiklar (från den 1 september) finns egentligen inte en enda odelat positiv.

Jag vill först slå fast att nyhetsmedierna inte är till för att stötta, supporta eller hjälpa idrottsklubbarna. De är där för att visa upp en heltäckande verklighet, såväl positiv som negativ.
Det ska skrivas om själva matcherna, såväl som spelet emellan. Ekonomi, värvningar, publik, tränar- och spelarfrågor. Liksom personporträtt, analyser. Ja, allt möjligt.

När vi då kommer till de fyra Stockholmstidningarna så kan vi nu slå fast att bevakningen av Hammarby haltar betänkligt.
Med hjälp av tidningarnas egen sökfunktion på nätet, har vi hittat 71 artiklar som inte är rena matchfakta eller matchreferat.
Samtliga tidningar har matchfakta, morgontidningarna har med ojämna mellanrum matchreferat, Aftonbladet har korta sammanfattningar medan Expressen ofta har rejäla referat.

Av de 71 sportnyhetsartiklarna är 45 klart negativa, 11 neutrala (utan någon egentlig vinkel), 11 neutrala med en viss positiv grundton, och 4 postitiva.

Om vi ser på ämnesval är 68 artiklar negativa (ekonomi, bråk osv) och endast 3 postiva (samtliga handlade om spelarvärvningar inför det stundande kvalet). De tre positiva artiklarna togs dock ner av nyheten om att spelarna inte alls var klara.

Aftonbladet: 17, 1, 2, 1 (negativa, neutrala, neutrala med positiv grundton, positiva)
Expressen: 9, 0, 0, 2
DN: 8, 5, 6, 1
SvD: 11, 5, 3, 0

Svårt att skilja
Det är naturligtvis knepigt att avgöra om en artikel är neutral eller negativ. Ett supporterbråk kan ju rapporteras fullkomligt neutralt och ändå vara en negativ nyhet. Här har jag i alla fall räknat det som negativt.
En neutral nyhet är t ex Hammarby ska spela i Älta, att man gör en aktieemission eller att ordföranden hoppade av.

Här nedan följer hela undersökningen utifrån de punkterna jag hade förväntat mig att finna.


Negativa nyheter
Hammarby går dåligt sportsligt: 1 (en tidning hade Bajens jobbiga historia år för år)
Ekonomin: 19 (konkurshot, kronofogdar och dyra biljetter mot Leksand)
Supporterbråk: 22
Kalendern: 2 (huligan i kalendern)

Positiva nyheter
Ekonomin: 11 (visserligen alla negativa men tonen var av typen ”de ska rädda bajen”)
Fans gör insamlingar för att betala material till laget: 0
Allmänna positiva supporterartiklar: 0
Kalendern görs till stor del av ideella krafter och sponsras t o m av en gruppering som ligger bakom mycket bråk: 0
Supportrar hjälper och uppmärksammar spelare på olika sätt: 0
Värvningar: 3
Klubben gör en social insats genom att inlemma strulputtar i säkerhetsarbetet: 0
Aktieemissionen: 1

Neutral bevakning
Arenaproblematiken: 1
Ekonomin: 5
Publikbekymret: 1 (ett stort knäck i DN)
Vanliga händelsenyheter: 4

Fotnot: Många artiklar har inte kommit med. Inte minst har jag missat alla som handlade om diverse spelaravhopp. Dessutom har det varit fler artiklar om almanackan/kalendern.

Bajen - svensk fotbolls al-quaida

Javisst, jämförelsen haltar. Det ena är så oerhört mycket värre och allvarligare.
Men ändå, här kommer den:

Kriget mot terrorismen har, som alla vet, kostat världens befolkning en stor del av frihet och demokrati.
Människor fängslas utan skäl, förs iväg till andra länder för att torteras, bankkonton spärras, strikta lagar införs, friheten beskärs, polis och militär får allt större makt, pressfriheten inskränks, suveräna stater invaderas, människor mördas.
Och framför allt, rädslan frodas.
Resultatet? Tja, terrorismen frodas den med.
Och allt är bin-Ladens fel. Och alla andra islamska fundamentalister.
(Fakta: Av ca 600 händelser av terroranstrykning som skedde i Europa år 2006 så var det ett fall (1!!!) som hade islamistisk bakgrund. Bara så ni vet.)

I svensk fotboll har något slags krig mot fotbollshuliganism inletts.
Kameror ska filma, polisen ska ta krafttag, klubbarna ska registrera och stänga av, minuspoäng och böter ska utdelas.
Och även här finns en enda syndabock: Hammarby Fotboll.
Lite märkligt är det. Det är lättare att få in ett raketgevär genom den amerikanska tullen, än en plastflaska med läsk på Söderstadion.

Därmed inte sagt att jag försvarar dem som bränner bengaler och slänger in saker på banan
Man kan svära, man kan beklaga och fördöma. Och så kan man muddra och stänga av.
Men sen kan man inte göra så mycket mer.

Följer klubben det regelverk som finns och de säkerhetsåtgärder som kan göras, är böter och andra straff bara löjliga. Då kan man lika väl införa bötesstraff ifall det regnar eller snöar under spelets gång.

För att få bukt med huliganism så måste arbetet fortsätta på andra ställen. Utan böter och poängavdrag.

Varför envisas då folk med att kasta in saker på spelare och domare?
Är det curlinggenerationens reaktion mot att man inte fick åka tunnelbana själv innan man blev 18 år?
Eller är den nya supportergenerationens sätt att bryta sig loss från de äldre supportrarna. Att mena att slänga brinnande bengaler i publikhavet, att kasta mynt på domaren, och att beställa slagsmålskrig i en grusgrop, är "äääkta supårterkultuuuur".
Eller är det samhällets individualisering där solidaritet och offentlig sektor är svordomar? Där man skiter i de svaga och utstötta och beställer in fler vaktbolag då man ska röja upp?

Jag antar att fotbollförbundet så gärna vill visa sig handlingskraftiga. Det är inte lätt när dubbelmoralens väktare i den tredje statsmakten kräver krafttag.
Just mediernas roll är rätt patetisk: Man gråter krokodiltårar när något händer, samtidigt som det är det som de verkligen vill ha. Skandaler, brott och olyckor är mumma.

Men: vi har de politiker vi röstar fram och de medier som vi väljer att konsumera, så vi ska väl inte klaga...

(För övrigt är det märkligt att man vägrar ändra linjedomarnas placering. Visst, huvuddomaren ska springa diagonalt från höger backposition till vänsterytter. Men är det verkligen så omöjligt att ändra till tvärtom vissa matcher när nu verkligheten ser ut som den gör. Att idioter kastar in saker, trots visitation?)

Is this it?

Kolla på bilden här uppe. Den är fem år gammal.
Hammarby möter AIK och vinner med 4-0.
AEG har gått in och satsat hårt i Bajen.
Det finns framtidshopp.

Nu, i oktober 2007, har Hammarby Hockey begärts i konkurs.
För ett par ynka hundratusingars skull.
För några hundra personer fler i publiksnitts skull.

Den 7 mars 1921 spelade Hammarby sin första hockeymatch då man besegrade IF Linnea med 7-5.
Sedan dess har klubben vunnit 8 SM-tecken, 8 SM-silver och lika många brons. En medaljsamling som skulle kunna utökas med ett guld om man inte hade hoppat över guldutdelandet 1939.
Hammarby har vunnit den högsta serien 17 gånger. Översätt det i fotbollstermer den som vill.

Ska det sluta så här?
Så här snöpligt?

Efter 35 års glädje och sorg, nageltuggande och jublande, så känns det jävligt snöpligt.

Det blir liksom oundvikligt att man plockar ur stora moralkakan ur ugnen. Hur kan Sveriges största och bästa supporterskara inneha Sveriges utan motstånd överlägset svartaste får? Hur kan man så fullständigt skita i den mest framgångsrika medlemmen av alliansen?

Jag hoppar moralen för den här gången och svarar på några frågor i stället:
1. Nej, AEG äger inte Hammarby Hockey längre (eller delar av). De har hoppat av.
2. Nej, AEG städade inte upp de skulder som hockeyn drogs med p g a glädjekalkylerande styrelser på 90-talet.
3. Ja, Hammarby Hockey HAR satsat. AEG lassade in närmare 50 miljoner. (Men märk väl att Skellefteå AIK hade ungefär samma satsning i 15 års tid innan de tog sig upp).
4. Ja, det kan vara kul att gå på hockey. Är det bara fyrsiffrigt på Hovet är den stämning som klacken skapar värd entrépengen bara den.
5. Ja, vi lever i en kommun som är fullkomligt urusel på att stötta idrottsföreningar. Till skillnad från alla konkurrenter utanför Stockholm.
6. Nej, vi har ingen chans att via svarta stålar konkurrera om spelare. Till skillnad från många konkurrenter utanför Stockholm.
7. Ja, den löpande ekonomin går faktiskt nästan ihop. Detta tack vare den billigaste spelartruppen i svensk elithockey. Synd att de gamla skulderna ställer till det.
8. Nej, Hammarby hockey lovar inte en massa satsningar. Det var över tio år sedan sist. De två, tre gånger man har lovat satsning så har satsningen kommit. Låt vara att vi inte lyckats ta oss upp i elitserien, men nog har det försökts.

Is this it?
Nej, inte om DU vill det!
Matchprogrammet finns på www.hammarbyhockey.se

Dags att knyta samman Hammarbyfamiljen igen

För tio år sedan splittrades Hammarby IF till en lång rad enskilda föreningar.
Det var säkert rätt. En paraplyförening och en rad sektioner med eget ekonomiskt ansvar.

Problemet är bara att Hammarby känns allt mer splittrat.
Inte nog med att de tidigare sektionerna ibland rent av motarbetat varandra. Även fansen har förändrats.
Förut var man Hammarbyare rakt igenom. Man höll på Bajen i fotboll, hockey och alla andra sporter. Och höll man inte på Bajen i första hand i hockey så fanns det ändå någon slags respekt för den som följde laget i den näst högsta serien, även om man själv föredrog Leksand (eller Brynäs eller vad som helst).
Nu händer det till och med att hockeybajare hånas när de går på fotboll(!!)

Men splittringen gäller även andra sektioner. Det känns inte som om det finns någon Hammarbyfamilj att tala om. Det finns bara 16 föreningar som av en händelse har samma namn.

För oss som är Hammarbyare rakt igenom (jag hoppas att det är ”oss”, att jag inte är ensam) så vill jag stötta Bajen i varenda idrott som HIF bestämmer sig för att anmäla ett korplag i.
Men det är inte så lätt just nu, då sektionerna inte är intresserade av varandra, då matcher krockar och då det inte ens finns en tidning som speglar hela Hammarby.

Jag har ett förslag till fyra åtgärder som Hammarby IF i mitt tycke bör göra:

Steg 1
På Hammarbys officiella sida hammarby-if.se bör man kunna bli medlem i samtliga sektioner. Även alla på en gång. En koll på avgifterna visar att den sammanlagda summan för medlemsskap ligger på ca 3850 (uppskattat då bowling, friidrott, goalboll, orientering och rugbyn inte har någon uppgift om medlemsavgifter). resp. 2 100 för en junior.
Ett fullt medlemsskap i alla Hammarbys föreningar för 3 000/1 500 (och kanske 5 000 för familj) tror jag skulle kunna attrahera en del.

Steg 2
Via huvudföreningen bör man även ordna en webbshop med produkter från samtliga sektioner. Som det är nu så stöter man på lite speedwayprylar om man besöker Gubbängen, och handbollsprylar när man går på Eriksdalshallen. En och annan udda pryl kan förirra sig in i Bajenshopen på Hornsgatan, men den butiken tycks ju vara fotbollens domän.
I webbshoppen ska man dessutom kunna beställa säsongskort till samtliga sektioner där såna förekommer. Dessutom ska man kunna kombinera olika säsongskort till ett bra pris. Hockey/Bandy/Handboll till exempel.

Steg 3
Vad som vidare behövs är att samtliga sektioner promotar varandra, så att det känns att det är samma klubb det handlar om. Resultatrapportering för varandras matcher borde vara en självklarhet. Presentation av årets trupp (hockeyn på Söderstadion, fotbollen i Eriksdalshallen, handbollen på Hovet etc.) stärker också känslan att det faktiskt handlar om Bajen.

Steg 4
Vid varje publikevenemang där Hammarby deltar ska det självklart finnas biljettförsäljning till samtliga andra sporter. En grupp bör utses att ha hand om detta. När man går in på Hovet ska det finnas en biljettkiosk/bord där kommande matcher står uppsatta. I Eriksdalshallen ska man kunna köpa hockey- eller innebandybiljetter. Gärna med kombinationserbjudanden. Ett stort problem numera är ju faktiskt att man inte ens vet om att det är en match på gång. Man ska inte underskatta impulsköpet, det gör definitivt inte proffsen dvs. handeln.

Det finns säkert ytterligare miljoner sätt att stärka sammanhållningen i föreningen. Gemensamma sponsorer, evenemang, att alla ställer upp med lag i Midnattsloppet osv. Det här var bara fyra grundläggande grejer.

Kontinuitet ger hopp

Under en lång rad av år har Hammarby Hockey av olika anledningar idkat storstädning i spelartruppen inför varje säsong.
Många gånger har det gjorts av okänslighet på grund av ett stort pengainnehav.
Vi har pengar så nu köper vi nytt, har det låtit.
Det har förmodligen kostat oss en plats i elitserien.

För hade man istället, med start 1999 då de första pengarna rann in, ömt vårdat spelartruppen och steg för steg förstärkt med nya spelare, så hade det krävts ett smärre under för att inte ta steget upp.

Nu har man, som sagt, köpt ett helt nytt lag var och varannan säsong.

De senaste tre, fyra åren har spelaromsättningen haft andra anledningar. På grund av grava ekonomiska problem så har klubben varit tvunget att satsa billigt. Flera års tunga nedskärningar har fått Hammarby på en ekonomisk grund som kanske inte är stabil, men åtminstone inte livshotande dålig.

Och som genom ett under så står vi inför en säsong där nästan alla spelare är kvar. För första gången sen... ja, det måste vara slutet av 1970-talet.
Vad beror det på?
Tja, om man är lite elak så har Hammarby för dåliga spelare. De är inte intressanta för elitserieklubbar. För, det är ju en sanning att det bästa en allsvensk klubb kan ha, är ett gäng medelmåttiga spelare som bara nästan blir värvade. Ett lag utan stjärnor som ändå är tillräckligt bra för att ligga i topp.

Sant är nog att Hammarby inte har några spelare som skulle gå in i ett elitserielag. Åtminstone inte som tongivande spelare. Än. Istället finns en hel hög som har potential på några års sikt.

Inför förra säsongen kändes det som om varenda poäng skulle kännas som en seger. Efter en darrig halva så kom laget i gång och presterade riktigt bra. Nu blev marginalen ner till kvalstrecket bara fyra poäng, men spelmässigt tycker jag Hammarby höll en trygg allsvensk klass. Trygg från nedflyttning alltså.

I år har jag mycket större förhoppningar. Och det framför allt tack vare kontinuiteten. Med 17 spelare som har spelat ihop sig i över ett år så kan inte förhoppningarna ligga lägre än kamp om slutspel.
Hammarby slutade 28 poäng efter sjuan Nyköping förra säsongen, så det är en bit att ta in. Å andra sidan slutade vi 24 poäng efter ett AIK som bara var marginellt bättre. Gnaget utnyttjade sin fulla potential och kunde därför sånär knipa en slutspelsplats.

Jag hoppas och tror att vi kan hänga med i tabellen, och att publiken kommer i lite högre utsträckning. Då kan vi få råd att behålla spelarna ytterligare en säsong.

Och då. Då kan det verkligen hända något.
Om det nu inte gör det redan denna säsong.

Publiken som kom tillbaka

Under matchen mot Södertälje vände sig en person om och undrade om det inte var två tusen tvåhundra eller tvåtusen fyrahundra.
Nej, jag trodde på kanske 1 100.
Inte så mycket mer i alla fall.

Förvåningen var rätt stor när det på hockeyförbundets sida stod att publiksiffran bara var 550.
Mycket konstigt.
Men märkligheten skulle kunna ha förklarats av de billiga klackbiljetterna (30 spänn för dem som var på AIK-matchen).
Och så: i morgontidningen i morse hade publiksiffran plötsligt krymt ihop till 301 (!).

Stor förvirring i skallen: hur kommer det sig att en halvhyfsad publiktillströmning plötsligt halverar sig. Och inte bara en gång, utan två?
Jag vågade knappt bläddra i kvällstidningen med rädsla för att resten av publiken försvunnit.

Snacka om twilight zone, Bermudatriangeln och ett tiotals avsnitt av arkiv kryss sammanslaget!

Men nu dyker det upp ”säkra” uppgifter på diverse gästböcker: det var 1 365 som såg Bajen-SSK i går eftermiddag.
Hmm.
Vem vet, i morgon kanske vi är uppe över 2 000.
Eller kanske 64.
Det är som ett tombolahjul på Gröna Lund. Typ...

Nu är det dags att visa klubbhjärtat!

I måndags kväll var det extra årsmöte i Hammarby Hockey.
På mötet gjordes en genomgång över föreningens ekonomi.
Visst har jag förstått att hockeyns ekonomi är ansträngd, men efter att ha fått reda på hur det står till skulle jag snarast vara glad och tacksam om ekonomin bara hade varit ”ansträngd”.

För det är värre.
Det är mycket värre.
Oerhört mycket värre.

Det första man kan tänka sig är att man inom föreningen varit för ”vidlyftiga”. Att man ”värvat för mycket” eller ”haft löner man inte klarar av”.
Så är det inte nu.
Hammarby har den i särklass billigaste truppen inom elithockeyn. Man har endast någon enstaka anställd förutom människorna runt och i laget.
Alla utgifter är nedskurna och slimmade.

Ändå är det inte ens säkert att Hammarby Hockey finns efter nyår.
Ja, du läste rätt. Det är inte ens säkert att det enda laget i svensk hockey som aldrig legat sämre än i näst högsta serien, existerar i januari 2007.

Hammarby får betala ockerpriser för att kunna spela sina matcher. Varje gång publiken understiger 650 så går klubben back (!).
Det är egentligen sjukt. Matchevenemangen är det viktigaste kassaflödet för en idrottsförening på elitnivå. Hammarby är förmodligen den enda klubben i Sverige i samtliga stora bollsporters tre högsta serier som INTE tjänar pengar när man spelar hemmamatch.

Jag har gått på över tusen Hammarbymatcher i mitt liv. Jag har genomlidit bandyfinaler, jag har jublat i Karlstad och Västanfors. Även Kanalplan och Gubbängen har fått sina besök.
Och, jag har fortsatt följt hockeylaget. Ja, till och med lagt det mesta krutet arbetsmässigt just på hockeyn. Detta för att exempelvis fotbollen har så många som hjälper till ändå.

”Kris” är ett ord som överanvänds så mycket att det tappat sin egenliga mening. Det är INTE kris när en bonde som söker fru inte finner någon. Däremot är det kris när en persons eller företeelses existens står på spel.

Det är kris i Hammarby Hockey.

Eftersom vi finns i Sveriges i särklass sämsta kommun för idrottsföreningar, så kan vi inte vänta oss någon hjälp därifrån. Vi måste gå till oss själva.

Det är dags att plocka fram det där klubbhjärtat nu. Och det finns två bra sätt att göra det på.
Det första är att gå med i Club 1080 som den gamle härlige liraren Bruno Ohlzon varit med att dra igång. Det är ett sponsorskap för företag som även privatpersoner kan hoppa på. Här kan du läsa mer.

Det andra är att gå på tre hockeymatcher under säsongen. En i december, en i januari och en i februari. Varför inte starta den 20 december då Bajen möter Södertälje SK? (Jag tror att det kan bli fler när du väl upptäckt Hovet)

Hammarbyare berömmer sig gärna över hur trogna man är, hur många man är, och hur bra stämning man skapar. Det är, som sagt, dags att visa att det talet inte bara är varmluft!

Jag lägger ogärna skuld på dem som inte går på hockeyn. Jag förstår varför man inte hinner eller har råd, eller ens lust att följa bandy, handboll, fotboll och alla andra sporter samtidigt och därför prioriterar bort vissa.
Men den här gången tänker jag inte följa mina regler.

Att den som ser sin brorsa ramla i vattnet, inte vågar eller vill hoppa i och rädda honom, kan jag kanske förstå. Men den som inte ens sträcker sig efter livbojen när brorsan drunknar - den har jag ingen sympati för.

Den personen kallar jag inte Hammarbyare!

Korsdrag i laguppställningarna

Hockeyallsvenskan har dragit igång och Hammarby har fått en bra start med 4-3-segern over Oskarshamn borta på övertid.

I onsdags, lagom till premiären, publicerade Svenska Dagbladet samtliga spelarövergångar. Listan var – om man sager – rätt lång.

För lång.

För hur kan kan man bygga klubbkänsla och intresse för sitt hockeylag när mer än hälften av spelarna byts ut från år till år.
Inom Hammarby är vi rätt vana, men nu gäller det nästan alla klubbar.

Enligt listan så värvade AIK 8 nya spelare och tappade nio
Almtuna 14 in 10 ut
Arboga 14 in, 11 ut
Björklöven 3 in, 6 ut
Bofors 11 in, 10 ut
Hammarby 16 in, 16 ut
Huddinge 8 in, 7 ut
Leksand 17 in, 23 ut
Nybro 13 in, 14 ut
Nyköping 13 in, 11 ut
Oskarshamn 9 ut, 7 in
Rögle 10 in, 11 ut
Sundsvall 12 in, 10 ut
Södertälje 17 in, 21 ut
Västerås 11 in, 10 ut
Växjö 11 in, 10 ut.

Det finns säkert både randiga och rutiga orsaker till detta spelarflöde. I Hammarbys fall så handlar det till stor del om att hela föreningen har börjat om. Anschutz är borta, aktiebolaget nedlagt och all hockey är nu inom Hammarby Hockey. Åtminstone sex av de 16 nykomlingarna kommer direkt från juniorlaget.

Att elitserielagen Leksand och Södertälje byter ut sina lag fullständigt är tråkigt. Det är egentligen bara Björklöven som har anständiga siffror. Någonstans mellan Löven och Huddinge borde vara det normala, tycker jag.

Myten är död påstår dom

Alltså den myten som sager att hammarbysupportrar aldrig ställer till med ofog.
Men ingen har ju påstått att bajare aldrig slåss, eller bär sig för taskigt åt. För det gör dom ju. Kanske inte lika ofta som vissa andra grupperingar, men ändå. Det händer med jämna mellanrum.
Det är ingen myt och har aldrig varit någon myt att bajare alltid är snälla.

En myt som inte finns kan heller inte försvinna.

Men det kanske är den andra myten de menar. Den myten som inte heller är en myt utan snarare en slags sanning. Det är den de vill dödförklara.
Den s k myten som djurgårdare och aikare avundsjukt bligar efter. Den som sager att “det är något speciellt med Bajen”. Den som ligger bakom hammarbyarens speciella känsla för sitt lag.

- Den som säger att Nacka är en hjälte för oss, medan Sven “Dala” Dahlqvist och kaminen Gösta “Knivsta” Sandberg är hjältar för andra.
- Den som ligger bakom det att stämningen kring Nytorget är annan än den runt Karlaplan eller Solna Centrum.
- Den som gör att publiken historiskt har hållt sig till ramsor om det egna laget till över 90% och inte runt 40 procent.
- Den som gör så att publiken sjunger “Always look on the bright side of life” istället för att invadera plan vid förlust i 99 fall av 100.
- Den som får nästan alla av samhällets utstötta, alkisar och narkomaner, att hålla på laget – vilket I sin tur ligger till grund för öknamn från andra lags supportrar. (Brajen etc...)
- Den som har fått supportrarna genom fotbollshistorien att kräva offensivt spel då andra tror att ett femårigt försök med 4-3-3 är en gåva till fotbollen från ett torn vid Lidingövägen.
- Den som gör att klubben får allt fler supportrar trots guld i lagsporter, och inte tack vare dem.

Detta är ingen myt som just avlivats. Det har aldrig varit en myt. Detta är en lika stor sanning nu som innan den 28 augusti.